MONKY - förhandspremiär

Julens stora svenska familjefilm "Monky" hade förhandspremiär på Bio Roy i Göteborg.
Den tog fyra och ett halvt år att göra och är den första svenska filmen med en datoranimerad figur, apan “Monky”.
Regissören, producenten, representanter från Film i väst, birollsskådespelarna, filmarbetare och datoranimatören tackades med applåder från publiken och belönades med medaljer, från regissören.

“Monky” följer traditionen av svensk barn-, ungdomsfilm som behandlar sorg, som "Mitt liv som hund". Den har en lite annorlunda vinkling på ämnet och påminner lite om E.T, med en pojkes (Frank) möte med en empatisk varelse.
Maria Blom, som har gjort "Masjävlar", har länge velat göra en film med magiska inslag och denna har lite av saga i sig.

Filmen handlar om en kämpande men kärleksfull familj som får ta hand om en apa som kommit till dem.Mamman spelas av Frida Hallgren. Ing-Marie Carlsson, från Mitt liv som hund, ses som mormor och övriga skådespelare känns igen från humor- och barnprogram.Det är en både varm, sorglig, rolig och tänkvärd film filmad i fina miljöer som Ulvesund och Thailand. Den datoranimerade apan är riktigt välgjord. Man är mest van vid datoranimerade apor som i de nya Apornas planet-filmerna och detta är unikt i en svensk film.
En sevärd familjefilm där de minsta kanske inte förstår symboliken utan mest skrattar åt apans hyss .

Själv var jag statist i filmen när den spelades in i Växthuset i Ulvesund. Jag fick träffa Maria Blom, se skådespelarna Sofia Bach, Bianca Kronlöf, Frida Hallgren, och Julius Jimenez Hugoson.
Jag blev först sminkad men fick vänta länge medan de andra statisterna fick vara med i sina tagningar. Till sist fick jag stå i en scen för att sedan gå ut genom en dörr. I filmen känner jag till miljöerna och scenen i växthuset. Jag förstod efter scenen i filmen att Bach som spelade Fru Axelsson inte kom att använda samma kläder igen och att det inte blev någon mer scen. Alltså var scenen struken. Det finns nog olika anledningar till att scenen kortades. "Kill your darlings", att korta filmen, scenen funkade inte eller att det blev billigare att visa lite mindre av den digitala apan. Ändå var det synd att inte ha med några statister. Att ha mer kunder i scenen hade gett ett bra intryck.

THE SQUARE

Efter vinsten i Cannes med The square har Ruben Östlund visat upp Guldpalmen, liknande VM-hjältar som återvänder till Sverige.

Filmen hade Sverigepremiär i Trollhättan för inbjudna. Innan visningen pratade Ruben Östlund om att svensk film borde vara mer roligare och jämförde med Ingmar Bergman och Bo Widerbergs filmer, som representerat Sverige.
 

Östlund har ett genomgående tema och frågeställning i sina filmer om hur människor beter sig. I De ofrivilliga förekom det pinsamma scener med människors beteenden. Turist handlade om hur en man betedde sig inför familjen vid ett lavinutbrott. I Play var det rika ungdomar som fick sina mobiltelefoner av pojkar med utländsk härkomst. Dessa teman återkommer i The square, med dråpliga scener och huvudpersonens beteende. Huvudpersonen Christian, spelas av danske Claes Bang, är chef på ett konstmuseum i ett Sverige där monarkin har avskaffats. Filmens titel hänsyftar på en konstinstallation, en ruta, som handlar om tillit. De som ställer sig i denna skall få det de ber om uppfyllt.

Christian vardag blir rörig när han blir bestulen på sina tillhörigheter. Han raggar upp en journalist (Elisabeth Moss) som får sina följder och dessutom får han stå till försvar om den kontroversiella PR-video som gjorts om Rutan. Christian får också bemöta att han kallat oskyldiga för tjuvar när han krävt tillbaka sina tillhörigheter.

The square är Östlunds mest humoristiska film och det drivs med konstvärlden. Den har flera roliga scener, med små detaljer som att ha med en bäbis som stjäl uppmärksamheten. I en scen där en konstinstallation presenteras, av en konstnär (Dominic West) har en i publiken Tourettes syndrom och ropar obsceniteter. Humorn är mörk i andra scener som i en video där ett barn sprängs. Skratten fastnar i halsgropen när en apimitation går överstyr bland middagsgäster. Vad är performance och vad är på riktigt?
Trots skojigheter finns det ett allvar där filmen ställer frågor till publiken om hur man själv skulle ha handlat. Även om handlingen är ett framtida Sverige utan monarki så gör verkligheten sig påmind med tiggare som förekommer i filmen.
Bang är mycket bra som porträtterande av kulturmannen, som inte tar ansvar för sitt agerande. Bang har en filmstjärneutstrålning som andra danska skådespelare som blivit internationellt kända. Vissa har tyckt han passar som en ny James Bond.
Östlunds femte film är hans bästa och snäppet högre än Turist. Den har nyanser, är underhållande och överraskande.  Början kan kännas lite långdragen men det är mer som att den tar sats för det som komma skall. Kanske skulle man vilja ha lite mindre av de långa scenerna och mer av de anglosaxiska skådespelarna Moss och West. Man kan tycka att konstvärlden med Rutan är lite i periferin men det har sin funktion och bidrar till satiren. The square har sin behållning när man ser den och långt efteråt.

Efter filmen svarade Claes Bang på frågor från publiken. Den scen som var värst att spela in var presskonferensscenen där Christian svarar på journalisternas frågor om en kontroversiell video. Regissören fick honom att må lika dåligt som rollfiguren. Själv var jag statist i denna scen och kan intyga att det var jobbigt. Två dagar tog denna enda scen att spelas in. I filmen kändes det som en lång väntan tills denna scen kom. När den var med kändes den lite abrupt, beroende på ens egen känsla när man var med i inspelningen och att scenen var så viktig. 

 

   

HACKSAW RIDGE

Regi: Gibson
139 minuter

Mel Gibsons filmer kännetecknas av ensamma, tuffa, udda hjältar med mycket våld.
Inledningen visar soldater i strid där kroppar flyger och brinner med en berättarröst. Starkt men ändå slags undergångsromantiskt.
Som "Braveheart" bygger filmen på en verklig hjälte, den dekorerade Desmond Doss. Man får följa Doss barndom och hans besvärliga förhållande till fadern, en far som är märkt av första världskriget han deltog i.
Doss väljer att värva sig i armén men på sina villkor. Skildringen av militärutbildningen är första inslaget av humor med udda rekryter och Vince Vaughn som spelar instruktören. Lite påminns man om "Full metal jacket" med pennalismen. Doss problem är inte att han är mindre begåvad än i fallet i "Full metal jacket" utan att han har en stark övertygelse att inte bära vapen. (man kan säga att är en slags kristusfigur)
Det centrala i filmen är slaget, "Hacksaw ridge" som soldaterna måste inta med en kostnad av en mängd människoliv. Här blir det blodigt med kroppsdelar som flyger. Detta kanske inte är så unikt men däremot hur det byggs upp. Publiken bjuds in i sträcken inför en fiende som är överlägsen. (liknande "We Were Soldiers").
Vissa scener har lite hoppa-till-effekt som är lite ovanligt. Bortsett från att filmens hjälte inte dödar blir det traditionellt om hjältemod. I detta finns det en underhållning med att hjälten är ovanlig och att han är en slags underdog som man kan ha sympati för. Man kan trotsa normer och kämpa vilket inte innebär att man står utanför gruppen. 
Gibson är en bra regissör, som han visat i sina tidigare filmer. Rollistan är bra, med brittiska (Andrew Garfield) och australiensiska (Hugo Weaving och Sam Worthington) skådespelare samt amerikanen Vaughn, i en typisk underbefäls roll. Hård men inners inne god.

JASON BOURNE

Regi: Greengrass
123 minuter

 Fjärde filmen om Jason Bourne efter spin-offen med "The Bourne Legacy" (2012), med agenten Aaron Cross. Här vill Jason ta reda på sitt förflutna och blir då jagad av CIA, som inte vill att han får reda på hemligheter.
Bourne hankar sig fram genom att delta i slagsmål och han lider av lite psykiska besvär.

Början är ganska spännande med att Bourne får hjälp av Nicky Parsons de tidigare filmerna. Det blir en jakt i folkmassor och på motorcykel.
Sen börjar det knaka i filmen. "The Bourne Legacy" kändes lite fräsch med en slags nystart av serien. Med "Jason Bourne" blir det en slags tomgång med en del klichéer och sånt som återanvänds (som Mobys musik i slutet). Alicia Vikander spelar CIA-operatör fast hon ger mest ett fint uttryck.
Vincent Cassel är effektiv som mördare. Tommy Lee Jones som spelar CIA chef, är en ond för en gångs skull men känns liten i genren.
För den som vill ha action står sig Jason Bourne bra med fina miljöer och en hjälte som får klara sig på egenhand.
Dock finns det bättre i genren som "Mission impossible". The Bourne Ultimatum, som kom för nio år sedan, var ett värdigt slut för Jason Bourne. Intresset falnar när vi som blir mer förutseende än Bourne på vad som är på gång.

THE CONJURING 2

Regi: Wan
134 min

Inledningen är bekant. Paret Ed och Lorraine Warren befinner sig i seans i "Amityville huset" ("Huset som Gud glömde") och Lorraine upptäcker något som hemsöker henne.
Sedan tas handlingen till England med spökerier.
James Wans "The conjuring" var en effektiv skräckfilm med fin 1970-tals känsla. Den gav en de kalla kårar man hade som liten med mörkerrädslan.
Så är det även här men den amerikanska miljön är utbytt mot engelsk stadsmiljö. När det är i England blir det mer gemytligt, som med vänliga grannar.
Riktigt bra är övergången till England med tidstypiska innehåll som politiken med kravaller, Thatcher och punken. Modet är också intressant där barnen bär virkade mössor.
En fattig familj består av en mamma och hennes fyra barn. Mamman spelas av
Frances O'Connor. Att man kan bo så nedgånget är ofattbart men så var det 70-talet.
Andra barnet är den som är kanalen för spökerierna. Familjen är inte välkommen i huset av den förre inneboende som spökar.
Till detta är en läskig figur som barnen frammanat oavsiktligt och sen en demon är knuten till Lorraine.
Det senare påminner om fader Merrin i "Exorcisten". Ja, om just "Exorcisten" är det mycket paralleller till.

Ouijabräde, repliker, överlämning av en lyckoamulet och även fotot med huset i en låg vinkel med höstlöv som blåser (egentligen vinter med julanspelningar).

"Exorcisten"-kopplingen är lite dum och att det vräks på med effekter som påminner om andra skräckisar. Särskilt överdrivet blir det relaterat till att det baserades på verkliga händelser.
Mest klassiskt är ju krucifix på en vägg. Leksaker som har eget liv en annan sak. Hade effekterna skurits ned hade filmen blivit lite kortare, som nu nästan har samma längd som den längre "Exorcisten". Jo, man tänker även på "Poltergeist" med ett låst rum och att familjen har besök av experter på det övernaturligheter. Dessa spelas av Franka Potente (som är skeptiskt) och Simon McBurney som är mycket bra.
Annat som känns lite kopierande är ju att det är en uppföljare. I första filmen återupprepades spökerierna varje natt som blir allt läskigare. Så är det även här och det är ruggigt i början. En fördel med uppföljaren är att det är en fördjupning av "hjältarna" Warren. De påminner lite som deckarpar i filmer som "Den gäckande skuggan" eller Hillman-deckarna. Här är det i stället spökmysterier och deras egna rädslor. Att de rör sig om riktiga hemsökelser heller är ytterligare en vinkel på det hela. Att det är ett äkta par som är protagonister ger en värme och kärlek som skiljer mer från andra bekämpare av ondskan. Ett tema i "Exorcisten" var en kärlek i hjälpandet. Scenerna när Ed är hos den drabbade filmen är fina som när han lättar upp med att spela Elvis musik. Lite mycket med kärleken blir det dock med romantik på slutet. Skräckfilmer har ju inte sådana slut. Sluttexterna kan man se de verkliga personerna och jämföra. "The Conjuring 2" är spännande och för oss som gillar originalet.

ICE AGE: Scratattack

Regi: Thurmeier, Galen T. Chu
94 min

I "Ice Age 4: Jorden skakar loss", handlade det om Mannys familj. Här har hans dotter vuxit upp och vill gifta sig men Manny är motvillig till hennes nya fästman försöker bli ihop med någon men strular till det. Så mycket mer är det inte av persongalleriet som från förra filmen. Om Diego är det inte mycket heller. Det mesta är avverkat från de tidigare filmerna. Vesslan Buck dyker upp igen, som är jagad av dinosaurier. De två illrarna (?) från tidigare filmer som var skoj blir här lite tröttsamma.Jo, ett par nya figurer dyker upp och bland dessa en guru i form av en lava. Fem filmer börjar kännas mycket nu. Hela grejen med filmen är att djurens miljö hotas och här är det i form av meteorer. Sammanhållningen av Manny, Sid och Diego märks inte så mycket när de har egna partners och familjer. De svenska rösterna som Robert Gustavsson och Reine Brynolfsson fungerar bra. Mest känns det som det spinns vidare på ekorren Scrat, med sitt ekollon, som far runt i ett rymdskepp och orsakar meteornedfallet. Scrat är inte så rolig men det är ändå spännande vad han råkar ut för med sitt ekollon.Lite små kul, med smådetaljer och underhållande är det fanns handlingen är ganska tunn och obetydlig. Tyvärr slumrade jag till på några ställen i slutet vilket kanske tyder på lite tjatig upplösning. Man känner sig lite gammal att somna och det råkade vara när det handlade om ungdomens källa. Ja, det kommer jag minnas mest av filmen.

DEN STORA VÄNLIGA JÄTTEN

Regi: Spielberg
117 min

Roald Dahls "Den stora vänlige jätten" är inte en hans mest kända berättelse. Den handlar om Sophie som bor på ett hem för föräldralösa. Hon träffar på en jätte, Den stora vänlige jätten, som är lika ensam som hon. Han och sin tur är en mindre jätte och trakasseras av de större jättarna.
Själv har jag inte läst Dahls bok men hans berättelser är lite speciella, otäcka med lite mystiska. Inledningen är lite läskig men atmosfären man känner igen från Dahls berättelser finner sig inte riktigt i början. Spielberg hastar på med inledningen där Sophie och jätten möts, vilket är lite synd. Relationen mellan de båda är fin och det är ovanligt med en snäll jätte. Berättelsen är ganska intressant och man undrar över vad som hänt en pojke som varit hos jätten innan.
Lite spänning blir det när SVJ försöker dölja Sophie från de andra jättarna. När Sophia och SVJ möter drottningen (Thatchereran av man förstår av ett samtal) och sen militärer blir det lite barnsligt. Roligast är det när alla (även hundar) pruttar efter druckit skottskumpa.
Dubbningen är ganska okej med jättens "nordsvenska" dialekt och konstiga ordförråd. De mesta är animerat med jättarna med Mark Rylance annars missar man mer Rebecca Hall och Penelope Wilton originalröster.
En liten fin film fast magin från filmer som anspelar på barnasinnet likt "E.T" infinner sig inte helt.

STAR TREK BEYOND

Regi: Lin
122 min

Nya Star Trek-filmen märks av både 50-jubiléet och Leonard Nimoys bortgång (samt Anton Yelchins i eftertexterna). Denna gång är det mer inriktat på själva utforskandet av nya världar och det finns en referens med att loggboken läses upp. Skillnaden är att alla bidrar till den och inte bara kaptenen.
Kirk själv är lite trött och vill sluta som kapten. Han får andra tankar när de råkar ut i ett räddningsuppdrag, i klassisk science-fiction stil (som exempel "Alien"). De stöter på en mäktig fiende lika framgångsrik som borgerna. Vem skurken är får man lista ut. Stjärnflottan ifrågasätts av skurken Krall att man inte lär sig något att bara leva i harmoni. Star Trek är underhållande som tidigare. Simon Pegg är skojig och spelet mellan Karl Urban, som Bones, och
Zachary Quinto, Spock är trevligt. En tuff kvinna, Jaylah, som slåss och vill hämnas, är ett bra tilltag och som är en medhjälp till stjärnflottebesättningen. Tempot är som vanligt högt. 3Dn är dock lite mörk. "Star Trek Beyond" är inte lika bra som den tidigare "Star Trek Into Darkness", som kändes tätare. Denna handling håller inte samma klass som tidigare Star Trek-filmer av J.J Abrams. De nya Star Trek-filmerna för tankarna lite till James Bond med en stor upplösning med explosioner på slutet. Skillnaden är att det är lagarbete istället för ett enmansjobb vilket är bra. Här används teknik av det mer analoga slaget vilket är en kul detalj.  

LEGENDEN OM TARZAN

Regi: Yates
110 min

Mycket har det varit om Alexander Skarsgård som varit lite onödigt fokus.
Handlingen börjar med Leon Rom (Christoph Waltz) med soldater som beger sin i djungeln på jakt efter något. Han är på uppdrag från Belgiens kung Leopold II som vill förslava folket i Kongo. Som någon slags revisionist hållning, "historien i backspegeln" motsätter sig England och USA Leopolds planer. Kungen påminner om en modern diktator som man vill stoppa från att begå brott mot mänskliga rättigheter. I filmen känns detta lite anakronistiskt. Det blir lite som Tarantinos "Django unchained" där man vill göra upp om missförhållanden som skett i historien. Samuel L. Jackson från den filmen är med här men hans George Washington Williams är snällare än i Tarantinos filmen. Jackson är lite mer som i "Long kiss goodnight" när han ställs mot Tarzan. Visserligen kan han slåss men känner sig tafatt i djungeln.
Man kan tycka att det påminner lite om ”Greystoke: Legenden om Tarzan, apornas konung”.  Tarzan, det vill säga, John Clayton earlen av Greystoke, slits mellan livet i civilisationen och sitt forna liv i djungeln.
 Berättelsen har lite likheter med Tarzans uppväxt och hans tid i England. Skillnaden är att stilen är inte episk och linjär. Här är det mer tillbakablickar med mer inkännande. En del kan ogilla detta berättargrepp. Det blir ganska vackert och skildringen av kärleken till Jane (Margot Robbie) är romantisk och öm, som med deras första möte. Äventyrsbiten är inte riktigt av den matinéaktiga sorten. Början är har ett bra grepp medan upplösningen vräker på med en mängd djur, i stil med den skenande hjorden i "Så vanns vilda västern". Inte heller är Waltz skurk så där riktigt skurkaktig grym som brukligt, vilket förtar "underhållningsvåldet". Som mest blir det ett "jaha".
"Legenden om Tarzan" påminner om nutida actionfilmer som har ett sorts samvete i sig. Exempelvis är Washington en krigstrött soldat kring det dödande han varit med om . Tarzan själv är vän med alla djur, som att han gosar med lejon och inte hugger ihjäl krokodiler som den "klassiske" Tarzan. Bråket med djur är med gorillorna, fast det är inte på liv eller död. Spelet mellan Skarsgård och Jackson är underhållande och även med Robbie, som är fint, liksom foto. Inte riktigt det raffel man förväntar sig men det är helt okej ändå.  

de Havilland 100 år

I juli fyllde Hollywoodlegendaren Oliva de Havilland 100 år.
Hon är mest känd som motspelare till Errol Flynn som de gjorde åtta filmer ihop med. De hade även känslor för varandra utanför deras roller.
Oftast var hennes roll överordnad Flynn, bland annat genom att vara rikare, som i "Kapten Blod" (1936), där Flynn spelade slav och hon ägde honom. I "Robin Hoods äventyr" (1938) spelade hon en fin dam. De spelade antingen ett förälskat par eller där det var lite bråk och motstånd ("Landet bortom lagen", 1939). I "Elizabeth av Essex" (1939) var hon mer aktiv och väldigt intresserad av Flynns rollfigur.
I deras sista film tillsammans "De dog med stövlarna på" (1941), spelade dem ett gift par, herr och fru Custer där döden skiljde dem åt.
I år är det även 140 år sedan slaget om Little Big Horn stod.  

DEN LILLE PRINSEN

Regi:Osborne
118 minuter

Mark Osborne, känd för "Kung Fu panda" har tagit sig an klassikern "Lille prinsen" som är inbäddad i en berättelse om en flicka och hennes mamma.Flickan drivs att prestera av sin mamma, under sitt sommarlov. Det finns ingen plats för lek eller fantasier. Fantasier är just vad en gammal granne lockar in henne med sin berättelse om "den lille prinsen".Ramhandlingen i "Den lille prinsen" är ganska avskalad. Miljön är stel med en känsla av alienation. Kanske är speglar detta berättelsen om lille prinsen som också är ensam och hur han möter omvärlden. 

Konstraster blir det i miljöerna. Dels mot det amerikanska och franska (originalberättelsen), med grannen som spelar fransk musik. Avsnittet med den lille prinsen är dockanimerat istället för den "vanliga" datoranimationen, som man är van med.
Blandningen känns lite ovanlig och inte helt bekväm. Ramhandlingen är lite åt det ordinära hållet medan den lille prinsen är mer fängslande och fin. 

"Den lille prinsen" skiljer sig från de vanliga familjefilmerna med action och lustigheter. Här är stilen mer lugnare och allvarlig. En del kan tycka detta är djupt för barn. Den påminner om tänkvärda filmer som "Insidan ut", utifrån en realistisk perspektiv av flickors uppväxt situation. Lite vemodig är den även om det inte dröjs kvar vid det sorgliga en längre stund.

THE NICE GUYS

Regi: Black
116 min

Som manusförfattare slog Shane Black med "Dödligt Vapen". Liksom med denna startar det med en kvinnan som dödas som blir upptakten till ett kriminalfall.
Black skapade Buddyparet med "Dödligt vapens" med den stabile familjefadern  Murtaugh och den unge galne Riggs. I "Kiss Kiss Bang Bang" var det den veke Lockhart och det mer tuffe, homosexuelle Perry. Här är det återigen ett privatdeckarpar.
Kombinationen är änklingen, Holland March (:-Ryan Gosling), som har en dotter, och den tuffe Jackson Russell Crowe), som har misslyckade relationer. March är velig medan Healy står för musklerna. Crowe är kraftigare än han brukar. Hans rollfigur påminner om Bud White i "L.A konfidentiellt", då han försvarar kvinnor (egentligen unga kvinnor). Även Kim Basinger är med här och handlingen utspelar sig i Los Angeles med inslag av korruption.
Tidpunkten är sent 1970-tal. Övergången mellan '77 och '78 otydlig. Man känner igen årtalet med affischen till "Hajen 2".
Miljön är häftig och särskilt en fest som March och Healy går på med de udda inslagen. Tiden märks med att ungdomarna blir tuffare, med sitt språkbruk, och miljöprotesterna. En del repliker känns som referenser till dagens samhälle med etanol som bränsle och elbilar. Barnprogram man såg som liten tänker man på med det politiska budskapet mot föroreningar är något man tänker på här. Detta är en del i intrigen.
Jag gillar "The nice guys" starkt. Humorn är en stor del och min vurm för deckare sedan jag var liten. TV-serien och filmen "Starsky och Hutch" tänker jag lite på.
Gosling och Crowe funkar mycket bra. Intrigen är ganska bra och även skurkarna som dyker upp. Att en deckare har sin dotter som en liten sidekick är ett trevligt inslag. Black har ett kännetecken att blanda humor och våld. Våldsamheter är plötsliga med oförargliga skratt till som när oskyldiga träffas av kulor och en skurks huvud som mosas. Lite undrar man över om de oskyldiga som stryker med överlever?
Finner inget att anmärka på. Kanske lite väl våldsamt och Kim Basinger var lite bättre i "L.A konfidentiellt". Rejält underhållande är den iallafall.

ALICE I SPEGELLANDET

Regi: Bobin
117 minuter

Kritiken mot filmen är att den inte har så mycket med Lewis Carrolls bok. Den blir mer som en uppföljare till förra filmen. Alice kommer tillbaka till Underlandet för att reda ut saker.
Vinklingen i denna film är med en feministisk udd. Visserligen är det astrokronologiskt med en kvinnlig sjökapten. Historiskt stämmer det att kvinnan har inte mycket att säga till när maken inte lever kvar.
Inledningen är ganska häftig och spännande med ett sjöslag som påminner om exempel "Pirates of the caribbean"-filmerna. Detta är ganska fantasifullt. Senare möts Alice av patriarkatets styra med att välja att rädda sin mamma som är änka. Hon träffar på Absolem (Allan Rickmans sista framträdande, i en röstroll) och tas in i spegellandet.
Miljön är ganska trevlig med en ny figur är Tid (Sacha Baron Cohen). Det kretsar kring Hattmakaren som Alice måste hjälpa. Här blir det tidsresor och det blir intressant att få se Mirana och Iracebeth/Den röda drottningen som unga. Här får man reda på varför Den röda drottningen har ett stort huvud och är ond.
"Alice i spegellandet" är underhållande men lite småseg. Lite tråkigt är att den är så disneyfierad med familjen. Det blir gulligull av det hela mot slutet.

Föreläsning: Komponera musik till film - Kreativitet under deadline

Filmkompositören Richard Bellis var inbjuden av Akademin Valand samt Högskolan för scen och musik till en öppen föreläsning/workshop som i en del av en framtida filmmusikutbildning.

 Bellis inledde kring vad en filmkompositör är. Det handlar om att vara krektiv och produktiv. Yrket är inte om konst, då de inte finns avsikt till självuttryck. Arbetet är audiovisuellt som ställer en diagnos till en filmscen, med det som inte kan sägas i dialog. Funktionen är en tjänande samtidigt som att vara expert, som att man skall vara artig. Problemet är att inte få scoremusiken att låta liknande som annan musik och här är det lite svårt med tempmusiken.

Bellis gick in på kreativitet, med en inledande bild på en mängd böcker i ämnet. I detta nämndes det grekiska med de nio muserna, mnemonics med minnets funktion i kreativiteten, stress är inte kreativitetens vän och skillnader mellan vänster och höger hjärnhalva. Varken deadline och multitasking är bra för kreativiteten.

Bellis berättade hur han arbetar. Han bor i Santa Barbara. Klockan 6 till 10 arbetar han och sedan lägger han sig i polen för paus. Då kan idéer komma upp och valet är att ligga kvar eller sätta igång.

Stress skapar en ångest. Tempmusiken är ett hjälp medel till klipparna och musiken kanske inte alltid är väl vald till scenerna. Regissörerna har inte musikkunskap så man får försöka nöja regissören med "att buga". Häri ligger ett tillit till regissören och det gäller att inte vara för smart.
Tempmusiken är en komfortzon för regissören(?). Filmmusik är inte en musikbransch. Kreaktivitet handlar inte om imitation eller inspiration. (Jag minns en filmrecension där det nämndes att James Horners musik lät oinspirerad, fast det handlar inte inspiration)
 Det man kan tjäna på är en bonus med att musikarbetarna byter tjänster med varandra.

Bellis gick in på prokastinering och perkulering. Han tog ett exempel på prokastinering när han skulle göra musik till en serie under fem veckor och han kunde ta det lugnt. Istället blev det tre veckor och det var mer musik än han trodde. Perkulering jämför han med vatten som rinner mellan tegelstenar. Det skjuts inte upp utan tar långsammare tid istället.

   Till serien "Det" använde Bellis Herrmanns form. Han tänkte inte använda tritonus. När han använde en hårtork kom han på att han kunde använda sig av dens "melodi" och gör ett tema utifrån detta med att lägga till Herrmann stilen med stråkar med ostinaton. Hans rötter som jazzarrangör kom till användning för detta. När man skapar något så gör man det inte från ingenting och han refererade Sagan när man skapar en paj så måste man ha ett universum. I detta använder man minnet och jämför med datan.
Ett annat citat han nämnde var "Skriv utan rädsla. Redigera utan nåd".

1991 komponerade Bellis musik till en tv-thriller. Året efter kom Jerry Goldsmiths "Basic instinct" vars ostinaton i ett stycke påminde om Bellis musik, som kunde varit samma om en not hade ändrats. Detta verkade ligga i luften denna tid med thriller musik. Kompositören Earle Hagen kallade detta "att när man blir tonal trampar man på någons tå"(?).Filmmusik är ett kompilationsmedium och det är ingen musik som kan ha en egen kategori på grund av alla stilar. På 1970-talet kunde kompositören sticka iväg och skriva och sen komma tillbaka med musiken. Idag måste allt spelas upp för lyssning, som kan vara lite störande när man arbetar.
Bellis tog upp att han hade en privatelev som han skulle lära om musik. De gjorde olika saker ihop och eleven blev otålig av att inte få arbeta (påminnande om träningen i Karate kid). Eleven fick rekommendation att gå på jazzklubbar och lyssna på olika typer av musik men det gjorde han inte.

Bellis visade ett arbetsschema han hade under ett par veckor. Kompositörerna har oftast bara tid att komponera 3 minuters musik per dag. Man får planera sitt vardagsliv efter schemat. Danny Elfman nämndes att hade avskedsfester innan han skulle börja arbeta. Schemat är indelat i olika delar med en slags insamlings fas osv. Att ha orkestrerare och andra medarbetare sparar dyrbar tid.

På slutet av föreläsningen var det frågestund. Frågorna kom in på komponerandet och om elektronisk musik, där han tycker det blir mekaniskt. Bellis antog att man väljer akustisk musik till tecknat, som "The Simpsons" för att det skall verka mer realistiskt. Att göra musik till TV är enklare än film. TV fungerar bättre när han får royalties och när odet finns ett bra samarbete. Bellis ville till en början bli som Jerry Goldsmith när han började men arbetet är som forsränning med olika turer.
Man får akta sig för att musiken inte låter för lik annan musik och det kan bli stämningar. (Marvin Gayle togs upp som exempel) Som kompositör får man var försiktig och inte säga fel (som att föreslå klarinett om regissören har en aversion med detta). Man får använda enkla ord som "ja" eller nej."

EYE IN THE SKY

Regi: Hood
102 minuter

I dyningarna av filmer och serier som "Homeland", och "Lejon och lamm" (om drönarattacker) kommer en brittisk långfilm om kriget mot terrorismen. Till skillnad från USA har man vissa sätt att förhålla sig i krigsföringen, något som filmen tar upp. Inledningen är fin med en flicka i Afrika som leker. Hon kommer att få en central roll i det senare händelseförloppet. Den brittiska militären ledd av Colonel Katherine Powell (Helen Mirren) har spårat terrorister till en byggnad. En av dessa är en brittisk medborgare. Skall man gå in och arrestera eller likvidera.
 Största delen av filmen handlar om beslutet kring detta. Olika ståndpunkter mot varandra om moraliska beslut. De inblandade är militärer, de som sitter bakom avtryckaren, politiker, terrorister och civilbefolkning. Offra några för att rädda flera och så vidare. Den lilla oskyldiga människan ställs mot det större. Gavin Hood har tidigare gjort Tsotsi Utlämnad, Wolverine Ender's Game så denna passar in bland dessa med drama, engagemang och spänning. Spännande blir det som en riktig nagelbitare.
Skådespeleriet är bra som Mirren som iskall. Man vet inte så mycket om hennes bakgrund. Alan Rickman, i sin sista roll, spelar hennes överordnade överstelöjtnant. För honom handlar det om att göra sitt jobb vilket han förklarar för en kvinnlig minister.
"Eye in the sky" är en mycket bra film. Några användningar kan man ha över vissa klichéer för den som känner till krigsföring och det blir lite föreläsande. Annat man kan störa sig på är lite lustigheter som magsjuka, Rickmans rollfigurs köp av en dock mitt i allvaret. Detta är för att visa på absurdheter i det hela. Den ger inget svar utan ger den komplexa bilden av krig där civila råkar befinna sig.

X-MEN: APOCALYPSE

Regi: Singer
144 min

Filmen slår an från pyramiderna i sluttexterna i "X-Men: Days of Future Past"(2014). Inledningen är mäktig med processioner i Egyptien med en rit där en urmutant, En Sabah Nur, är en slags gud som dyrkas. Man tänker lite på "Mumien" (1998) och på "Indiana Jones", med mystiken kring arkeologi.
Förra filmen refereras också till på ett par ställen med att 1973 upptäcktes mutanterna. RavenMystique ses som en idol medan Erik Lehnsherr håller sig gömd. Händelserna i "X-men: First class" blir en annan referens med agent Moira MacTaggert.
Tiden för denna handling är 1980-talet med Kalla kriget, kärnvapen och populärkulturen (som "Knight rider" och Eurtythmics "Sweet dreams").
Det har gått 16 år sedan första filmen och det känns nästan som det bara är ett årtionden kvar för att knyta ihop originalfilmen. Vi får bekanta oss med Jean, Scott, Storm och Nightcrawler som unga och senare hur Xavier fick sitt utseende. Även Wolverine dyker upp kort. Lite märkligt blir det med de nya figurerna som inte dyker upp i de första filmerna. Vad kommer att hända med dem?

"..Apocalypse" har en del olika trådar men de olika figurerna. Mutanterna är lite splittrade. Skall de stå på de goda eller ondas sida, ledda av En Sabah Nur/Apocalypse.
 Professor Xavier står för det medmänskliga och förlåtande medan Erik Lehnsherr/Magneto vill ge igen. Xavier står för humorn men mestadels är det Quicksilver, med en hejdlöst kul sen när han stoppar tiden och flyttar på folk och ett djur. Lehnsherr står för det sorgliga som förklarar Magnetos ondska (då inte bara som förintelseöverlevare).

Denna uppföljare är påminnande "Batman vs. superman" och "Captain America: Civil war" där det pucklas på varandra. Å andra sidan går ju serien ut på detta, där det slåss mot sig själva. Förra X-men var mer effektiv i sitt berättande. Denna är lite lång men man har ändå en behållning av denna. Michael Fasbender, James McAvoy och Jennifer Lawrance är ju så bra att se också.