Polarprismottagaren

TV4 sände "Polarprisgalan" 30 augusti. Artister och filmfolk intervjuades på "lila mattan" om Polarpristagarna. Om Morricone var det mycket kring "Den gode, den onde och den fule", något som kan lätt fjantas till kring temat. Arne Weise var mycket imponerad av musiken när han varit på Cinemateket. Sisela Kyle uttryckte sig smart om filmmusik; att musiken har märkts mer förr än nu bortsett från Morricone. Stellan Skarsgård var den ende som inte nämnde västernfilmen utan "Slaget om Alger", som han kände till.
Morricone fick sitta bredvid drottningen. Musiken från "För en handfull dollar", "Den gode, den onde och den fule" framfördes fint. Barbara Hendrick sjöng långsamt, med ett avbrott i början, Deborahs tema ur "Once upon a time in America". Morricone blev förtjust och tackade henne. Prisutdelaren Skarsgård läste upp motiveringen till Polarpriset. Han bredde på om filmmusik att det inte är något tillägg, någon parfym utan mer som ett vin. Hans musik har räddat dåliga filmer. Morricones läste upp sitt tacktal (på flera sidor) snabbt. Han reflekterade över att han hade fått priset. Om de som gett honom förstått hans musik så förstod han varför han fick priset.
Trevligt och roligt med att Morricone fått Polarpriset, se och höra honom mer än på andra prisutdelningar. Av någon anledning verkar Polarpriset hylla kompositörer som Morricone, Burt Bacharach och Quincy Jones som blivit kända för sin filmmusik på 60-talet.

Sammandraget av prisutdelningen och festen efteråt var intressant. Stellan Skarsgård intrjuvades mer. Någon musiker utfrågades där det sas att Morricones musik är som en skatt att ösa ur. Musiken fungerar även bättre utan bilder.
Polarpriset tycket att priset till en filmmusik var extra viktigt då man tänker i bilder när man hör musik. Priset får även en extra status. Dirigenten Hans Ek fick frågan om favoritmusiken och han svarade "Bläckfisken".
Och så själva intervjun med maestron själv, som var det bästa, där det frågades om hans reaktion kring utnämningen, Hendricks framförande och om framtiden.

Kulturkalasfilm

Göteborg hade sitt Kulturkalas 10-15 augusti. Bio Roy hade en minifestival och bjöd på gratisfilm. Jag hade gärna velat se många av filmerna som förhandspremiärerna "Puss" och "Ond tro" med inbjudna gäster. Nåväl, jag tog mig i allafall till förhandspremiären "I rymden finns inga känslor". Kön var lång till släppet av biljetterna men som tur var spelade Göteborgssymfonikerna på Göteplatsen, så väntan var angenäm.
Biovisningen gästades av regissören Andreas Öhman och skådespelaren Bill Skarsgård. De var lite blygsamma om filmen. Man fick inte veta så mycket mer än att de ville göra en långfilm utav kortfilmen och lite prat om finansieringen. Skarsgård svarade på frågan om sig själv mot sin skådespelarfamilj och hur de kändes att se filmen ensam i en biosalong.

Förfilmen som visades var en kortfilm, "Ljuset". En pojke hade huvudrollen. Han fördrev tiden i ett hus under sommaren. Pappan låg mest och snarkade. Det visade sig att han hade alkohol. Kortfilmen var lite kryptisk. Ljuset stod för solljuset men hade det en mer betydelse? Och vad var betydelsen med myror i de olika scenerna, som pojken gav sig på?

Recension:BRÖDERNA KARLSSON

Man lider med advokaten Niklas misslyckade dejting försök. Det är inte bara att han är singel, han är ensam, förutom att han har sitt arbete som går rätt bra. Så får han plötsligt reda på att han har en bror. Denne bror Hans skulle vara en klon. Inte bara att dem är lika till utseendet – de har samma frisyr och pratar nästan likadant. Brodern bor dock i Luleå och är bonde. Där skiljer de sig och Luleåbrorsarn är mer utåtriktad. En motsats.
Hans skulle prata på dialekt men att då fall skulle rikssvenskan, när han kommer till Stockholm, vara mer beräknande. Antagligen tona ner det som kan anses lite töntigt och fördomsfullt, även om det finns lite kvar i form av matlagning och ”det grabbiga”. Han får stå för, inte den onde, men den på ett sätt dålige tvillingen. Bonden är otrogen.
Med en enäggstvillingen i handlingen är det bäddat för skämt och förvecklingar. Skämten är när utbölingsbrodern strular till det för sin ordentlige brorsa. Det blir lite sex och naket. Ingen tror att Niklas har en tvilling.

För att handla om två tvillingar undviks det ganska bra att undvika att förvilla oss i publiken. Tekniken att se samma skådespelare samtidigt är imponerande. Björn Bengtssons spel är övertygande. Man kan se skillnad på dem fast det blir lite förvillande i slutet när Hans spelar sin bror Niklas. Niklas är sympatisk medan Hans är mindre sympatisk, fast det finns skäl till detta. Förklaringen til detta försöker täcka upp att rollfiguren Hans inte är så trovärdig. Genom att dem är bröder, och särskilt tvillingar, finns det ett band mellan dem. Det blir gripande med detta, så väl som Niklas kärleksrelationer. Allvaret ger en tyngd i komedin som annars är utmärkt som en komedi. Känslan av en bred kärlekskomedi finns här men den lyfter mer från andra svenska i samma fack. Det är lyckat som ”Grabben i graven brevid”men lite mer ovanlig på grund av tvillingtemat och att det inte är en bok som förlaga. Kärleken känns och kemin är bra mellan Bengtsson och Tuva Novotny (återigen i tantfrisyr). Resten av ensamblen är bra som Jessica Zandén som en ”lammköttshungrig” kvinna och Johan Rabeus i rollen som Niklas chef. Per Andersson (från ”Grotesco”) som en märklig tekniker, lika udda som att huvudpersonen har en tvilling. Riktigt bra fart, humor, underhållning och lite romantik i en film som kunde behövt mer trovärdighet när det finns lite allvar i botten.

Recension: INCEPTION

Leonardo DiCaprios rollfigur spolas upp på en strand. Något är lite drömskt. Som åskådare blandas ens nyfikenhet om drömmandet.
Dröm på film är intressant och skildras olika. Antingen står det får något fantasiinslag, något knäppt eller så är det mardrömmar. Det drömska med typiska mardrömslika var typiskt med 1980-talet med Terror på Elmstreet-filmerna. En annan 80-tals film var ”Dreamscape”, där man kom åt någon i själva drömmarna. I ”Inception” finns lite av detta drag men det handlar om att få ut något i drömmarna. Själva titeln handlar om att plantera något i en dröm, idéer är farligare än virus som huvudpersonen Dom Cobb (DiCaprio) säger. Något som även nämns i filmen är att man inte vet när drömmen början. För filmmediet passar det ganska bra då man inte riktigt får se hur scenerna börjar. De bara dyker upp och deras sammanhang och följd gör att man får ett sammanhang. Om sammanhanget så utspelar filmen på olika plan, både i ”verkligheten” och i drömmen. Handlingsmässigt förstår man ungefär men berättarmässigt blir det svårare. Cobb är en ”arkitekt” som skapar drömmar. Han anlitas för att bryta ner personers undermedvetna försvar. Med sig har han ett gäng medhjälpare som även dem är med i drömmen. Så långt är det klart för det är lite osäkert vad som är verklighet ibland. De vanliga drömklichéerna undviks då drömmiljöerna är ganska ”verkliga”. Undantaget är Cobbs egna drömmar där en kvinna gäckar honom. Kvinnan spelas av Marion Cotillard. Rollfiguren heter Mal som för tankarnas till franskans ”dålig”. Cotillard är mest känns som Edith Piaf och en Piafsång har en viktigt funktion i handlingen. En kvinnlig arkitekt, Ariadne (Ellen Page), är det andra drömundantaget då hon förändrar miljöerna.
”Inception” är ganska originell både i handling och innehåll.
Det gäller att hänga med från början. En del dialog är det med förklaringar kring drömmarna. I början känns det ganska komplicerat men detta lättas mer när det blir action.
Så mycket annat utöver drömmarna blir det inte. Man får aldrig reda på uppkomsten till drömingripandet, vem som kom på det. Den verkliga världen är rätt så isolerad och man får mest lita på det som sägs.
En filmjämförelse som känns tydlig är Matrix-filmerna. Där handlade om två parallella världar där personerna var sövda i den ena världen för att få tillgång till den och bli väckta. Liknande är det här, fast inte med telefonkiosk utan med en ”kick” som väcker dem. Här är inte någon ideologi, ”stilism”, cyberpunk eller filosofi utan mer grundat i psykoanalysen. Man känner igen flera begrepp som ”projiceringar”. Våldet kommer undan med att det är ”projiceringar” som dödas och att det bara är en dröm, fast det är inte helt riskfyllt. Actionscenerna är häftiga och spännande och effekterna imponerande. Lite James Bond-känsla får man när gänget befinner sig i ett snölandskap. Intrycket av filmen är en blandning av action, effekter och psykologi. DiCaprios Cobb har ett liknande drag med den tragiska rollfiguren i Scorseses ”Shutter Island” och men ett detektivinslag. Annars skiljer sig nollfigurera en stor del. Med Cobb är det lite positivt. Mal som står visserligen för något mörkt men han hjälps av Ariadne, som får stå för det goda samvetet.
Christopher Nolans film är inte poetisk i bildspråket som Scoreses. Det blir aldrig flummigt kring drömmarna. Man köper det, kanske för man själv är lite insatt i det men det finns en del som gör en nyfiken. Hur vet den vakne när det är dags att avbryta drömmen och så vidare? Att använda sömnmedel är känt att påverka sömnen med att drömlivet försämras eller störd.
Nolan har återigen gjort en riktigt bra film och den toppar ”Dark knight”. Skådespelarvalet är väldigt lyckat med både blandningen av kända och okända ansikten. Skådisar som Cillian Murphy, Ken Watanabe, Michael Caine har Nolan använt förut. Nyare ansikten är Tom Hardy, som ger ett karismatiskt intryck. Joseph Gordon-Levitt (från "Tredje klotet från solen") är cool och påminner om Keeanu Reeves Neo från Matrix i actionscenerna.

Några 80-tals namn märks som Lukas Haas och Tom Berenger. Pete Postlethwaite med sina kindben matchar bra till Murphy, som spelar far och son. Page funktion känns mest symbolisk.
En sevärd, invecklad och spännande film. Den har vad som krävs för en smart film även om den kan verka alltför smart för biopubliken. Slutet är tvetydigt som är ett stort plus.