EN MAN SOM HETER OVE

Regi: Holm

På något sätt kommer man att tänka på
Michael Douglas rollfigur i "Falling down", en man med starka värderingar som kände sig sviken. Ove har vissa likheter med sin ilska fast inte lika extrem. Filmen bygger på Fredrik Backmans populära roman. Själv har jag inte läst hela men filmen är ganska trogen boken. Rolf Lassgård är mycket bra i titelrollen. En tanke är att han rör sig som de poliser han spelar, men det passar bra i denna roll där han är typ som en polis, paragrafyttrare.
Man skulle tycka det är konstigt att det blir publikrusning till en grinig man som försöker ta livet av sig. Anledningarna är flera än att det bygger på en succébok och Lassgård. En igenkänning finns med Sverige och det svenska som Volvo och Saab. I jultid vill svenskar se svenskt på bio och berättelsen om en elak människa som blir god eller har något i sig hör julen till. "En man som heter Ove" är riktigt bra. Den är vemodig, igenkännande, sympatisk, underhållande och rolig, med Oves utbrott. Egentligen finns det inget att anmärka på. Kanske är det i så fall de onda i filmen som blir lite kichéartigt beskrivna, gentemot boken. Johan Widerberg spelar en riktigt sliskigt sådan. Obehaglig men en karaktyp. Jag hoppas verkligen "En man som Ove" petar ned "Hundraåringen som kröp ut igenom ett fönster och fönster". Ove har mer ett hjärta med både plats för sorg och skratt. En hjältebeskrivning som behövs idag där bitterhet mynnar ut i rasism, fördomar och fanatisk traditionalism. Ove är varken främlingsfientlig eller homofob.

JOY

Regi: Russell
124 min 

Som "Carol" kämpade för sitt sätt att vara så kämpar "Joy" för att bli något. Filmen handlar om Joy Mangano som trots motgångar drömmer om att lyckas och få en karriär.
David O. Russell har ett intresse för udda personer och olika tidsperioder. I "Three Kings"var det 1990-talet, i "American Hustle" 70-tal och här är det tidigt 80-tal. Återkommande skådespelare är Mark Wahlberg, Bradley Cooper och Jennifer Lawrence, som här. I "Du gör mig galen!" var det minst sagt udda personer. I "Joy" lever Joy med sin mamma som bara tittar på tvåloperor på tv, mormorn är ordentligt, medan hennes pappa är dålig på relationer och Joy har en odugling som ex man. Joy får för göra allt själv. Det hon har är en idé som hon försöker få förverkligad och tjäna på. Skulder tynger henne rejält. Detta är filmens plot, som handlar om en kvinnlig företagare som skapade en framgångsrik produkt. Hennes städprodukt, mirakel moppen är något man känner till och använder. Just historiken med tv-shop är intressant, med då tidens kändisar som sålde produkter mot dagens verkliga personer som uppträder i tv (vilket det gör en referens tid). Att se Joan Rivers är trevligt (som spelas av dottern) och likaså hur dagens tv med produkter uppstod.

Rollistan är imponerande. Diane Ladd och Virginia Madsen ser man inte så ofta på film. Isabella Rossellini är också ett spännande inslag. Robert De Niro är mest rolig när han förstör ett bröllop med sitt tal. Mest är det Jennifer Lawrence film, som har titelrollen, som är fenomenal. Hon kan ta på sig vilken roll som helst och vara trovärdig. Här spelar hon även en mor.
David O. Russell har några bra filmer bakom sig.  Denna hör inte till dessa utan är mer intressant än bra. Kanske märkts det redan i början 
       

CAROL

Regi: Hayes
118 min 
 
"Carol" början i stadsmiljö i juletid med åkningar och man undrar vem kameran kommer att stanna vid. Therese Belivet jobbar i kassan i en leksaksaffär. Hon fascineras av den äldre Carol Aird och tyckte uppstår direkt.
1950-tals miljöerna är helt fantastiska och det är som man åkt tillbaka i en tidsmaskin. Todd Haynes är van med dessa tidsmiljöer från "Far from heaven" och serien "Mildred Pierce". Homosexualitet och queer (, flytande könsidentitet "I'm Not There" med Cate Blanchett) har förekommit i tidigare filmer. "Far from heaven" var inspirerad av Douglas Sirk melodramer. Här är 50-talet inte så glassigt och melodramatiskt.
Det som skiljer den från de flesta filmer om homosexuell kärlek, att det inte är så mycket lidandet i kärleken och att det är något naturligt hos de båda parterna. 
Om man kan göra en jämförelse så är det lite som "Fucking Åmål", med något positivt. Två "klassmässigt" olika kvinnor finner kärlek och en tillhörighet till varandra.

Å andra sidan får man se till tidsperioden med synen på homosexualitet. Som i exempelvis John Sayles "Lianna" blir det komplikationer då kvinnan är gift. För Carol blir det komplikationer då hon även har ett barn och hennes läggning ses som väldigt fel. Therese däremot är ung men hon känner inte riktigt att hon hör ihop med män i hennes ålder, mer än intressen som fotografi och kultur.
"Carol" är en fin kärlekshistoria med lite dramatik. Det sexuella blir inte så snaskigt som i "Blå är den den varmaste färgen" utan mer trovärdig i det känslomässiga.
Filmen är oerhört stilfull och riktigt fascinerande att se. En av de bästa filmerna på området förbjuden kärlek. Cate Blanchett och Rooney Mara är mycket bra i huvudrollerna. Blanchett har spelat överklass kvinnor förr.  Mara är tacksam att se med sin lågmäldhet i rollen.

SNOBBEN:The peanut movie - 3D

Nu har det blivit en ny långfilm med de klassiska figurerna Snobben med sin hundkoja, Leonard med sitt piano, Gullan med sin framfusighet, Linus med sin snuttefilt och de andra. Huvudpersonen är Karl som har ett stort problem. Han känner sig misslyckad i allt han gör. När en ett nytt barn flyttar in blir detta ytterligare ett besvär. Karl blir kär i denna lilla rödhåriga flicka.
Filmen är ganska mysig och det är sympatiskt med Karl med hans besvär. Sedelärande för dem med låg självkänsla, lågt självförtroende att man inte skall lyssna på vad man själv tänker utan att tro på ens förmågor. När Karl gör bort sig blir det lite roligt.
Det som stör mig är inslagen med Snobben. Han är hysterisk som en minion. I detta är det fantasiinslag i första världskrigsstil med den Röde baron. Sekvensen blir tröttsamma och de är som man vill få in våld och action i en annars ganska realistisk berättelse. En liten fin film som annars inte gör så mycket väsen av sig.

SPIONERNAS BRO

Regi: Speilberg

141 min

Historien utspelar sig i slutet av 1950-talet, början av 60-talet när det Kalla kriget, var som värst med hotet från atombomben. Här påminds man lite om “Indiana Jones och dödskristallens rike” med atombomber, kommunistskräck och vem man skall lita på.

Det hela börjar med sparsmakad dialog. Vi får följa den ensamme Rudolf Abel som målar, tar emot meddelanden och senare jagas av agenter. Han arresteras för spioneri. Försäkringsadvokaten James B. Donovan (Tom Hanks) får ta sig an fallet och möter hat och hot då han försvarar en fiende till USA.

Hantverksmässigt är Spielbergs film imponeradde. Inledningen är stilfull, fotot känns lite annorlunda i scener där två personer talar. Kameran är lite ovanligt placerad än vad man är van vid. En actionscen där ett plan störtar är mycket häftig och spännande. Tidsmiljöerna gör även dem intryck med både USA och väst och östberlin .

Lite trögt är det i början och känns lite pratigt, som med “Lincoln”. Sedan vänder det när Donovan tar sig anfallet och det blir mer engagerande. Hanks är som han brukar, trygg och sympatisk. Rollfigurens ståndfasthet blir lite skoj när han läxar upp en FBI-agent. Kritiken mot ideologier är intressant både mot det amerikanska, östtyskland och Sovjet där någon står upp för människorna i dessa system (en amerikansk nedsksjuten pilot och studenten Fredric räknas in i detta). Det emotionella med relationen mellan Donovan och Abel är fin. Abel är lakonisk men berättar om sin bakgrund och svarar om det hjälper om han “oroar sig”.   

Tonen är underhållande men lite dramatik förekommer med tortyrer och när Berlinmuren börjar byggas. Mark Rylance (bl.a “Woolf Hall”) är den som är mest sevärd med filmen, som har blivit Golden Globe nominerad. Vissa bitar lyckas förmedlas bra fast man skulle velat veta mer som bevisen till Abels arrestering.

I slutändan blir det slätstruket, som det kan bli när en hjälte hyllas.

HE NAMED ME MALALA

Regi: Guggenheim

88 min

Malala Yousafzai fick Nobels fredspris 2014 för sitt engagemang för flickors rätt till utbildning. Filmen bygger på hennes bok och följer hennes vardag och händelser kopplade till  henne.

Inledningen är en animerad sekvens som handlar om flickan Malalai som stod upp och uppmanade afghanerna att kämpa mot engelsmännen. Detta hänger ihop med titeln då pappan, Ziauddin gav sin dotter namn efter Malalai.

Berättandet blandar förhistoriken kring Malala, hennes familj, verksamheten kring flickors utbildning, barndomsbyn och om Talibanerna. Pappan är viktig och han förekommer en del också. Ziauddin var lärare och lärde sina elever att ifrågasätta traditioner och han kritiserade talibanstyret.

I en sekvens ses pappan och dottern gåendes hand i hand och han beskriver deras relation som en själ i två kroppar.

Själv känner jag till bakgrunden med Malala men inte så mycket. Händelsen kring när hon blev skjuten känner jag inte till. Detta skymtar fram lite under filmens gång. Med detta känns det lite frustrerande och ostrukuterat. Lite glättigt blir det om Malalas liv. Har hon inte några brister? Å andra sidan kan man förstå detta då Malala svarar att inte vill tala om det dåliga.
Hennes personlighet är fascinerande att följa såväl omständigheterna kring henne. De animerade scenerna är fina, magiska och skapar en känslomässighet till vardagliga som skildras. Det är även lärorikt med hennes verksamhet och om talibanerna. Till en början sågs deras styre som positivt tills de greps av maktbegär och började förtrycka befolkningen, med inskränkningar i deras liv.   

Som dokumentär är den inte seg men man vänta på vad man vill få reda på. Den är inte i samma hög klass som exempelvis “Jag är Ingrid”.

 

45 ÅR

Regi: Haigh
95 min

Charlotte Rampling (Kate)  och Tom Courtenay (Geoff) spelar det gifta paret, som skall fira 45 årsbröllop. Geoff får reda på att man hittat hans förra flickväns kropp. Detta är något som ligger och pyr och påverkar dem båda. Man skulle kunna tro att det är någon “skräckfilm” om ett par som varit gifta länge och att det skulle vara likt “About Schmidt” med Jack Nicholsson. Irritationer och slitningar blir det inte även om till en början känns det inte som att de två inte riktigt bor ihop.  
Relationen är stillsam med inslag av romantik och även lite sex.
Uppbyggnaden i historien med Geoff som har döljt lite av kärleken ligger som en röd tråd. Det är inte så stor väsen med detta men det har en avgörande del i handlingen. Detta underliggande som är smått blir det något stort som inte uttryckt. Mycket av detta ligger i Ramplings minspel. Vad tänker hon och vad känner hon? Mest handlar det om Kate medan Geoff får man inte följa lika mycket förrutom det han berättar. Han andras till att bli lite grinig. Hans kommentarer om vad han inte gillar blir lite roliga. Rampling känns lite annorlunda mot vad hon spelar medan Courtenay känns igen.

45 år är mycket finstämt drama med en storhet i det lilla. Slutet är något öppet som man kan fundera över.

THE HUNGER GAMES MOCKINGJAY part 2 - 3D

Regi: F. Lawrence
137 min

Här fortsätter det där förra filmen slutade. För egen del minns jag först inte men så klarnar det. Katnis råkade illa ut i förra delen och det handlar en del om henne och Peeta.
Återigen får Katnis ställa upp för ledaren madam Coin fast nu har Katnis en egen agenda.

Stilen fortsätter från förra delen med att vara långsam fast inte som en transportsträcka. När Katnis och hennes team (vinnare från hungerspelen) tar sig in i spännande. Spänningen byggs sakta upp tills dem utsätts för fällor från fredsväktarna. Ruggigt blir det när de råkar ut för muttarna, det vill säga mutanter. Actionscenerna får effekt annars blir de lite dövande i slutet.
De två sista delarna tappar lite av känslan i de första filmerna. Då var det mer kompakt, tätt och inte utdraget. Ändå finns det en tyngd och allvar, som i denna sista del med vad förtryck, stridigheter och krig får för inverkan. I denna del är det främst genom Peeta.

Här blir det ännu mer något politiskt. Man tänker på samtiden med konflikter och flyktingar. Av skådespeleriet märks Jennifer Lawrence, Donald Sutherland och Josh Hutcherson (Peeta).

Det är inte direkt några nya bekantskaper förrutom Michelle Forbes och Gwendoline Christie (från “Game of thrones), som spelar officerare. Annars är det inte så många som är framträdande. Caesar Flickerman förekommer bara i ett inslag och det hade varit intressant att veta vad som hände med honom.
Nytt för dessa filmer är 3D. Den gör sig bra i närbildsscener och naturscenerna. En del hologram som förekommer utnyttjas detta också. Man skulle kunna tro att eftersom det är 3D så skjuter Katnis mot oss i publiken men så blir det inte. Slutscenen är det fina effekter med ett slags djupfokus med 3Dn.

  

EVEREST 3D

Regi: Kormákur

121 min

Filmen skildrar några bergbestigare, på 1990-talet som var med i expedition till Mount Everest. Vi får se ledaren Rob Hall som lämnar sin gravida fru. Det är ett gäng med män främst från USA, som satsat en del i detta men även från andra länder, som en japanska.

De är fyllda med en entusiasm att de skall nå toppen.  Som publik får vi klart villkoren när Rob berättar om riskerna. Syret är ett problem och man se exempel på personer som drabbas. Kylan är en annan svårighet. Med långa stegar får de ta sig över skrevor. “Skurken”, om man får kalla det så, är vädret.

Till skillnad  från “The walk” är detta ingen “promenad i parken”. Som publik känner man lite att man inte vill vara med längre trots att bestigarna är vid gott mod. I detta är det svarande varför de väljer att bestiga berget. De gör det för att de har klättrat i andra berg eller för att de klättrar för någon. Här finns inget tvivel som man kan se med ensamma personer som trotsar naturen (“Tracks”, “Wild” osv.)

Skådespeleriet är bra. Jason Clarke får spela en sympatisk person och lika så Josh Brolin. Resten av rollistan är kända namn som Sam Worthington, Keira Knightley, Emily Watson och John Hawkes. Tyvärr känns Robin Wright lite som att hon är med för bara för sitt namn. Jake Gyllenhall är cool som med repliken “det är inte altituden. Det är attityden”:

“Everest” är välspelat, med fina miljöer, spännande och blir riktigt hemsk när ovädret drabbar bestigarna. Då det baserat på en verklig händelse blir det en ordinär berg-och-dalbana. Det är rakt , utan utvikningar och inte så mycket mer.

3Dn är helt fantastisk och en av anledningarna att se den i 3D. Ett exempel när man ser ett rep som klättrarna håller i sticka ut ur duken.

SPECTRE

Regi: Mendes

148 min

Sam Mendes visar åter sin förkärlek med långa tagningar. Inledningen blir suggestiv med ‘De dödas dag’ i Mexiko med alla förklädnader. Bond utför något som ogillas från ledningen. MI5 står för förändringar och 00-avdelningen hotas, likt organisationen i senaste “Mission impossible”.

Nya Bondfilmen hänger ihop med de tidigare filmerna kring skurkarna, Bonds bakgrund och M (Judi Dench). Man har gått tillbaka till Ian Flemings litterära förlaga och här finns en anknytning till Bonds förmyndare.

Denna film har inte djupheten, döden, från “Skyfall” även om skurken spelar på detta.

Den har lite mer humorinslag. Bland annat har Q en större roll. Nivån är ganska trivsam.

Actionscenerna är imponerande. En biljakt är skoj och när Bond slåss inne i en helikopter är det  häftig. I “Skyfall” slogs han på ett tåg. Här är det inne i ett tåg. Annars blir det överdrivet när Bond jagar skurkar med ett flygplan. Kommer här att tänka på Bond i en stridsvagn i “Goldeneye”, fast då var det med viss elegans.

Med Bondfilmerna har det blivit mycket förändringar fast användandet av olika exotiska miljöerna är något som består. “Skyfall” utspelade sig mycket på hemmaplan medan här får olika länder, städer betydelse som Algeriet och Rom.

En hel del gillar jag med “Spectre”. Lagspelet är fint med M, som är mer aktiv än i de tidigare filmerna, Tanner, Q, Moneypenny bistår också. Felix Leiter är inte med.

Brottsyndikatet Spectre kommer fram och det är skoj när Bond nästlar sig in i det.

Själv är jag väldigt förtjust i kopplingen till “Man lever bara två gånger” med

Ernest Stavro Blofeldt.

Rolllistan är bra med Christoph Waltz som skurk och skådespelarna från tidigare filmer (bl. Jesper Christensen). Tyvärr blir en typecasting från en brittisk serie avslöjar att rollfiguren är en skurk. Till skillnad från Waltz, som spelat skurk innan, vet man redan att han spelar en skurk.

Monica Belluci (änkan Lucia) kunde ha varit med mer. Med henne har det uppmärksammats med en äldre Bondbrud. Med detta har man dock inte tänkt på att Léa Seydoux (Madeleine Swann) som en annan Bondbrud är mycket yngre än Daniel Craig.

Trots att mycket är bra finns det även mindre bra. Några överdrifter finns. Bond skjuter ned en helikopter med sin tjänstepistol (som är klen) som exempel utöver inslaget när han flyger ett plan.

Scenen med Lucia känns lite konstlad.

Jag köper inte heller Bonds romantiska intresse för Madeleine. Troligen blir hon ett substitut för Vesper Lynd. En “läkning”.

Själv föredrar jag mer Bond som cyniker då Craig passar bättre som detta.  

Speltiden blir också lite lång med upprepningar, utdragenhet och flera slut. I slutet blir det som ett försök till ett en ny film. Våldsamt blir det med ögon som trycks in och en obehaglig tortyrscen.

Annars är den mycket bättre än röriga “Quantum of Solace”. Publiken verkar annars inte bry sig om de små skavankerna.    

Star Wars: The force awakens

Mycket har skrivits om nya Star Wars och den har blivit en kioskvältare. Star Wars loggas dyker upp på duken och man hoppar först till. De klassiska förtexterna rullar upp som förklarar att Luke Skywalker är borta. De onda kallar sig den första ordningen.
Handlingen utspelar sig trettio år efter "Jedins återkomst".Det är både vrak som syns, från stjärnkryssare och AT-AT som fungerande Tie-jagare och stjärnkryssare (som gör sig bra i 3D).
Berättelsen känns igen från originalfilmen. En robot (BB-88) har viktig information, sithkrigaren Kylo Ren påminner om Darth Vader, de onda har ett förintelsevapen som förstör och så vidare. Igenkänningen i handlingen är en skillnad mot trilogin som kom efter originaltrilogin. Trilogierna hängde ihop. Här försöker det både vara något eget samtidigt som det blir upprepningar. Annars är det klara förbättringar som att det är snyggt och välspelat. Abrams har lyckats få det underhållande och spännande. De nya rollfigurerna som Rey och Poe Dameron är lyckade. Ett stor lyft är det när Han Solo kommer in. Prinsessan Leia likaså även om man tänker på hur gammal hon är (mer naturligt för männen att åldras som Ben Kenobi, i de andra filmerna). Lite sämre är det med dem onda. General Hux påminner mer om en Hitler-kopia. När Kylo Ren pratar låter han som mördaren i Scream. Mer intressant är det när han är utan mask och känslorna kring kraften.
Någon har tyckt att Abrams inte är bra på att skildra ondska. Kylo Ren kommer inte upp i Darth Vader-klass och de ondskefulla motiven är heller inte jämförbara. Med imperiet i de tidigare filmerna hade man lite mer respekt för. Här blir man arg när de attackerar fast man blir glad när "rebellerna" slår tillbaka.
När man kommit över likheter med originalfilmerna så är det riktigt bra. Star Wars: The force awakens har både humor såväl som mer dramatiska, känslomässiga ögonblick.

Fler 100-åringar

I år har det varit flera filmpersoners 100-årsdag. Mest har Ingrid Bergman uppmärksammats. Mindre har det varit med Orson Welles, Eli Wallach, Sickan Carlsson, Hasse Ekman, Edith Piaff (med sin musik som hade betydelse i "Rädda menige Ryan" och "Interception"). Frank Sinatra har firats med konserter. Signe Hasso är en annan bortglömd. Hon gjorde många amerikanska filmer. Oftast fick hon spela kyliga kvinnor i thrillers som Ingmar Bergmans "Sånt händer inte här", "Huset på 92:a gatan" och Bob Hope filmen "Kungen från New York" (en variant av Garbos "Ninotchka").