THE ANGRY BIRDS - movie

Regi: C.Kaytis, F.Reilly
97 min

Mobilspelet har blivit film. Man känner igen figurerna som en fågel som spränger sig, Bomb. I filmen har de fått sina egna bakgrunder och en miljö, en ö de befinner sig.
Huvudpersonen Red har problem med sin ilska. Han gör gott men har har ett kort temperament och blir arg. Han döms till ilsketerapi likt filmen "Anger management", men här är det ingen Jack Nicholson typ han möter utan coachen, Matilda och andra som Bomb, den hotfulle Terence och den speedade Leonard.
Behandlingen går så där. Ett par främlingar i form av grisar (med göteborgsdialekt) anländer och alla blir förtjusade av dessa, som bland annat spelar countrymusik.
"Angry birds"-filmen är hysterisk, underhållande och roligt. Den bjuder inte på något värmande utan mer stojigheter och action. Sensmoralen är att alla känslor är tillåtna och ilska kan vara något konstruktivt.
Vanliga ingredienser finns här som gulliga figurer med stora ögon och det vanliga men en ensam huvudperson med motgångar lyckas, i stil med "Kung Fu panda 3" och "Djungelboken". Skämten kan en del vuxna gilla som en skämt från "The shining" till parodier på coacher uppmanar att man jämt skall vara glad. Jag vet inte vad ungarna tycker är hejdlöst roligt. Själv skrattade jag rejält åt fåglarnas chock efter sett en örn kissa.
Filmen kräver lite tuffa ungar då det är explosioner, våldsamheter, fåglar som flyger iväg samt krig på slutet, men barn är väl vana vid sådant här. Grisarna är både jobbiga och lite skojiga. Någon scen känns annars lite scen är lite seg. Det som är lite tröttsamt och verkar trendigt i familjefilmer är musikvalet. Här dras det upp gammal discomusik som en slö örn lyssnar på. Lite tröttsamt.      

KUNGENS HOLOGRAM

Regi: Tykwer
98 minuter

Tom Hanks är filmens "ledande man" i denna film. Han har tidigare förekommit i Tykwers "Cloud Atlas".
Hanks spelar återigen typen den krisande, sköre mannen, som existentiellt i "Castaway" och kapten Miller i "Rädda menige Ryan", som hade en typ av krigsneuros.
En annan påminde roll är den från "Terminal man" med en ensam man fast i ett främmande land.
Här spelar han en IT-konsulten Alan som hamnar i ett Saud Arabiskt land för ett projekt som innebär en hologram presentation.
Alan kämpar med byråkratin, hans IT-team har väldigt begränsade resurser, samtidigt som han personliga problem och inte vet vad han skall göra med sitt liv.
Inledningen är lite satirisk och jag trodde först att det var en reklamfilm med berättandet. Det handlar om dagens samhälle med arbetsvillkor, bankernas inflytande och frun som skall skiljas. Dottern försöker han ha bra kontakt med. Med pappan, spelad av Tom Skerrit, är det si och så med. I sina relationsbesvär möter han den arabiska kulturen med lite kulturkrockar, som att Alan skämtar att han jobbar för CIA. Mestadels av denna humor ligger i detta samt att Alan ramlar på ändan när han sätter sig (som är lite simpla skämt). Miljöerna är fina och det finns ett något sympatiskt över Hanks. Tykwer är en bra berättare och filmen visar snabba tillbaka blickar som när han stod bakom att avskeda arbetare på ett företag.    
Den finaste scenen är när han hade ett campingminne med sin pappa när han var yngre. Ett minne när han hade bra kontakt med honom.
"Kungens hologram" bjuder som sagt på humor, lite allvar samt romantik Bra ingredienser för en-må-bra-film. Varken mer eller mindre.

CAPTAIN AMERICA CIVIL WAR

Regi: Russo & Russo
147 min

Man skulle kunna undra varför denna film räknas som Captain America och inte Avengers?
Den fortsätter både från Captain America Winter soldier och Avangers: Age of Ultron. Inledningen visar Winter soldier/Buck och hur denna hjärntvättas av ryssarna som får honom utföra uppdrag.
En grupp av Avengers utför ett uppdrag i Lagos som får konsekvenser. De får välja att vara att vara med FN för att bli mer legitima. Captain America skriver inte under på detta.
Filmen utgår från Captain America med hans relation till agent Carter och hans lojalitet till vännen Buck. Avengers är en liten grupp där Hulken och Tor inte är med. Tony Stark är en motpol och det handlar delvis om honom också. Här förekommer en datoranimering så man får se Robert Downey Jr i en yngre upplaga, precis som Michael Douglas i "Ant man". "Ant man" förekommer även här när en grupperingar av behöver behöver extra hjälp. Även Spider-man tillkallas. Tom Holland spelar honom och till skillnad från Andrew Garfields Spider-man är han mer av en kul yngling än en galning.
Tredje Captain America är inte lika mycket actionspäckad som de tidigare i form av en mängd byggnader som raseras. Istället för en riktig tydlig superskurk så får hjältarna pucka på varandra istället som blir lite mycket i slutet. Tidigare har det mest varit Hulken som bråkat och då blev det ett extra spännande moment i "The avengers".
I början kan man bli lite orolig på vem man skall heja på som Black Widow eller Scarlet Witch och i en stor strid mellan hjältarna blir det något rörigt. Själv håller jag nog mer på Iron man än Captain America.
Den har mer lugnare partier än "Age of Ultron" men den är djup kring frågor som moral, skuld, lojalitet och att göra det rätta. Ganska långsamt blir det när Stark besöker Peter Parker. Med Spider-man och Ant man blir det skoj annars är det en del allvar och Stark är något nedtonat (tragiken kring hans föräldrar är med).
Av rangordna bland de övriga är lite svårt och den är varken bättre eller sämre än de andra Captain America-filmerna. Av de olika rollfigurerna så är Black panther ganska intressant och han lär nog dyka upp i fortsättningen.

WHERE TO INVADE NEXT

Regi: Moore

I Michael Moores nya film besöker Moore Europa och Nord Afrika. Det börjar krigiskt med helikoptrar som hörs och militärer. USA är en krigsmakt men har stora inrikesproblem.
Han föreslår varför inte erövra det som är bra hos andra länder?
Filmen fortsätter med ett mys och en god stämning. Italienarna har mycket betald ledighet, i Tyskland kan man vara ledig utan att bli störd på semestern, franska skolbarn har bra skolmat och så vidare.
En hel del tänkvärdhet om hur länderna behandlar sina invånare.
Man anser att det är viktigt att medborgarna mår bra istället för i USA, med fattigdom, hemlöshet, klassklyftor, skatter som går till andra ändamål och dålig skolmat.
I Portugal är droger inte kriminaliserade och detta ställs mot USA. I USA kriminaliseras den afroamerikanska befolkningen hårt. De fråntas rätten att rösta. I Norge är fångarna fullvärdiga medborgare som får rösta och besöks av politiker när det är val.
I "Where to invade next" finns det som i Moores stil. Liksom han tycker man det är otroligt, lite som på skämt. Man skrattar med Moore. I Finland lyfts lekar fram där män bär sina fruar på ryggen men som har bra skolresultat. Fångvården i Norge gör reklamfilmsvideor där fångvaktarna sjunger "We are the world".
Utgångspunkten är att Moore inte är intresserad av "ogräsen" i det olika länderna. Detta ger en må-bra-känsla men som senare blir lite mörkt med Breivik, misshandling av fångar och behandlingen av den svarta befolkningen i USA och nazismen i Tyskland, vars minnen av detta inte trycks undan.
Efter ett tag tappar man lite intresset och blir lite trött på det goda. Då tas kvinnorna upp som i Algeriet och på Island. Slutet blir lite sentimentalt där Moore försöker hitta en försoning i sitt förhållande till sitt hemland.

DJUNGELBOKEN

Regi: Favreau
105 min

John Favraeu står bakom filmern som "Iron man" har gett sig på en ny filmatisering av Rudyard Kiplins "Djungelboken". Från Disneys animerade film från 1967 finns två sånger med i djuren pratar även här. Till en början känns det lite konstigt med talande djur. I den tecknande versionen var det enklare då det känns mer realistiskt här. Datoranimeringarna är imponerande även om det ser lite konst gjort ut vid några små tillfällen som med Shere Khan och elefanterna. 
Filmen börjar spännande och etablerar Mowgli och sätter upp hans jaktförmågor som kommer till fördel mot slutet. Mowgli är som i 1967 års filmen och går direkt inte utanför han är som med riktiga rädslor osv. Bill Murrays Baloo är i samma stil som Beppe Wolgers. Ben Kingsley (Bagheera) är lite svår att höra i början och man har lite svårt att kolla texten med allt som händer. Idris Alba med som vassa röst är mycket effektiv som filmens skurk, Shere Khan, som visar på riktigt ondska. Christoper Walken är cool som apkungen Luie, både hotfull och komiskt. Man tanker på honom som en blandning av Marlon Brandos "Gudfadern" och överste Kurtz (som inte bryr sig om sina underståtar). Att han sjunger "I wanna be like you" lättar upp något i hans apa av nästan King Kong-storlek. Scarlett Johanson känns lite type-casted som den förföriska ormen Kaa. 

"Djungelboken" är spännande, magisk, värmande och humoristisk fylld med gulliga och lite läskiga djur. Man blir underhållen fast mot slutet känns det ändå något uppblåst, med en pålagd känsla. En film för både stora och lite större små.  

THE DANISH GIRL

Regi: Hooper
119 min

Filmen handlar om relationen mellan makarna Einar och Gerda Wegener och Einar som var den första mannen som genomgick en könsoperation (korrektion).
Tom Hoooper skildrat fina miljöer tidigare. Här likaså men mer sparsmakat än i "Les miserable". Känslan är även bra för hur rollfigurerna känner sig, som i " The Kings speech", där männen för känna sitt.
"The danish girl" med Einar börjar känna sig som en kvinna och ambivalensen inför detta. Till en början fungerar han i sin sexualitet men den kvinnliga identitet tar överhand vilket leder till slitningar till frun och det blir en slags otrohet.
För Einar/Lili säger att det inte handlar om homosexualitet, fast på slutet blir detta tveksamt.
Man skulle kunna bli arg varför Alicia Wikander (Gerda) väljs mot Lili identiteten men man får ändå en förståelse för detta.
Det är något intressant med människor på film med deras inre psykiska kamper. Jag tänker på "Psycho" och "Magic" (en buktalare och hans dock) fast dessa var skräck-och inte dramafilmer. Just dramaaspekten blir till slut lite mycket och man tappar intresset när det blir för mycket gråtande. Eddie Redmayne är mycket bra som Einar, även om det hade varit bättre med en "fulare" skådespelare. Med kvinnliga skådespelare funkar det bättre när de "fular" ned sig (exempel Charlize Theron i "Monster").
Wikander fick en välförtjänt Oscar i rollen som en kvinna som både är tuff och skör.
"The Danish girl" är annars tänkvärd kring frågeställningarna kring identitet och önskan att vara den man innerst är.  

DEADPOOL

Regi: T. Miller
118 min

Tokigheterna börjar redan i förtexterna som driver med allt, som att skurken spelas av en engelsman. Deadpool är ingen vanlig seriehjälte utan mer som en antihjälte. Han påminner lite om senaste Spider-man fast ännu mer skruvad.  Ryan Reynolds har spelat superhjälte i "Green lantern" fast här är, hans Wade, inte så helylle.
 Skämten är ironiska, det finns en hel del om sex och en IKEA-möbel förekommer också. Mycket är överdrivet och våldsamt. Det är ganska intressant hur Wade blir Deadpool och hans superkrafter som innebär att han regenererar sig, blir osårbar. Hans kärleksrelation till Vanessa är lite udda då det handlar mycket om sex.
X-men förekommer på ett hörn i form av Colossus och Negasonic Teenage Warhead men känns lite lågbudget i stil med Agents of SHIELD, då de kända inte är mer.
"Deadpool" är lite udda, underhållande och med mycket man kan skratta åt, även om det kan bli för mycket. Låtvalen kontraster till det som sker i bild som gör det mer tokigt. Stan Lee gör ännu ett skojigt inhopp.
 Historien tar lite annorlunda turer men i slutänden så blir uppgörelsen. Intressant med en karaktär som är en slags Spin-off till X-men. Deadpool är en anarkistisk sorts hjälte och det känns som man vill hitta ett nytt grepp med dessa seriehjältar. Ungdomar tycker dessutom att det är fräckt med filmhjälte som kan säga och göra vad som helst.  

SPOTLIGHT

Regi: McCarthy
128 min

Belönad för bästa film som handlar om en lokalredaktion på Boston Globe som gör ett reportage om sexövergrepp inom den katolska kyrkan.
Man är van med skildringar av katolska präster och deras övergrepp som i filmer som "Sleepers". Här är det istället utanför kyrkan genom vittnet och någon enstaka präst som som utfrågas. Utgångspunkten är om en biskop kände till ett par fall.
När Boston Globe får en ny redaktör (Liev Schreiber) börjar de ta upp tidigare fall som tidningen inte följt upp. Vi får följa redaktionen ledda av Michael Keaton (även journalist i filmen "Press-stopp!" från 1994) och där Mark Ruffalo och Rachel McAdams spelar de andra i redaktionen. 
"Spotlight" är en fascinerade och spännande dramadokumentär. Skådespeleriet är väldigt bra som Keaton, Ruffalo och McAdams. 
Den blir aldrig seg utan engagerar hela tiden. Journalisterna har ett stort motstånd då man ger sig inte på kyrkan med sin makt och är betydande i samhället (uppfostrande). Man beundras av journalisternas ihärdighet och det finns en gnutta ånger att de inte tagit tag i detta tidigare med alla som råkat illa ut. En liten frågeställning i filmen är om det är celibaten i sig som skapar övergrepp eller om det är sjuka personer som blir präster. Ett starkt och viktigt ämne 

HAIL, CAESAR!

Regi: Cohen
106 minuter

Bröderna Cohen är tillbaka med en komedi, med metafilms inslag som "Barton Fink". Handlingen utspelar sig på 1950-talet och vi får följa Eddie Mannix (Josh Brolin), en Hollywood fixare som håller ordning på skådespelarnas privatliv. Han har egna problem men så blir det strul när stjärnan Baird Whitlock (George Clooney) kidnappas av kommunister.
För den som gillar 50-talet, äldre filmer och en titt bakom kulisserna är det väldigt trevligt. Man känner igen stilen från MGM-filmen (filmbolaget har ett annat namn i filmen). Scarlett Johansson
spelar den Esther Williams-liknande DeeAnna Moran. Channing Tatum ses i en sång och dansroll i i stil med Gene Kelly.
 Hans Burt Gurney påminner om MGM-stjärnan Van Johnson, och dansnumret är lite gayigt med sjömän som dansar som saknar kvinnor.

Tilda Swinton spelar två tvillingsystrar som är skvallerjournalister. Alden Ehrenreich en västernhjälte som byter genre och Ralph Fiennes en regissör som har besvär med honom. Rollistan är imponerande och skådisarna passar bra in.Ständigt återkommande i Cohens filmer, Frances McDormand , är också rolig hon i en kortscen. Tyvärr känns Brolin sliten och för mycket använd i filmer från denna tidsperiod.  Intrigen med kommunister som tar Mannix är småkul, ger den där Cohen-känsla med små finurligheter, som även Carter Burwells musik. En del scener är riktigt bra, som exempel ett dansnummer. Annars är det ingen riktig energi som i brödernas tidigare filmer.