HE NAMED ME MALALA

Regi: Guggenheim

88 min

Malala Yousafzai fick Nobels fredspris 2014 för sitt engagemang för flickors rätt till utbildning. Filmen bygger på hennes bok och följer hennes vardag och händelser kopplade till  henne.

Inledningen är en animerad sekvens som handlar om flickan Malalai som stod upp och uppmanade afghanerna att kämpa mot engelsmännen. Detta hänger ihop med titeln då pappan, Ziauddin gav sin dotter namn efter Malalai.

Berättandet blandar förhistoriken kring Malala, hennes familj, verksamheten kring flickors utbildning, barndomsbyn och om Talibanerna. Pappan är viktig och han förekommer en del också. Ziauddin var lärare och lärde sina elever att ifrågasätta traditioner och han kritiserade talibanstyret.

I en sekvens ses pappan och dottern gåendes hand i hand och han beskriver deras relation som en själ i två kroppar.

Själv känner jag till bakgrunden med Malala men inte så mycket. Händelsen kring när hon blev skjuten känner jag inte till. Detta skymtar fram lite under filmens gång. Med detta känns det lite frustrerande och ostrukuterat. Lite glättigt blir det om Malalas liv. Har hon inte några brister? Å andra sidan kan man förstå detta då Malala svarar att inte vill tala om det dåliga.
Hennes personlighet är fascinerande att följa såväl omständigheterna kring henne. De animerade scenerna är fina, magiska och skapar en känslomässighet till vardagliga som skildras. Det är även lärorikt med hennes verksamhet och om talibanerna. Till en början sågs deras styre som positivt tills de greps av maktbegär och började förtrycka befolkningen, med inskränkningar i deras liv.   

Som dokumentär är den inte seg men man vänta på vad man vill få reda på. Den är inte i samma hög klass som exempelvis “Jag är Ingrid”.