Filmrecension

Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann
Regi: Herngren

Jonas Jonasson roman blev en stor succé och nu också en biofilmssuccé. Då man läst boken blit det lite naturligt att vilja se filmen. Vissa vill väl se Robert Gustavsson och se en svensk komedi så här kring julhelgerna.

Att föra över en populär bok till film är en utmaning. Inledningen och början är bra fångad. Det man minns bäst från boken är just inledningen om en 100-åringen som kliver ut genom ett fönster på sin födelsedag. Sedan blir det mycket med action och historiska personer och liknande blir det i filmen. ”Forrest Gump” kommer man oundvikligen in på. Medan Gump hade sin dumhet har 100-åringen Allan sin likgiltighet. Han bryr sig inte om omgivningen och har inget mål. Just med målet blir en kontrast när han träffar på en yngling som läst en massa högskolepoäng, inte vet vad han vill och har svårt med valen.

Allan halkar in på det mesta av en slump. Han dricker sprit med presidenter och ledare. Lite roligt blir det men inte det där riktigt galna som man känner igen från andra filmer. Humorn är i form av galanterier och Monty Python-stil i sina våldsamheter, något som passar Felix Herngren. Särskilt blir det en kontrast mellan det tragiska och komiska. En viss cynism och satir präglar historien. En människa bollas mellan politiska lägen från fascism till kommunism och till det Kalla kriget. Porträttreringen av de historiska personerna är blandad. Här är det mestadels okända skådespelare förutom Johan Rheborg som Erlander. Just Erlander är tacksam att se på film. Stalin är desto mer uttjatad och gör inget större intryck. I den scen man ser honom förekommer det både en bild på honom och på Lenin (vilket vore otänkbart i verkligheten). När han börjar berätta om sitt liv fungerar återblickarna bra men sedan blir det inte bra förankrat. Man hade önskat att de hade någon större funktion med nutiden mer än att visa på hur gammal han är. Det enda är att han träffade en ryss som han får hjälp utav. Nutidshistorien har en del trevliga och roliga förvecklingar. Först är det de ”lokala” förmågorna som en avdelningschef på ålderdomshemmet. Ralph Carlsson spelar en typiskt vanlig polis. Skurkarna är småskojiga med Jens Hultén som ledare. Som Allans ”vapendragare” ses Iwar Wiklander (pensionärskompis i ”En enkel till Antibes”). Wiklander är mest minnesvärd. Annars känner jag mig rätt trött på historier med pengar som hamnar i fel händer med våld och allt vad det innebär. Gustavsson är riktigt bra när han spelar 100-åring med sitt slöa sätt. Han faller dock tillbaka i de supputroller man brukar se honom i. Vid något tillfälle har han dubbelhaka som senare försvinner.

"Hundraåringen..." bjuder på underhållning till en början men efter ett tag tappar jag intresset. Med en unik historia hade jag önskat att den var mer minnesvärd.