Recension: KNIGHT AND DAY

Regi: Mangold

Tom Cruise (Miller) stryker omkring på ett flygplats och spanar in Cameron Diaz (June), släpandes på en väska. De möts, det pratas om reservdelar till en bil och om en Zefyr. Mystiska män jagar dem. Trailern gjorde inte filmen direkt rättvisa utan mest ett flummigt intryckt. Av handlingen framgick det att Diaz rollfigur fick välja vem hon skulle tro på.
Visst är det ganska flummigt när det skjuts och Cruise dyker upp lite varstans, men detta är mest i början.
Första intycket att det är en ganska ovanlig actionfilm. Upptakten är inte uppenbart en typisk spionhistoria utan man får försöka lista ut vad som är på gång, precis som June får. Med June så blir det lite som ”Tjejen som visst för mycket”.
”Knight and day” är annars fylld med de ordinära klichéerna kring action, miljöer och rollfigurer. Ändå är det en verklighetsflykt, mer än ”A-team”, med bara en ”verklighetsanknytning” med Millers bakgrund. Agentromantiken flödar med agentlivet och miljöerna med platser runt i världen. Man kan säga att det är som James Bond men mer lättviktig utan den politiska världsbild som låg till grund för spioneri. Här är skurkarna både ”interna” och europeiska, varken islamister, öststatare eller asiater. Skurkbilden är ganska befriande. En skillnaden med Bond är att det är mer jämställt mellan den manlige hjälten och kvinnliga hjältinnan i slutet. Trovärdigheten sviktar rejält som när huvudpersonerna hör varandra väldigt bra genom glasrutor (som när Miller hänger på framrutan på en bil i trafiken).

Handlingen är enormt tunn men vägs upp av bra actionscener, romantik, fina miljöer och Cruise och Diaz i huvudrollerna. Båda två har charm och kemi. Cruise är bra som påträngande galning och Diaz som dras med i det hela. Cruise påminner en del om Hawke i ”Mission impossible” (främst med solglasögonen) men hans uppträdade skiljer.

Lite skoj blir det emellanåt även om det inte är lika roligt som i ”Get Smart” eller ”A-team”. Av titeln så framgår det vad Knight är men inte day.

Recension:ECLIPSE

Regi: Slade

I ”New moon” tröttnade man nästan på Bellas och Edwards kärlekshistoria med Bellas länktade och en segt, utdragen historia. Det som var nytt var vampyrklanen Vuluptori (med överspelande Michael Sheen som synts i Underworld-filmerna) som introducerades och varulvarna. Här var det ganska intressant med Jacob och hans kärlek för Bella. (Jo, jag får väl räkna mig till team-Jacob). Vuluptori förekommer även här och det är lika töntiga.
”Eclipse” har kvar det lite långsamma tempot från föregående film men annars är allt bättre. ”New moon” kändes ganska meningslös som inte tillfördes så mycket.
Humorn med Bellas pappa från ”Twiligt” finns här och det blir även lite roligt med triangeldramat när rivalerna Edward och Jacob möts. Mer beskrivningar är det kring varlulvarna som är rätt intressanta.
Hämnarinnan jagar fortfarande Bella och Cullens och vill försvara henne. Är utbytt mot Bryce Howard som känns lite ovant även om rollfiguren inte har märktes så mycket i filmerna. Mycket romantik, humor, en del action med en häftig slagsmålsuppgörelse i slutet. Snällt är det tillskillnad från liknande ”True blood”. Kärleken mellan Bella och Edward är kysk och gammalmodig. Bella säger sig vara onormal i filmen. Ja, det måste hon vara när hon verkar sura när två killar slåss om henne.

Recension: ROBIN HOOD

Regi: R.Scott

Robin Hood har haft ett ganska långt uppehåll från filmduken och nu har legenden återkommit. Dick Harrison behandlade legenden i ”Mannen från Barnsdale”, allt från de tidigaste källorna till filmversionera. De flesta personerna från legenden och andra berättelser är med här som barden (?) Alen A’Dyle, William Marshal och Sir Godfrey. Det är en blandning av Robin Hood filmer som utvecklat legenden mer.
”Robin och Marion” från 1976 är ett exempel då Robin Hood är på korståg med Kung Rikard Lejonhjärta. Robin är trött på krigandet. Lejonhjärta blir lite av Karl den 12e med sitt krigande mot grannlandet som blir hans öde.
Hemma i England jobbar adliga Marion på sin makes gård, ungefär som Arns morsa. Hon utsäts för småpojkstjuvar och nekas hjälp av kyrkan.
Vid engelska hovet grälar vällustingen pris Johan med sin mor och här blir det en del intriger. Man påminns lite om filmatiseringen ”The lion in winter” med tvisterna med kung Henriks arvingar till tronen. Det handlar om att England är svagt och hotat av Frankrike. Filmmakarna har här missat lite det engelska kungadömets släktskap med Frankrike. Det är några olika berättelser och Robin blir den som knyter ihop dem. Själv är han både rotlös och föräldralös.

Av legenden är det mest namnen som är sig lika och konflikten i landet med Johan utan land. Lejonhjärta är osympatisk och en tyrann (i TV-serien Robin och Sherwood var han också osympatisk), till skillnad från andra versioner.
Det jag gillar med Scotts version är det är ganska historiskt förankrat och trovärdigt även om det ibland tänker på serien Tudors med annullering av äktenskap och plundring av kyrkor.

Porträtten av Lejonhjärta och hans bror är bra skildrade med de bra skådespeleri av Danny Huston och Oscar Isaac. Mark Strong är effektiv som skurkaktige Godfrey. Att man ändrat lite på legenden är inget som stör. Berättelsen och legenden om Robin är skickligt ihopvävt så till slut blir alla som växt upp med honom sitt lystmäte. I senare skildringar (Robin Hood Prince of thieves) har han en adlig bakgrund och här har man ”blandat” bakgrunden.

Fotot är fint och birollsskådisarna som brittiska TV-aktörer och några amerikaner som Kevin Durand (känd som skurk i ”Lost”) som Lille John. Broder Tuck gör en aldrig besviken och han står alltid för lite humor. Max von Sydow (sir Walter Loxley) är den största behållningen. Han blir en ersättning till Sean Connery (Robin och Marion och Robin Hood Prince of thieves) med sin utstrålning. Undrar lite på om filmmakarna tänkt på ”Sjunde inseglet” när dem rollsatte denne blonde skandinav.

Tyvärr är Kate Blanchet tråkigt. Visst är hon tuff genom att stå upp mot kyrkan och så men ändå. Hurvidare hon är jungfru så är hon visserligen gift men så mycket mer vet man inte då hon säger inte känna sig man så väl. Russel Crowe i titelrollen är det lite si och så med. Han är ganska nedtonad och inte en typisk hjälte man hejar på. Mest vill han vara en ensamvarg som först inte är den tjuv som ”vill ta från de rika och ge till de fattiga”. Robin och Marions möte är inte romantiskt och blir det aldrig heller. Crowe är lite som Ridleys film i allmänhet. Scotts ”Gladiator” och ”Kingdom of heaven” kändes mer engagerade. Här blir det inte lika spännande även om det är välgjort med bra handling. Vissa drag går igen från de tidigare filmerna som de politiska intrigerna, antikrigstankarna, relationen mellan far och son och en huvudperson med enkel bakgrund (här är Robins pappa stenhuggare). Det känns mest som yta. Kanske för att man sett så många Robin Hood skildringar. Hyfsat äventyr och ibland krigsfilm fast utan den riktiga matinékänslan.
En god början och ett gott slut, lite som när nye James Bond kom tillbaka. Ha inte för stora förväntningar bara.

Ny teknik

Visst är härligt med ny teknik men lite krävande och då menar jag inte att det är dyrt. Real 3D och 3D kräver bra syn och det är svårt för dem som är färgblinda eller har andra synfel.
Ibland är det svårt att veta om effekterna som är som dem är eller om det är lite fel på ens ögon. Ja, som mest kan det vara att glasögonen för Real 3D är smutsiga (något som nu är avklarat då SF inte återanvänder glasögon). När det kommer TV-apparater som klarar 3D hoppas jag 3D effekterna kan matcha bättre biografversionerna, fast än är det bara på forskningsstadiet.
Det är lite lurt det där med hur bra ljudet och bilden skall vara med blu-ray. Om man tillfälligt har problem med hörseln är hemmabio inte så kul. Det jag uppskattar med blu-ray är nog mest ljudet, att inte behöva höja ljudet så mycket utan på låg nivå hörs det mycket skarpt. Man vet inte riktigt om överföringen bilden är riktigt lyckat eller hur omgjort ljudet är. Det är inte alltid man kan jämföra DVD och Blu-ray utgåvorna och det är tur att det ibland finns tester.

Sen kommer det till uppgradering av filmer. Jag vill gärna se mer kampanjer som Hemmakväll där man kan lämna in sina DVDer mot Blu-ray. Dock har Blu-ray ett problem, förutom när det gäller överföringen; varför är en del Blu-ray utgåvor nedbantade emot DVD-utgåvorna? Har det att göra med att extramaterialet inte är högupplöst eller man vill göra det högupplöst? Vill man spara plats för att få så bra kvalitet som möjligt?