recension THE STIG-HELMER STORY

Regi: Åberg

Lasse Åberg har sagt att han gjort filmen för att bli mer igenkänd och jo det var ju ett tag sedan förra filmen. I Stig-Helmer filmerna har ofta tagit upp igenkänningheten i humorn och därför gått hem hos den svenska publiken. ”Den ofrivillige golfaren” och ”Hälsoresan” inriktade mer hos specifika fenomen. I den senare var det mera åt tönteriet. I denna film tas en mängd moderna fenomen upp. Stig-Helmer blir som en gammal relik i samhället. Tankarna går lite till Clint Eastwood när han möter ungdomar, fast här är det ju komik. Tati har varit en inspiration för Stig-Helmer figuren och här blir referensen ”Min onkel” tydlig när Stig-Helmer är på automatiska dörrar. En drift blir det även till det språkliga, minoriteter med en pizzeria med blandning av olika språkinslag och en burkhaklädd kvinna med Ulla Skogs röst.
När han går omkring så blir det ganska småroligt och ett litet inslag av ”Pensionärsjävlar”. Här finns ett litet persongalleri med andra åldringar han möter. "Berra" (Sven Melander) från första filmen dyker upp med roliga repliker. Filmen igenom kan inte bara vara om Stigs möten med omgivningen så han träffar kompisen Olle. Olle kommer med filmens anglofierade titel och en handling tas fram ur från Stigs story. Ett tågset har blivit viktigt och Stig-Helmer skulle vilja ha tillbaka tågmodellen Big Boy som han gav sin första kärlek Annika. Olika kvinnor har dykt upp under alla filmerna och man undrar lite över varför den inte har blivit något långvarigare för Stig-Helmer. Kanske är den första kärleken svaret på detta? I olika tillbakablickar tas man till barndomen som förklarar lite runt Stig-Helmer. Mobbare, föräldrar, morbror och kusin finns med liksom 1950- och 1960-talsfenomen. Om man kommer ihåg ”Kurt Olsson-filmen” så är det lite åt det hållet och här förekommer även också stränga pappor. Inte riktigt så långt som ”Forrest Gump” med historiska inslag men det är roligt när Stig-Helmer är med i ”Farbror Svens brevlåda”, med en blivande Lill-Babs och ”10 000 kronors frågan” på TV. Detaljerna och tidsandan från förr är mycket bra fångad med fotot i en speciell ton. Miljöerna är mycket trovärdiga och likaså skådespelarna med bland andra Elisabeth Karlsson som mamma Olsson, Bill Hugg (morbrodern), Bill Hugg (morbrodern, Tove Edfeldt (kusinen). Tobias Jacobsson som 20-årige Stig-Helmer liknar lite Peter Siepen (med dubbad röst av Åberg).
Det är denna nostalgiska story som räddar filmen med flera bra inslag av romantik och skämt som anspelar på nutida fenomen. Själva nutidsberättelsen är inte så mycket att ha och sökandet efter Annika är lamt. Filmen hittar oftast rätt men en del fantasiscener som skämtar med västern filmer och Casablanca är mindre lyckade. Sen är en persons sminkning till en 67-åring väldigt dålig. ”Stig-Helmer” är lite bättre då än nu men bättre än jag sist såg honom på Hälsohemmet.

recension THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO

Regi: Finchter, 158 min

Man har läst boken, sett filmen, sett TV-versionen o h nu den amerikanska nysinspelningen. Det börjar med en slags teaser med Henrik Wranger som är i kontakt med en gammal polis. Sedan kommer häftiga förtexter. Jag vet inte vad de föreställer, människor i olja och kedjor. Tankarna går till James Bond och Daniel Craig dyker sedan upp, som Mikael Blomkvist. Anna Charlotta Gunnarsson ses som en journalist som följer honom med frågor. När det nu är amerikanskt av en berättelse (som från början kändes lite osvensk) är det inte så märkvärdigt och man tänker inte så mycket på det. En viss oregelbundenhet är det med språket. Ibland är det texter på svenska och ibland engelska. Skyltningen är en blandning på (som ex. Hostel) och telefonoperatören pratar både svenska och engelska. Skådespelarna varierar med engelskan där vissa har mer brytning. Rooney Mara låter som Björk när hon pratar. Stellan Skarsgård kunde för en gångs skull låta som en tysk som pratar engelska men hans engelska står mer jämställd till Craigs. Annars är det svenska bra skildrat med exempel produkter som syns. Den enda missen är väl ”Oh, Tannenbaum” som spelas vilket inte är en typisk svensk julsång (melodin är ganska känd i USA). En stor skillnad mellan den svenska och den amerikanska är att den nya är lite mer tydligare och satsat lite mer på detaljer och ljud. Ett exempel är Salander som placerar en avslyssningsapparat vid en server istället för att bara knappa vid en dator. Ljudet är det mer satsat på som man hör en blandning av musik och ljud när Salander är i möte med Bjurman. Man är lite osäker på om det är ett ljud som uppstår hos rollfigurerna eller något naturligt ljud. (ljud från en polischmaskin)
Finchter har förbättrat, fyllt med stämning och gjort det spännande. Upplösningen med mördaren är mer spännande än i den svenska versionen. En del är lite ändrat som i upplösningen, mötet med Harald Wranger (Per Myrberg) och Blomkvist och Salander är mer ”sängkompisar” här.
På det hela taget är det lyckat med bra skådespelare. Jag är ganska förtjust i Rooney Mara som är lite mer udda än Noomi Rapace Salander. Punkigheten har det mer mer tagits fasta på, som märks lite i musiken också.
Man kan tänka lite som när exempelvis Disneyfilmer skall dubbas och dubbningarna skall likna originalet. Robin Wright är faktiskt ganska lik originalets Lena Endre (Wright har ju förekommit i skandinaviska sammanhang förut).
I början är det lite svårt att hänga med i replikerna. Slutet har blivit bättre och fylligare även om det blir utdraget med en upplösning till (det är lite av bokens problem). Sedan känns det lite långt. Per Anderssons Bjurman var bättre än Bjurman här som mest är en fet äcklig gubbe.

recension HAPPY FEET 2 – 3D

Regi:Miller

Den dansande pingvinen är tillbaka, nu med familj och barn. Massor av pingviner är samlade som dansar och sjunger. Som i förra filmen, fast med mindre anspelningar, så är det några hot i miljön. Snön smälter, isbjörnar klamrar sig fast på den lilla snön som finns, andra djur och människor är lite farliga (de är inte animerade). Så mycket till handling är det inte. Isberg rasar och några av pingvinerna blir fast och de andra skall hjälpa dem. Detta berg kallas för Domedagsberget av originalets Elia Woods (det fanns ju ett sådant i ”Sagan om ringen”-filmerna också).
Lunnefågeln Sven har fått en religiös upplevelse genom att överleva strapatser. Räkorna Will och Bill vill vidga horisonterna. En elefantsäl får en funktion i filmen.
Som bioupplevelse är den okej med imponerande masscener med sjungande pingviner. Miljöerna är fina och elefantsälen Brian har en rejäl basröst.
Med sångerna blir det lite för mycket där pop och opera blandas. Lite gulligt blir det med pingvin och sälungar. Man hade uppföljaren hade något att berätta. Nu blir det mest något för barn. Att se den i 3D är en stor behållning där räkorna ser väldigt bra ut i 3D. Sedan är sluttexterna häftiga med vattenbubblor som kommer emot en.

recension Drive

Regi: Winding Refn

Förare känner man till från dataspel där man skall köra bil och ta olika uppdrag. Så är det nästan här där den namnlöse (Ryan Gosling) livnär sisg på att köra bil och meka med bilar. I början för man en "Taxi driver"-känsla med närbilder på föraren och när han tittar i backspegeln. Oja. Albert Brooks är också med fast här en hårding istället för en mes. (Brooks är tyvärr inte så imponerande) Föraren, som i Taxi driver, är en ensam, lite isolerad person som blir till en slags "riddare". Det finns både lite romans och sen är det kriminaliteten och våldet. En flört med 80-tals filmer finns det med för- och eftertexter i rosa med kursiv stil. Musiken är syntlåtar, dialogen är ibland sparsam och handlingen är enkel. Det finns stunder av något uttalat med stadsbilden i mörker med höghus säger sitt.
Man sugs direkt in i filmen. En spänning finns där från början. Gosling i huvudrollen gör sitt med sin coola, tysta stil. Hans rollfigur har inget namn. Han har en jacka med en bild av en skorpion på ryggen (som Goslings stjärntecken). Skorpionen blir en slags referens till rollfiguren, med hämnd och våld, och han refererar till sagan om skorpionen och grodan. Man kan se "drive" för drift, som när skorpionen sticker för det ligger i skorpiens natur.
Nicolas Winding Refn har skapat något väldigt bra av något som inte är så märkvärdigt. Mestadels bygger detta på en ensam rollfigur lite härstammandes både från spaghettifilmer med Clint Eastwood och amerikansk 70-tals film. Från början vet man inte riktigt vad som kommer att hända men man har en aning att det kommer att bli otrevligt. Föraren fattar tycke för en grannkvinna Irene. Carey Mulligan spelar henne och man påminns om Michelle Williams, både att hon har ett barnligt utseende och att Gosling spelade mot Williams i "Blue valentine". Irene står för det goda (likt Betsy i Taxi) i en annans mörk värld. Winding Refn står bakom våldsamma "Pusher" och "Bronson" och det blir våldsamt här. En skalle sprängs, ett huvud mosas, det skvätter och sprutar blod. Våldet får en funktion och man får se hur huvudpersonen reagerar när han utsätts och utövar våld. Lite för mycket överdrivet våld (likt en zombie-film) och två skurkar är lite svagt porträtterat. "Drive" är värd sina priser och man hade önskat att den gått upp på fler biografer.

Rota 100 år

Något som lite fallit bort är att det är 100 år sedan filmkompositören Nino Rota föddes. Bernard Herrmann 100 år har märkts mera. Om man kollar runt så har någon musikfestival, cd-recensioner på radion och Ad Lib i p2 som uppmärksammat detta.
Detta är beklagligt. Dagens musiker och filmmusikskapare brukar nämna Nino Rota som favorit och han har haft ett inflytande som bland annat citering av exempel James Horner. Rota står också lite som sentimentaliet hos äldre som har filminnen. Då är ju naturligtvis för Fellinis filmer, med ibland "cirkusmusik".
Själv har jag väl runt åtta scores av Nino Rota. Det är inte så mycket och jag vet inte så mycket om honom. För att sammanfatta hans diskografi så är det Fellinis filmer, "Gudfadern" och "Gudfadern 2". Den andra Gudfadern Oscarbelönande Rota för medan till första filmen blev det ingen nominering då musiken lät för mycket Rotas andra verk. Andra filmer man kan summera Rota med är Franco Zeferellis "Romeo och Julia", en hit 1968, och "Krig och fred".

Brandeby, Russell, Morgan

Tre personer som gått bort. Jag förknippar dessa lite med 1980-talet även om de var verksamma under andra decenier. Det känns som väldigt längesedan när tar fram min signerade LP av "Kurt Olssons största hittar". Kurt Olsson var lite av en idol med hans tv-serier, Fådda blommor och julkalender med mera. Underbar och familjevänlig humor. Sedan slutade Kurt Olsson för att sedan dyka upp i reklam och sist på "Fångarna på fortet". Lars Brandeby medverkade i "Huss"-filmerna och gjorde ett litet konstigt uttyck.

Från Biljard cafét på 80-talet fick jag en tingad videofilmsaffisch. Det var på en kvinna med en "demon"? - Ken Russells film "Gothic". Jag har även en LP från "Altered states" - Russells "Experimenten". Båda filmerna såg jag senare. Något fascinerande filmer. "Gothic" var om vad som utspelade sig på Lord Byrons slott en natt med ett sällskap där Mary Shelley kom på idén med Frankenstein. Det bästa med "Altred state" var John Coriglianos musik till den filmen.
Kan jag inte sett så mycket så mycket av Russell. Då har det varit mer intressant än bra. Flummighet har varit genomgående som förekom både i, den mycket bra, "När kvinnor älskar" (1969) och exempelvis, den dåliga, "The Fall of the Louse of Usher" (2002)

TV-serien "MASH" kom på 70-talet men jag förknippar den mest som 80-tal på svensk tv. Jag var för kiten för att förstå humorn, ironin och satiren. Man märkte mest för- och eftertexterna och inramingen av kriget. En scen jag minns var en vemodig mellan sonen och pappan (Harry Morgan). Morgan blev känd för den serien, officeren med det goda humöret. Annars är det från "Så vanns vilda västern" (1962) jag såg på video på 80-talet där han var som klippt och skuren att spela general Grant (han hette Sherman i "MASH". Här spelade John Wayne general Sherman).