Kilar 1932–2013

En stor polsk tonsättare har gått bort. Jag lärde känna hans musik i två sammanhang. Först var det med Francis Ford Coppolas ”Dracula”. Det andra var med trailermusiken till ”Schindlers list” som var hämtat från hans klassiska verk.

Historien bakom att Coppola ville ha honom är intressant. Han sökte en klassisk kompositör till filmen och ifrån Europa. Kilar blev förvånad över att han blev vald. Han fick fria händer och skrev fyra teman till filmen. ”Dracula” blev hans första Hollywood-film. Själv trodde jag att det var första gången han skrev filmmusik men han skrev en hel del till polska filmer. De senare komponerandet var med regissörer som Roman Polanski och Jane Campion. Valet av regissörer och lön var viktigt för honom. Genom detta blev det utmärkande med en kvalitet snarare än kvantitet. Filmerna var för det mesta dramer men även ”skräckfilm” som Polanskis ”The ninth gate”.  

http://www.bbc.co.uk/news/entertainment-arts-25542530

Filmrecension

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann
Regi: Herngren

Jonas Jonasson roman blev en stor succé och nu också en biofilmssuccé. Då man läst boken blit det lite naturligt att vilja se filmen. Vissa vill väl se Robert Gustavsson och se en svensk komedi så här kring julhelgerna.

Att föra över en populär bok till film är en utmaning. Inledningen och början är bra fångad. Det man minns bäst från boken är just inledningen om en 100-åringen som kliver ut genom ett fönster på sin födelsedag. Sedan blir det mycket med action och historiska personer och liknande blir det i filmen. ”Forrest Gump” kommer man oundvikligen in på. Medan Gump hade sin dumhet har 100-åringen Allan sin likgiltighet. Han bryr sig inte om omgivningen och har inget mål. Just med målet blir en kontrast när han träffar på en yngling som läst en massa högskolepoäng, inte vet vad han vill och har svårt med valen.

Allan halkar in på det mesta av en slump. Han dricker sprit med presidenter och ledare. Lite roligt blir det men inte det där riktigt galna som man känner igen från andra filmer. Humorn är i form av galanterier och Monty Python-stil i sina våldsamheter, något som passar Felix Herngren. Särskilt blir det en kontrast mellan det tragiska och komiska. En viss cynism och satir präglar historien. En människa bollas mellan politiska lägen från fascism till kommunism och till det Kalla kriget. Porträttreringen av de historiska personerna är blandad. Här är det mestadels okända skådespelare förutom Johan Rheborg som Erlander. Just Erlander är tacksam att se på film. Stalin är desto mer uttjatad och gör inget större intryck. I den scen man ser honom förekommer det både en bild på honom och på Lenin (vilket vore otänkbart i verkligheten). När han börjar berätta om sitt liv fungerar återblickarna bra men sedan blir det inte bra förankrat. Man hade önskat att de hade någon större funktion med nutiden mer än att visa på hur gammal han är. Det enda är att han träffade en ryss som han får hjälp utav. Nutidshistorien har en del trevliga och roliga förvecklingar. Först är det de ”lokala” förmågorna som en avdelningschef på ålderdomshemmet. Ralph Carlsson spelar en typiskt vanlig polis. Skurkarna är småskojiga med Jens Hultén som ledare. Som Allans ”vapendragare” ses Iwar Wiklander (pensionärskompis i ”En enkel till Antibes”). Wiklander är mest minnesvärd. Annars känner jag mig rätt trött på historier med pengar som hamnar i fel händer med våld och allt vad det innebär. Gustavsson är riktigt bra när han spelar 100-åring med sitt slöa sätt. Han faller dock tillbaka i de supputroller man brukar se honom i. Vid något tillfälle har han dubbelhaka som senare försvinner.

"Hundraåringen..." bjuder på underhållning till en början men efter ett tag tappar jag intresset. Med en unik historia hade jag önskat att den var mer minnesvärd.

 

Filmrecension

ANCHORMAN 2

Regi: McKay

Utmärkande för förra filmen var Ron Burgundys käbbel och bråk med medsittaren Veronica Corningstone i sändning. Då var det 1970-tal och lite nytt med karriärskvinnor. Nu har det gått nästan 10 år mellan filmerna och i alla fall ett nytt årtionde. Det är 1980-tal och nyheterna inom media är dygnet runtsändningar med nya nyhetskanaler. Tiden är strax före MTV som nämns som ett skämt.

 Tekniken är förbättrat och kvinnor inom TV är mer vanligt fast inte afro-amerikaner. För Burgundy och hans gäng känns det ovanligt med svarta och det blir en stor grej för dem. Vad finns det att skämta om i denna uppföljare? En hel del är det faktiskt. Skämt med afro-amerikaner är ett exempel, grabbhumor, sexskämt, tidsskämt, skämt om känslighet och listan kan göras långt. Rollsättningen är rolig. Först är det Harrison Ford som en tv-chef. Skojet kring honom blir lite metafilmiskt med Ron och Veronicas nervositet av honom (han är en stor stjärna). Ford har ju tidigare spelat TV-arbetare i "Morning glory".

Greg Kinear spelar en älskare/ny pojkvän och bara se honom reprisera en helyllefigur ler man åt. När det gäller utstrålning får James Marsden Jack Lime (eller Lam) stå som en tv-ankar konkurrent. En mängd andra kända skådisar har inhopp senare i filmen, som jag inte avslöjar.   

"Anchor man The legend continues" är ibland vansinnigt rolig och man gråter nästan av skratt i en scen. Will Ferrell är typiskt skojig på sitt vanliga sätt. Steve Carell sticker ut med att vara helt sanslös. Han blandar lite utfall från "The office" med en sin känsliga och korkade Brick figur. Han träffar sin motsvarighet i Chani (Kristen Wiig). En del scener är vansinnigt galna och uppföljaren sticker ut från första filmen. Man får lära sig att inte ha bowlingklot, skorpioner och fritös i en husbil då man tror att farthållare är samma som autopilot. Sedan är det ett tag mellan de riktigt tokroliga scenerna. Det som återkommer när det skämtas om svarta på en middag med afro-amerikaner och blindhet. En utflippad scen som blir symbolisk, surrealistisk är när flera TV-bolag möts för att slåss. Scenen blir lite för mycket och fantasifull men man köper detta till slut. 

Adam McKay har gjort flertal filmer med Ferrell och hans specialitet ligger i rivalitet. I denna del två blandas roligheter med lite familjevärden. Att skratta gott så här på slutet av året är väldigt trevligt.

Björn J:son Lindh 1944-2013

För mig var J:son Lindh filmmusikskapare. Han började göra filmmusik på 1970-talet och genombrottet blev "Mannen på taket" med sin flöjtmusik.Senare filmer var bland annat några kriminalfilmer som "Mannen från Mallorca", "Jägarna" och tv-serierna om den norske kriminalaren "Sejer". Han skrev även musiken till några engelsk, amerikanska thrillers.
Jämngammal med Ulf Dageby och några andra likheter fanns det med den elektroniska musiken. Dageby gjorde musiken till "Coq rouge" och J:Son Lindh uppföljaren "Den demokratiske terroristen". Han samarbetade med Janne Schaffer och de skrev musiken till succén "Hälsoresan - En smal film av stor vikt". Representationen av filmmusik på skiva är liten. Jag känner bara till "Den hela människan" (Hälsoresan) och musiken till Jägarna på någon samlings CD. Eftersom filmmusiken var till viss del elektronisk så var det inget direkt jag gillar men jag uppskattade honom ändå.
På ett seminarie under Göteborgs filmfestival fick jag tillfället att lyssna på honom och träffa honom kort. 


http://www.algonet.se/~fredrike/ff/filmmusikdramarturgi.htm   

Filmrecension

HOBBIT: SMAUGS ÖDEMARK 3D

Regi:Jackson 160 min

Är det ”nyhetens behag”, att man inte känner igen sig från boken eller efterliknandet av ”Sagan om ringen”? En hel del tycker andra delen är bättre än första och andra som inte är förtjusta i Hobbitfilmerna. Visserligen är det mer action men även lite mer prat. Själv tycker jag del 2 börjar lite knaggligt. En tillbakablick med Bree som påminner om Vidstige på tavernan är med för att förklara vikten med dvärgarnas Arkensten. Sedan hastar sällskapet från faror och sedan träffar de den omtalade Mikael Persbrandts Beorn-figuren. Den hastiga inledningen känns igen från andra uppföljarfilmer känns igen. Inledningen kunde varit bättre och det är lite svårt att komma in i det ojämna intrycket. Gandalfs sökande efter ondskan känns onödigt. Hans sökande känns mest som att knyta an till originalfilmerna (även om det är flera år mellan historierna).

Legolas dyker upp när dvärgarna möter alverna. Denna gång är det något med Legolas ögon. Som med Frodo ser han äldre ut och är mer allvarligare. Det finns en anknytning till Gimli när han är föraktfull mot ett porträtt av Gimli. I ”Härskarringtrilogin” fick han dräpa en massa orker och här gör han det igen. Humorn är det lite mindre utav och istället är det lite romantik mellan en av dvärgarna och en alvvkvinna. Alvkvinnan är en nyskriven figur och vi ser Avangeline Lily, från ”Lost”. När jag läste boken kändes mittdelen mindre intressant. Det utmärkande från mittpartierna är spindlarna, flykten i tunnor samt draken Smaug som är det intressanta. Som i Jacksons ”King Kong” dras det ut på actionscenerna. Spindelkampen är det mer av. Flykten i tunnor är mer actionbetonad och även mötet med Smaug. Actionscenerna är riktigt bra, fartfyllda och underhållande. När dvärgarna och Bilbo är inne i en skog blir de drogande och det är en lite häftig sekvens. Mötet mellan Bilbo och draken har jag väntat på och det blir riktigt spännande.

En del från förra filmen saknar jag mer av Bilbo och de små konflikter som fanns. Här blir det en intrig när de anländer till en sjöstad (som styrs av Stephen Fry) med en smugglare. Andra delen av Hobbit känns som svagast av alla filmer och får ”Sagan om ringen”-filmerna att verka bättre. Det definitivt sämsta är sången i slutet som är riktigt mesig, en ballad som knappast är i samma klass som ”Mystery mountain”. Denna version av filmen är i high frame rate som påminner mer om TV än bio. Lite ovant att se. 3D är snygg och man har valt effekter som exempelvis stora bion som flyger omkring. Smaug ser också läskig ut i 3Dn.

O'Toole och Fontaine

Peter O'Toole och Joan Fontaine har gått bort. Något de hade gemensamt att de båda gjorde film under sex årtionden och har spelat i en film om Casanova. O'Toole som en äldre Casanova i en tv-film och Fontaine i en Bob Hope komedi ('Casanovas stora kväll'). O'Toole minns jag i en skräckberättelse i Ray Bradbury "I fantasins gränsland" med lite gotiska inslag. Fontaine spelade i "Rebecka" och "Jane Eyre" som även de var gotiska.

När jag var liten pratade min kusin om att "Lawrence.." skulle visas på TVn. Jag hade ingen aning om vad det var för film. Sedan har jag sett om den på TV och skaffat den på blu-ray. Filmen gjorde O'Toole till stjärna. Några av hans senare roller har varit excentriska, galna, onda (ur)engelsmän, romare eller tyskar samt historiska personer. "Rivalerna"("Masada") som visades på svensk tv för ett trettiotal år sedan minns jag där O'Toole spelade romersk ledare. Ett exempel på en lite besatt soldat var Murphy i "Murphys krig". Han hade blandade huvud- och biroller och några blev Oscarvinnare som "Lawrence av Arabien", "Så tuktas ett lejon" och "Den siste kejsaren". Själv vann han aldrig någon Oscar.
Vi vid sidan om Richard Burton var han mycket för teatern, drack och märktes. 

Både Peter O'Toole och Joan Fontaine har jag tidiga minnen av filmer på TV. "Monkey face" var ett av mina första engelska ord jag lärde mig. Uttrycket kom från Hitchcocks "Illdåd planerat", som gick på TV. Hitchcocks "Rebecca" är hennes mest kända film och som hon förknippas med.
 "Gunga Din - lansiärernas hjälte" var en film jag gillade som liten och hon var med i den bästa versionen av "Ivanhoe" (1952).

Karisman och skådespelaren Peter O'Toole tänker man på medan Joan Fontaine är det själva filmerna, hon var med i

.



 


 .