Recension: ROBIN HOOD

Regi: R.Scott

Robin Hood har haft ett ganska långt uppehåll från filmduken och nu har legenden återkommit. Dick Harrison behandlade legenden i ”Mannen från Barnsdale”, allt från de tidigaste källorna till filmversionera. De flesta personerna från legenden och andra berättelser är med här som barden (?) Alen A’Dyle, William Marshal och Sir Godfrey. Det är en blandning av Robin Hood filmer som utvecklat legenden mer.
”Robin och Marion” från 1976 är ett exempel då Robin Hood är på korståg med Kung Rikard Lejonhjärta. Robin är trött på krigandet. Lejonhjärta blir lite av Karl den 12e med sitt krigande mot grannlandet som blir hans öde.
Hemma i England jobbar adliga Marion på sin makes gård, ungefär som Arns morsa. Hon utsäts för småpojkstjuvar och nekas hjälp av kyrkan.
Vid engelska hovet grälar vällustingen pris Johan med sin mor och här blir det en del intriger. Man påminns lite om filmatiseringen ”The lion in winter” med tvisterna med kung Henriks arvingar till tronen. Det handlar om att England är svagt och hotat av Frankrike. Filmmakarna har här missat lite det engelska kungadömets släktskap med Frankrike. Det är några olika berättelser och Robin blir den som knyter ihop dem. Själv är han både rotlös och föräldralös.

Av legenden är det mest namnen som är sig lika och konflikten i landet med Johan utan land. Lejonhjärta är osympatisk och en tyrann (i TV-serien Robin och Sherwood var han också osympatisk), till skillnad från andra versioner.
Det jag gillar med Scotts version är det är ganska historiskt förankrat och trovärdigt även om det ibland tänker på serien Tudors med annullering av äktenskap och plundring av kyrkor.

Porträtten av Lejonhjärta och hans bror är bra skildrade med de bra skådespeleri av Danny Huston och Oscar Isaac. Mark Strong är effektiv som skurkaktige Godfrey. Att man ändrat lite på legenden är inget som stör. Berättelsen och legenden om Robin är skickligt ihopvävt så till slut blir alla som växt upp med honom sitt lystmäte. I senare skildringar (Robin Hood Prince of thieves) har han en adlig bakgrund och här har man ”blandat” bakgrunden.

Fotot är fint och birollsskådisarna som brittiska TV-aktörer och några amerikaner som Kevin Durand (känd som skurk i ”Lost”) som Lille John. Broder Tuck gör en aldrig besviken och han står alltid för lite humor. Max von Sydow (sir Walter Loxley) är den största behållningen. Han blir en ersättning till Sean Connery (Robin och Marion och Robin Hood Prince of thieves) med sin utstrålning. Undrar lite på om filmmakarna tänkt på ”Sjunde inseglet” när dem rollsatte denne blonde skandinav.

Tyvärr är Kate Blanchet tråkigt. Visst är hon tuff genom att stå upp mot kyrkan och så men ändå. Hurvidare hon är jungfru så är hon visserligen gift men så mycket mer vet man inte då hon säger inte känna sig man så väl. Russel Crowe i titelrollen är det lite si och så med. Han är ganska nedtonad och inte en typisk hjälte man hejar på. Mest vill han vara en ensamvarg som först inte är den tjuv som ”vill ta från de rika och ge till de fattiga”. Robin och Marions möte är inte romantiskt och blir det aldrig heller. Crowe är lite som Ridleys film i allmänhet. Scotts ”Gladiator” och ”Kingdom of heaven” kändes mer engagerade. Här blir det inte lika spännande även om det är välgjort med bra handling. Vissa drag går igen från de tidigare filmerna som de politiska intrigerna, antikrigstankarna, relationen mellan far och son och en huvudperson med enkel bakgrund (här är Robins pappa stenhuggare). Det känns mest som yta. Kanske för att man sett så många Robin Hood skildringar. Hyfsat äventyr och ibland krigsfilm fast utan den riktiga matinékänslan.
En god början och ett gott slut, lite som när nye James Bond kom tillbaka. Ha inte för stora förväntningar bara.