Filmrecension

ANCHORMAN 2

Regi: McKay

Utmärkande för förra filmen var Ron Burgundys käbbel och bråk med medsittaren Veronica Corningstone i sändning. Då var det 1970-tal och lite nytt med karriärskvinnor. Nu har det gått nästan 10 år mellan filmerna och i alla fall ett nytt årtionde. Det är 1980-tal och nyheterna inom media är dygnet runtsändningar med nya nyhetskanaler. Tiden är strax före MTV som nämns som ett skämt.

 Tekniken är förbättrat och kvinnor inom TV är mer vanligt fast inte afro-amerikaner. För Burgundy och hans gäng känns det ovanligt med svarta och det blir en stor grej för dem. Vad finns det att skämta om i denna uppföljare? En hel del är det faktiskt. Skämt med afro-amerikaner är ett exempel, grabbhumor, sexskämt, tidsskämt, skämt om känslighet och listan kan göras långt. Rollsättningen är rolig. Först är det Harrison Ford som en tv-chef. Skojet kring honom blir lite metafilmiskt med Ron och Veronicas nervositet av honom (han är en stor stjärna). Ford har ju tidigare spelat TV-arbetare i "Morning glory".

Greg Kinear spelar en älskare/ny pojkvän och bara se honom reprisera en helyllefigur ler man åt. När det gäller utstrålning får James Marsden Jack Lime (eller Lam) stå som en tv-ankar konkurrent. En mängd andra kända skådisar har inhopp senare i filmen, som jag inte avslöjar.   

"Anchor man The legend continues" är ibland vansinnigt rolig och man gråter nästan av skratt i en scen. Will Ferrell är typiskt skojig på sitt vanliga sätt. Steve Carell sticker ut med att vara helt sanslös. Han blandar lite utfall från "The office" med en sin känsliga och korkade Brick figur. Han träffar sin motsvarighet i Chani (Kristen Wiig). En del scener är vansinnigt galna och uppföljaren sticker ut från första filmen. Man får lära sig att inte ha bowlingklot, skorpioner och fritös i en husbil då man tror att farthållare är samma som autopilot. Sedan är det ett tag mellan de riktigt tokroliga scenerna. Det som återkommer när det skämtas om svarta på en middag med afro-amerikaner och blindhet. En utflippad scen som blir symbolisk, surrealistisk är när flera TV-bolag möts för att slåss. Scenen blir lite för mycket och fantasifull men man köper detta till slut. 

Adam McKay har gjort flertal filmer med Ferrell och hans specialitet ligger i rivalitet. I denna del två blandas roligheter med lite familjevärden. Att skratta gott så här på slutet av året är väldigt trevligt.