Recension

HITTA NEMO - 3 D

Förfilmen var ”Partysaurus Rex”, en kortfilm och spin-off till Toy Story 3. En kul film där Rex får en egen berättelse och tänkvärt om vattenleksakerna som har det tråkigt när det inte finns vatten i badkaret.

”Hitta Nemo” har släppts bio igen och denna gång är det i 3D. Den ser fantastiskt ut och som gjord för att passa i formatet. Jag har hyrt en del blu-rays och diverse fiskliv och djupet i bilden passar väl när det är under havet där det är oändligt. På bio slipper jag ”crosstalk”, då det blir suddigt ibland då olika föremål rör sig i bak- och förgrund. Nackdelen i Nemo-filmen är att det inte är några effekter som går ut mot publiken fast det har att göra med filmen inte är gjord i 3D utan bara konverterad.

”Hitta Nemo” är en modern Disney-klassiker. Temat med en orolig pappa som letar efter sin som känns ganska originellt i animerade berättelser. Här slipper man pålagd popmusik, vuxenskämt, upplösning med våldsamheter, som är vanligt i barn/familjefilm, och man blir engagerad i en angelägen berättelse. Det är dramatiskt, spännande och roligt. Min enda invändning är att filmen blir lite omständlig i letandet med för mycket faror och den upplevs som lite lång.

Filmrecension

BERÄTTELSEN OM PI –3D
Regi: A.Lee 127 min

Jag är inte bekant med  bok utan med ryktet av filmens kvaliteter och affischen med en båt, en tiger och en pojke.
Filmrecensenter och publiken gillar inte 3D och det är framstående regissörer som tar sig an tekniken. Boken har varit svår att filma. Modern teknik har använts för att fånga djur och effekter. Med 3Dn får man tillbaka den känsla som när jag såg (min andra 3D-film) ”Avatar”. Det som är gemensamt med dessa är att naturen. Nu är det mer jordisk än utomjordisk även om vissa fenomen och djur kan verka utomjordiska. Jag tycker natur gör sig väldigt bra i 3D, av de naturfilmer som jag sett. Under förtexterna ser man just olika djur som befinner sig på en djurpark.
Tekniken är väldigt bra använt från texter inne i bilden och miljöer. Effekterna smälter in i varandra som en karta som får liv, Pis ansikte, i förgrunden, som berättar och det som berättas i bakgrunden. Ibland blir det visuella nästan psykedeliskt. Ja det är en estetisk upplevelse, och då mest i när själva berättelsen börjar.
Eftersom jag inte läst boken känns det lite märkligt att hänga med. Först får man se en amerikan som pratar med en indier, Piscine Patel. Vem är amerikanen? Inledningen med en riktig avsaknad av presentation är ovan.
Indiern, Pi, pratar om sitt namn, bakgrund, familj, kärlek och religioner. Sedan tas man till själva berättelsen med Richard Parker. Här sker ett skeppsbrott som är mycket obehagligt att se. Pi hamnar på en livbåt med djur från fartyget som sällskap. Inslaget av hajar påminns om det man läst effekterna i ”Kon-tiki” men de har ingen större funktion. Istället blir det Pi och tigern (kallad Richard Parker) som är det centrala, en kombination man inte sett på film förut.
Med den skeppsbrutne går tankarna till Zemeckis ”Casta way”, även om det inte handlar om en ensam man på en ö. Skillnaden är de går isär då ”Pi..” utspelar sig på ett religiöst plan i Pi som person och i hans upplevelser, istället för ett existentiellt.
I havet är det en kamp för överlevnad. Det skiftar från att vara stormigt, stilla, förödande eller vacker med fiskar och naturfenomen. Istället för att bara vara om en man mitt på havet blir det magiskt och sagolikt.
”Berättelsen om Pi” börjar lite trevande för att övergå till ett omtumlande och gripande drama och äventyr.
Skådespelarna är mest indier med karismatiske Irrfan Khan (bl.a från "In treatment") som den äldre Pi. I en liten roll ses Gerard Depardieu som kock.

  Filmen är snudd på ett mästerverk om det inte vore sin berättarform med ordinär början och slut som kontrasterar till nyckelberättelsen. Det blir en ”berg-och-dalabana” men det blir väldigt starkt och man tas in i en speciell värld som man ofta saknar på bio.

Filmrecension

 ARGO
Regi:Affleck 120 min

Revolutionen i Irak 1979 har varit med i några filmer med under de senaste åren. Nu har detta kommit till amerikansk film. Filmen inleds med en förklaring kring Irans historia och revolutionen med Shaner. Sedan följer dramatik när den amerikanska ambassaden stormas. Några lyckas fly och fritagningen av dessa utgår handlingen ifrån. Försöket att frita gisslan på den amerikanska ambassaden (Operation Eagle Claw) kände jag till. Att historien bakom “Argo” är okänd är inte känd då den har varit hemlighetsstämplad. Idén med att smuggla ut ambassadpersonal under täckmanteln att de är filmarbetare är otroligt, som i t.ex “Män som stirrar på getter”. Här blir det lite meta-film med drift med Hollywood. En känd maskör, John Chambers och en producent Lester Siegel, kopplas in (båda namnen är fingerade). John Goodman och Alan Arkin är naturliga val i rollerna. De har båda haft satiriska rollfigurer förut, Goodman i metafilms sammanhang förut och Arkin som i ex. “Moment 22”. I slutet av 70-talet verkade USA svagt utrikespolitiskt sett och Hollywood producerade science fiction film. President Carter nämns som livrädd under gisslandramat och den kända Hollywoodskylten är förfallen. Lester Siegel konstaterar att det gått ut för USA efter John Waynes död.     

Autenticiteten finns i tidsandan med frisyrerna och glasögon. Mycket arkivfilmer förekommer som från där den amerikanska ambassaden där det klipps mellan det dokumentära och spelfilmen på ett skickligt sätt. Bilderna är korniga för att stämma överens men vid ett annat tillfälle är en fiktiv bild för skarp mot det dokumentära.  
Nyhetsinslag ger en klar bild av händelserna i skiftet mellan 1970-/80-talet och detta ger en närvarokänsla. Bilden ges är revolten i Iran och reaktionerna i USA och omvärlden och motståndet mot revolutionen märks knappt. Alla verkar vara med som kvinnor och barn. En dokumentär bild visas på slutet som för att övertyga att det verkligen gick till på det sätt som skildras.

Det var längesedan jag såg något så spännande. Visserligen hade “Call girl” spännande inslag men här känns det mer äkta. Spänningen växlas till lite lättsammare handling i USA. Planerna sätts igång på att skapa fusk och det påminns om “Wag the dog” med det engagemanget som finns. Tillbaka till Iran blir det spännande igen med Ben Affleck som spelar Tony Mendez som står för fritagningen. I slutet tas spänningen dock ned lite. En annan brist är att den verklige Tony Mendez var av latinamerikanskt ursprung (?) som inte Affleck är, men detta ser man i slutet.        

“Argo” sällar sig till till 2012 års bästa filmer. Affleck har gjort ett väldigt bra jobb. Skådespelarensemblen är mycket bra med skådespelare som synts i serier som “Damages”, Bryan Cranston (Mendez chef) och de som spelar de som skall fritas (med “tidtypiska” utseenden). Både Tony och Lester saknar sina barn och de gömda amerikanerna kan ses som en önskan om återförening.
Mot eftertexterna ser man Stjärnornas krig-figurer som är trevligt. Bland dessa är Boba Fett med och detta är det enda uppenbara fel jag hittade (då det finns flera fel i filmen).

Filmrecension

BEDRAGAREN
Regi: Jarecki
107 min

I ”Unfaitful” spelade Richard Gere med i ett otrohetsdrama med dödsfall och här är det liknande.
Robert Miller är en man i 60-års åldern som har det utåt sett bra med sitt bolag och familj. Liksom de flesta rika män som har hemligheter och naturligt vis en älskarinna. Han tänker sälja sitt bolag men det är fiffel med siffrorna, vilket titeln anspelar på.
Rika affärsmän på film är Gordon Gecko det kändaste exemplet. Men Miller har de det gemensamt att det är grånande män och deras dotter har en viktig roll. Hur är då Miller? Genom relationen med dottern är han en affärsman. Dottern är en arvtagare och en inte en kompanjon. Han är ”patriarken. Det är hans roll som han måste spela” vilket han säger till henne. Sedan han relationen till frun, en typisk roll för Susan Sarandon, som inte är så varmt. Han är inte lika tydlig som Gecko med sitt sätt att vara. Hans brott är att begå äktenskapsbrott och kriminella handlingar både genom ett dödsfall och hur han sköter sitt bolag. Robert svarar sin fru att affärslivet är tufft. Genom polisen, spelad av Tim Roth, är han en skurk genom att helt enkelt vara en rik man som kommer undan. Att som publik döma honom är lite svårt då han är huvudpersonen och man hejar lite på honom. 
Filmens titel kunde vara en annan då det redan finns filmer med liknande titlar. Den berör inte finanskriser så mycket utan sensmoralen är kring rika människor. En summering av filmen är att den är lite läcker. Tempot och dialoger är i lagom takt. Börsmipratet är inte så komplicerat och inte heller ”mordhistorien”. Bra skådespeleri även om Gere, Sarandon, Roth är rutinerade för dessa roller. Jag har inga invändningar utan det är sevärt om än inte så märkvärdig film.

Shankar, Bennett och Durning

http://www.artsjournal.com/slippeddisc/2012/12/sad-news-richard-rodney-bennett-has-died.html

För några veckor sedan gick Ravi Shankar bort. Onämnande om hans arbete inom filmen nämndes har jag inte sett något av i artiklar och program om hans bortgång. Shankar stod bakom en del filmmusik till Indiska filmer som bl.a Satyajit Rays kända filmer, som nämns som filmer hör till kanonbildningen.

Sir Richard Rodney Bennet (1936—2012) har gått bort på julafton. Han hörde till de äldre kompositörerna inom brittisk film och jag antar han kommer att allmänt förknippas mer med filmmusik än Shankar. Hans kändaste filmer är till "Mordet på Orientexpressen" (1974) och "Fyra bröllop och en begravning". Jag känner till en del tv-produktioner som "Charmören" och "Gormenghast" samt filmer som "Equus", "Yanks" och "Den långa flykten". 

2012 blev ett mörkt år för filmmusiken med Joel Goldsmiths, Hamlisch, Robbins, Shankar och Rodney Bennetts bortgångar.

Precis som Bennett gick Charles Durning, 89 år, bort på julafton. Hans rollregister varierade som irländare, skurk, sydstatare och jultomten. Han var en färgstark skådespelare och man minns honom i flera roller som i "Strebern","O Brother, Where Art Thou?" och i tv-serien "Rescue me". I Mel Brooks "Att vara eller inte vara eller Det våras för Hamlet" var nog den första gången jag såg honom.