THE HATEFUL EIGHT

Regi: Tarantino

Quentin Tarantinos åttonde film har delat fansen i två läger. Själv tycker jag det är en av hans bästa. Den är helgjuten, spännande, intressanta rollfigurer, spännande och inte långrandig. Som debuten “De hänsynslösa” återkommer Tim Roth och Michael Madsen i rollistan. Man vet inte vem man kan lita på, pengar är med i bilden, någon blöder mycket,  och det är ett slags kammarspel.
Kurt Russells rollfigur, John Ruth, är misogyn som i “Death Proof” (där även Zoë Bell förekom).   
Samuel L. Jackson (Major Marquis Warren) representerar de svartas hämnare som hyser agg mot rasistiska sydstatare. Walton Goggins sydstatstyp känns igen från “Justified”.  Bruce Dern får står för en av gamla veteraner som återkommer i Tarantinos filmer.
Demián Bichir (Bob) som Oscarnominerades för, (2008) “A Better Life”

är ett intressant val och Channing Tatum är oväntad. Roths snobbtyp påminner om Christopher Waltz (“Inglorius basterds”). Jennifer Jason Leigh (Daisy Domergue) är en av Tarantinos tuffa kvinnor. Handlingen kretsar kring hennes Daisy, som är infångad av prisjägaren Ruth. De stöter på flera personer som de får tillbringa i ett hus under en snöstorm. Tidsmässigt är det en fortsättning på “Django unchained” fast efter inbördeskriget. Fortfarande är det illvilja mellan de forna fienderna och ju speciellt med prisjägaren Major Marquis Warren, som jagar kriminella sydstatare.

“Denna västern har bytt präriern mot vintriga snöiga vidder. Inledningen etablerar detta tydligt och sedan med diligensen, en ikon för västern.

Skådespeleriet är mycket bra. Jason Leigh är rolig och galen fast senare visar hon sitt rätta ansikte. Hon är väl värd sin Oscarnominering.

Jag uppskattar denna Tarantinofilm. De fantastifyllda, revisionistiska “Inglorius basterds”, “Django unchained”, med massmord kändes lite för mycket. Här är det mer realistiskt, förutom när det gäller blodet (Monthy Pythonnivå) och kylan.

Kammarspelet med mysterieinslaget är fascinerande med vad för avsikter de olika personerna kan ha. Växlingarna mellan de olika rollfigurerna i deras sätt att bete sig och i dialogerna är härligt. Från en kamratlig ton till bitter fiendeskap.

Humorn finns här också och det underhållande. Segt blir det inte i dialogen, som i exempelvis  “Death Proof”.

Våldet kan man ha invändingar då det är otroligt brutalt med både våld mot kvinnor, huvuden som exploderar och en hängning, samt ett sexuellt inslag. Tarantinos berättarröst känns inte så perfekt i filmen heller.

Slutet är ganska fint. Tarantinos åttonde gillar jag starkt.