ZOOTROPOLIS

Regi: Howard, Moore, Bush
118 minuter

Djuren i filmen lär sig att alla djur är vänner. Trots detta blir huvudpersonen retad Hopps. Hon ställer upp för sina vänner och blir mot vad andra tycker polis. Likt Clarice i "När lammen tystnar" får hon som kvinna stå upp för sig.

Intrigen är att det sker brott med djur som försvinner och blir ilskna. 

Som vuxen har man god behållning av denna. Den skämtar med diverse poliserier, som "Spanarna på Hill Street", och kriminalfilmer. Gott om detaljer finns det också och hänvisningar till andra filmer. Lite läskigt blir det också med djur som blir våldsamma. För barn är särskilt en sengångare som är riktigt rolig.
"Zootropolis" rekommenderas och är en av årets bästa filmer, fartfylld, smart och som inte blir för mycket. Tänkvärd med att alla har ett lika värde och man skall vara snäll.  

THE BIG SHORT

Regi: McKay

130 min

Oliver Stone behandlade finansa världen i “Wall street” och i uppföljaren “Wall Street: Money Never Sleeps” (2010), i efterdyningarna av finanskrisen.

“The big short” är baserad på en bok bakom verkliga händelser bakom denna globala kris.
Ryan Goslings Jared Vennett)är en slags ciceron som förklarar finansvärlden.

Andra personer som gör inhopp är av olika personer som sig själva som bland annat en kock som förklarar med jämförelser med hur man återsäljer en fisk.

De stora pengarna fanns inom bostadslån som på gick i 30 år innan bubblan sprack.

“Too big to fail” var ett uttryck som gällde detta.

Andra personer som introduceras i detta är Christian Bale som Hedgefondmäklaren Michael Burry. Han berättar som in uppväxt och att han har svårt med det sociala. Burry är en udda figur som påminner lite om Steve Job i sitt excentriska sätt, och är bland annat barfota och spel hög hårdrocksmusik.

Steve Carell spelar bankiren Baum. Som går i terapi på grund av ett trauma, är arg och vill rädda världen.

Gosling spelar återigen cool. Han är bergsäker i sitt risktagande med försäkring på obligationer. Det är att satsa en stor risk mot en eventuell krasch.

Två unga investerare är också med på ett annat håll som tar hjälpt av en erfaren bankman som hoppat av (Brad Pitt).

Man kan säga att det är en slags “buddyfilm” bara att det olika gäng, enstöringen, två ynglingar (som har hjälp av Pitts rollfigur) och den kaxige Vennett som är med uppriktige Baum och hans gäng. Utifrån personlighetstyper är de emotionellt olika.

Krisen är på gång och det gäller att hålla huvudet kallt. En satirisk bild av finansvärlden målas upp som är galen. “The wolf of Wall” kommer man att tänka på och Margot Robbie gör ett inhopp som sig själv. Filmen är underhållande, mycket roligt med citat och metafilmiska grepp som att rollfigurerna pratar in i kameran och svarar på berättarrösten.

Skådespelarna imponerar, som Bale med sin excentriske rollfigur och Carell med sina frustrationer. Det hela är tänkvärt och det som hände för tio år sedan är aktuellt idag, som att bankerna tar mycket avgifter.

Den lilla bristen är att det kan vara svårt att hänga med i de ekonomiska termerna även om det förklaras så gott det går. På detaljnivå kan det vara klurigt men man förstår på det stora hela.

THE REVENANT

Regi: Iñárritu 156 minuter

Filmen utspelar sig på 1820-talet i Amerika. Hugh Glass (Leonardo Di Caprio) är med ett gäng pälsjägare som blir anfallna. Ensam får han klara sig i vildmarken och hans mål är hämnd.   

Fotot är utsökt med detaljer i det vintriga landskapet, som det lilla hur is bildas till det storslagna med en ensam människa i naturen.

Från Alejandro González Iñárritus “Birdman” märks steadycamfotot i en strid mot indianer, som är nervigt och effektivt. Naturbilderna är inte bara vackra utan drömsekvenserna har fina detaljer, som när en fågel flyger upp ur ett skotthål. I detta är det symbolik som fågeln Fenix. Filmtiteln betyder att någon står upp från de döda.

En hel del dramatiska scener finns med och Glass får utstå en mängd lidande. Mest otäckt är det när han blir attackerad av en björn. (Läskigare än "På gränsen", 1997)

Man kan säga att det är smärtporr.  
Genomgående i Iñárritus filmer är just smärta, det smutsiga, vilda och sjuka. Här blir man dock lite mättad och den känslomässiga effekten avtar. Tom Hardy (Oscarnominerad) känns som han gjort lite väl många skurkar. Hans Fitzgerald pratar som sergeant Barnes i “Plutonen” och en scen i “The revenant” påminner om denna film.

Förövrigt är rollistan bra där man fått med ynglingen Will Poulter. Domhnall Gleeson ger ett bättre intryck än i “Star wars: The force awakens”. Lukas Haas förekommer också i en roll.
Bland Iñárritus produktioner kommer denna inte upp i samma klass som “The birdman” och “Babel” för att nämna några. Balansen mellan berättar- och handlingsplanet fungerar inte lika bra. Hantverksmässigt är det konstnärligt men historien är lite för traditionell. Djupet är i det visuella och scener som imponerar. Det är spännande och Di Caprio är väldigt bra. För egen del är intresset stort för vildmarksfilmer. Speltiden är inga problem och dramatiken flyter på bra.

Våld, västern och snö var det även i “The hatefull eight”, men den var mer tätare med sin dynamik i rollpersonernas repliker.    

DEN GODE DINOSAURIEN

Regi:Sohn

93 min

Handlingen utgår från att inte jorden drabbades av ett meteoritnedslag och dinosaurierna överlevde.

En dinosauriefamilj lever på jordbruk och samlar förnödenheter så de kan överleva vintern. De får tre ungar varav den sist födde blir väldigt liten. Arlo döps han retas och är väldigt rädd av sig. Sensmoralen handlar om att möta sina rädslor. Lite påminnande om “Lejonkungen”, i några scener, får Arlo klara sig själv. Dessutom i svensk dubbning så förekommer dialekter. Här i form av skånska.
Mycket av budskapet från andra familjefilmer känns igen. Det klassiska att även om man inte är som de andra har man något bra ändå, därav titeln “den gode dinosaurien”. I början är det ganska gulligt men sedan börjar allvaret. Några scener kan kännas otäcka när det handlar om död, hamna under vatten och flygödlor, och ett människobarn, som äter upp andra djur. Lite skoj är det som med människobarnet Pricken som är mer som en hund.
Till det som är positivt med filmen är några dramatiska scener med action. En annan sak är att den är otroligt snyggt animerad med naturen, som ser mer verkligt än animerat ut. (speciellt fint i en 4k projektor)

THE HATEFUL EIGHT

Regi: Tarantino

Quentin Tarantinos åttonde film har delat fansen i två läger. Själv tycker jag det är en av hans bästa. Den är helgjuten, spännande, intressanta rollfigurer, spännande och inte långrandig. Som debuten “De hänsynslösa” återkommer Tim Roth och Michael Madsen i rollistan. Man vet inte vem man kan lita på, pengar är med i bilden, någon blöder mycket,  och det är ett slags kammarspel.
Kurt Russells rollfigur, John Ruth, är misogyn som i “Death Proof” (där även Zoë Bell förekom).   
Samuel L. Jackson (Major Marquis Warren) representerar de svartas hämnare som hyser agg mot rasistiska sydstatare. Walton Goggins sydstatstyp känns igen från “Justified”.  Bruce Dern får står för en av gamla veteraner som återkommer i Tarantinos filmer.
Demián Bichir (Bob) som Oscarnominerades för, (2008) “A Better Life”

är ett intressant val och Channing Tatum är oväntad. Roths snobbtyp påminner om Christopher Waltz (“Inglorius basterds”). Jennifer Jason Leigh (Daisy Domergue) är en av Tarantinos tuffa kvinnor. Handlingen kretsar kring hennes Daisy, som är infångad av prisjägaren Ruth. De stöter på flera personer som de får tillbringa i ett hus under en snöstorm. Tidsmässigt är det en fortsättning på “Django unchained” fast efter inbördeskriget. Fortfarande är det illvilja mellan de forna fienderna och ju speciellt med prisjägaren Major Marquis Warren, som jagar kriminella sydstatare.

“Denna västern har bytt präriern mot vintriga snöiga vidder. Inledningen etablerar detta tydligt och sedan med diligensen, en ikon för västern.

Skådespeleriet är mycket bra. Jason Leigh är rolig och galen fast senare visar hon sitt rätta ansikte. Hon är väl värd sin Oscarnominering.

Jag uppskattar denna Tarantinofilm. De fantastifyllda, revisionistiska “Inglorius basterds”, “Django unchained”, med massmord kändes lite för mycket. Här är det mer realistiskt, förutom när det gäller blodet (Monthy Pythonnivå) och kylan.

Kammarspelet med mysterieinslaget är fascinerande med vad för avsikter de olika personerna kan ha. Växlingarna mellan de olika rollfigurerna i deras sätt att bete sig och i dialogerna är härligt. Från en kamratlig ton till bitter fiendeskap.

Humorn finns här också och det underhållande. Segt blir det inte i dialogen, som i exempelvis  “Death Proof”.

Våldet kan man ha invändingar då det är otroligt brutalt med både våld mot kvinnor, huvuden som exploderar och en hängning, samt ett sexuellt inslag. Tarantinos berättarröst känns inte så perfekt i filmen heller.

Slutet är ganska fint. Tarantinos åttonde gillar jag starkt.

Peck 100

Den 5e april var det 100 år sedan Gregory Peck föddes. Han var min store favorit sedan jag såg honom i "Bittert krig" på 1980-talet på tv, i rollen som president Lincoln. Andra roller var i min favoritfilm som "Så vanns i vilda västern" och Scorseses "Cape Fear" (som han även var med i originalet). Han spelade inte ofta skurk men han var både skoj och otäck i "Pojkarna från Brasilien". Ond vara han även som Kapten Ahab i "Moby Dick" och han hade även en roll i en miniserie baserad på romanen.
Han hade stora rollen högt upp i åldern som i "Omen". Detta kändes lite tidigt med dagens skådespelare som får hjälteroller när de är över 60-årsåldern. Han spelade i olika genrer som västern- och krigsfilmer, som "Kanonerna på Navarone". Hans gentlemannastil platsade för filmer som "Prinsessa på vift" och hans engagemang i roller som "Skuggor över södern", som han belönades med en Oscar för.   
 

Tankar från Gregory Peck

Martin mfl.

George Martin, som gick bort i mars, var mest känd med The Beatles samarbetet.
Han gjorde även musiken till "Leva och låta dö", som en är en av mina favoriter med blandningen av symfoniskt, österländskt, dåtida musik influenser och jazz.
Jag önskade han gjorde musik till fler Bond-filmer.
Sist jag hörde om Martin så invigde han en filmmusikutbildning i Sverige, som var unik.

Andra som gått bort, i 90-års åldern som Martin, är skådespelerskan Nancy Reagan, mest känd som Ronalds fru. George Kennedy från "Rebell i bojor" och "Den nakna pistolen"-filmerna, George Gaynes från "Polisskolan"-filmerna är andra.
Frank Finlay var en färgstark skådespelare som gick bort i januari. Han minns man från "De tre musketörerna" (1973) och "De fyra musketörerna" (1974) som gick på TV. Andra roller jag tänker på är i Polanskis "Pianisten" och som Josef Haydn i "Eroica".