recension THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO

Regi: Finchter, 158 min

Man har läst boken, sett filmen, sett TV-versionen o h nu den amerikanska nysinspelningen. Det börjar med en slags teaser med Henrik Wranger som är i kontakt med en gammal polis. Sedan kommer häftiga förtexter. Jag vet inte vad de föreställer, människor i olja och kedjor. Tankarna går till James Bond och Daniel Craig dyker sedan upp, som Mikael Blomkvist. Anna Charlotta Gunnarsson ses som en journalist som följer honom med frågor. När det nu är amerikanskt av en berättelse (som från början kändes lite osvensk) är det inte så märkvärdigt och man tänker inte så mycket på det. En viss oregelbundenhet är det med språket. Ibland är det texter på svenska och ibland engelska. Skyltningen är en blandning på (som ex. Hostel) och telefonoperatören pratar både svenska och engelska. Skådespelarna varierar med engelskan där vissa har mer brytning. Rooney Mara låter som Björk när hon pratar. Stellan Skarsgård kunde för en gångs skull låta som en tysk som pratar engelska men hans engelska står mer jämställd till Craigs. Annars är det svenska bra skildrat med exempel produkter som syns. Den enda missen är väl ”Oh, Tannenbaum” som spelas vilket inte är en typisk svensk julsång (melodin är ganska känd i USA). En stor skillnad mellan den svenska och den amerikanska är att den nya är lite mer tydligare och satsat lite mer på detaljer och ljud. Ett exempel är Salander som placerar en avslyssningsapparat vid en server istället för att bara knappa vid en dator. Ljudet är det mer satsat på som man hör en blandning av musik och ljud när Salander är i möte med Bjurman. Man är lite osäker på om det är ett ljud som uppstår hos rollfigurerna eller något naturligt ljud. (ljud från en polischmaskin)
Finchter har förbättrat, fyllt med stämning och gjort det spännande. Upplösningen med mördaren är mer spännande än i den svenska versionen. En del är lite ändrat som i upplösningen, mötet med Harald Wranger (Per Myrberg) och Blomkvist och Salander är mer ”sängkompisar” här.
På det hela taget är det lyckat med bra skådespelare. Jag är ganska förtjust i Rooney Mara som är lite mer udda än Noomi Rapace Salander. Punkigheten har det mer mer tagits fasta på, som märks lite i musiken också.
Man kan tänka lite som när exempelvis Disneyfilmer skall dubbas och dubbningarna skall likna originalet. Robin Wright är faktiskt ganska lik originalets Lena Endre (Wright har ju förekommit i skandinaviska sammanhang förut).
I början är det lite svårt att hänga med i replikerna. Slutet har blivit bättre och fylligare även om det blir utdraget med en upplösning till (det är lite av bokens problem). Sedan känns det lite långt. Per Anderssons Bjurman var bättre än Bjurman här som mest är en fet äcklig gubbe.