Recension: INCEPTION

Leonardo DiCaprios rollfigur spolas upp på en strand. Något är lite drömskt. Som åskådare blandas ens nyfikenhet om drömmandet.
Dröm på film är intressant och skildras olika. Antingen står det får något fantasiinslag, något knäppt eller så är det mardrömmar. Det drömska med typiska mardrömslika var typiskt med 1980-talet med Terror på Elmstreet-filmerna. En annan 80-tals film var ”Dreamscape”, där man kom åt någon i själva drömmarna. I ”Inception” finns lite av detta drag men det handlar om att få ut något i drömmarna. Själva titeln handlar om att plantera något i en dröm, idéer är farligare än virus som huvudpersonen Dom Cobb (DiCaprio) säger. Något som även nämns i filmen är att man inte vet när drömmen början. För filmmediet passar det ganska bra då man inte riktigt får se hur scenerna börjar. De bara dyker upp och deras sammanhang och följd gör att man får ett sammanhang. Om sammanhanget så utspelar filmen på olika plan, både i ”verkligheten” och i drömmen. Handlingsmässigt förstår man ungefär men berättarmässigt blir det svårare. Cobb är en ”arkitekt” som skapar drömmar. Han anlitas för att bryta ner personers undermedvetna försvar. Med sig har han ett gäng medhjälpare som även dem är med i drömmen. Så långt är det klart för det är lite osäkert vad som är verklighet ibland. De vanliga drömklichéerna undviks då drömmiljöerna är ganska ”verkliga”. Undantaget är Cobbs egna drömmar där en kvinna gäckar honom. Kvinnan spelas av Marion Cotillard. Rollfiguren heter Mal som för tankarnas till franskans ”dålig”. Cotillard är mest känns som Edith Piaf och en Piafsång har en viktigt funktion i handlingen. En kvinnlig arkitekt, Ariadne (Ellen Page), är det andra drömundantaget då hon förändrar miljöerna.
”Inception” är ganska originell både i handling och innehåll.
Det gäller att hänga med från början. En del dialog är det med förklaringar kring drömmarna. I början känns det ganska komplicerat men detta lättas mer när det blir action.
Så mycket annat utöver drömmarna blir det inte. Man får aldrig reda på uppkomsten till drömingripandet, vem som kom på det. Den verkliga världen är rätt så isolerad och man får mest lita på det som sägs.
En filmjämförelse som känns tydlig är Matrix-filmerna. Där handlade om två parallella världar där personerna var sövda i den ena världen för att få tillgång till den och bli väckta. Liknande är det här, fast inte med telefonkiosk utan med en ”kick” som väcker dem. Här är inte någon ideologi, ”stilism”, cyberpunk eller filosofi utan mer grundat i psykoanalysen. Man känner igen flera begrepp som ”projiceringar”. Våldet kommer undan med att det är ”projiceringar” som dödas och att det bara är en dröm, fast det är inte helt riskfyllt. Actionscenerna är häftiga och spännande och effekterna imponerande. Lite James Bond-känsla får man när gänget befinner sig i ett snölandskap. Intrycket av filmen är en blandning av action, effekter och psykologi. DiCaprios Cobb har ett liknande drag med den tragiska rollfiguren i Scorseses ”Shutter Island” och men ett detektivinslag. Annars skiljer sig nollfigurera en stor del. Med Cobb är det lite positivt. Mal som står visserligen för något mörkt men han hjälps av Ariadne, som får stå för det goda samvetet.
Christopher Nolans film är inte poetisk i bildspråket som Scoreses. Det blir aldrig flummigt kring drömmarna. Man köper det, kanske för man själv är lite insatt i det men det finns en del som gör en nyfiken. Hur vet den vakne när det är dags att avbryta drömmen och så vidare? Att använda sömnmedel är känt att påverka sömnen med att drömlivet försämras eller störd.
Nolan har återigen gjort en riktigt bra film och den toppar ”Dark knight”. Skådespelarvalet är väldigt lyckat med både blandningen av kända och okända ansikten. Skådisar som Cillian Murphy, Ken Watanabe, Michael Caine har Nolan använt förut. Nyare ansikten är Tom Hardy, som ger ett karismatiskt intryck. Joseph Gordon-Levitt (från "Tredje klotet från solen") är cool och påminner om Keeanu Reeves Neo från Matrix i actionscenerna.

Några 80-tals namn märks som Lukas Haas och Tom Berenger. Pete Postlethwaite med sina kindben matchar bra till Murphy, som spelar far och son. Page funktion känns mest symbolisk.
En sevärd, invecklad och spännande film. Den har vad som krävs för en smart film även om den kan verka alltför smart för biopubliken. Slutet är tvetydigt som är ett stort plus.