Recension "Body of lies"

Regi: R.Scott 125 min
Trailern till filmen gav inget bra intryck. Leonardo Di Caprios rollfigur pratade och gormade i mobiltelefon med Russel Crowes rollfigur och klipp med lite action. Ingen bra trailer som gav något men man skall inte döma filmen efter trailern. Det är mer än att Di Caprio och Crowe pratar i mobiltelefon även om de gör det. Mycket teknik är det när Crowes Ed Hoffman, som är CIA boss som sitter och ser via bildskärmar Di Caprios Roger Ferris rörelser när denne jagar terrorister. Hoffman är den lönnfete, cyniske amerikanske flerbarnspappan som sköter jobbet via telefon och möten. Hans motsats Ferris är yngre kan fältet bättre och är mer insatt i den arabiska kulturen och språket. Filmen är av lite samma anda som Ridleys Scotts brorsas Tonys ”Spy game” fast Crowe och Di Caprio är mer olika än Robert Redford och Brad Pitts mer likställda. Redfords Muir var en läromästare till Pitts Bishop. Här är det mer boss och underordnad förhållande. Ferris vill att operationerna skall gå mer rätt till men Hoffman vill lägga sig i. Hoffman är en representant av USA med sin tuffa stil medan Ferris tar avstånd från USA och får offra sig på uppdrag. Detta blir tydligt när Ferris arbetar med Jordaniens underrättelsetjänst ledd av Hani (färgstarkt spelad av britten Mark Strong).
En anledning att jag såg filmen är naturligtvis att det är en Ridley Scott film. Hans filmer hoppar mellan miljöer och tidsperioder. På senare tid har hans filmer fått lite mer politiskt innehåll och där arabkulturen haft stor inflytande. Scott bryr sig inte så mycket om kritiken mot USA i filmen. På ett sätt är det bra att politiken tynger ned filmen som i exempelvis Redfords ”Lions and lambs” men att det är en liten dos av det. Berättandet är snyggt och spännande. En stor del av handlingen utspelar i arabländerna och mer än i USA vilket är en stor fördel för motsatsen tenderar bli lite tjatig. Skådespelarensemblen är inte så stor. Crowe påminner lite om Bill Clinton. DiCaprio får lägga i en del i sitt spel särskilt när han spelar mot äldre. I början har han ett Fidel Castro-skägg som är lite distraherande men lyckligtvis trimmar han det senare. DiCaprio får både spela tuff och charmig. Det senare övertygar mest, och han påminner lite om en nedtonad Jack Nicholson, när han intresserar sig för en kvinna. DiCaprio brukar spela liknande rollfigurer, ”den sårade hjälten”, och här råkar han ut för riktigt med stryk, värre än i en Scorsese-film. En tortyrscen är rätt ruggig om än inte utdragen.
En hela tiden intressant film som håller en lite på spänn. Även om det är olika namn, miljöer, politik som figurerar så hänger man i hela tiden. När Ferris försöker köra med en bluffoperation är det rätt häftigt, lite liknande som McNulty gjorde i sista säsongen av ”The wire”, för att komma åt sitt mål. En väl rekommenderad politisk/terrorist thriller är ”Body of lies”. Scott tacklar inte av när det gäller filmer.

"Lagens våldsamma män"

P1 "Kulturradion: Klassikern" hade ett intressant inslag om "The French Connection", om hur den mottogs, poliserna i den, bildspråket som influerat efterföljande polisfilmer och Don Ellis musik. Ellis nämndes ett par gånger och musikens funktion var på som att den stod på egna ben och utöver något som passade klippningen.

Recension "TWILIGHT"

Regi: Catherine Hardwicke
Aha, det här är en ungdomsvampyrfilm. Fast det är också en ungdoms-, highschoolfilm och en kärlekshistoria. Bella Swan flyttar från Arizona till sin polispappa i staten Washington. Det är en ny skola och nya kompisar samt några bekanta från hennes barndom. Bella är lite utanför även om hon snabbt får bekanta. I skolan finns ett gäng nyinflyttade ungdomar, fostersyskonen Cullen. Bella intresserar sig för en av dem, Edward. Bästsäljaren ”Om jag kunde drömma” av Stephenie Meyers (fyller 35 på julafton) har jag bara hört talas om. Att det baseras på en bok märks lite i början genom Bellas berättarröst och själva berättelsen. Tonvikten läggs lite på landskapet, på rollfigurerna och deras relationer. Detta märks lite på handlingen som ibland står lite still. Det blir lite två filmer, en om Bella och en vampyrhistoria. Som vampyrfilm är det tacksamt att filmen inte frossar i blod utan mer åt existensfrågor när det är om odödlighet. ”En vampyrs bekännelse” var föregångaren här men det är inte lika påtagligt då det inte handlar om en vampyr. En blond vampyr med hårpiska påminner förövrigt om Brad Pitt.
Frossandet verkar kanske nått sin kulmen med ”30dagar och nätter”. Här är det hela rätt snällt som barntillåtna vampyrer vilket är lite unikt.
Visst är det lite klichéer men dessa läggs inte ut som man är van vid. Tankarna förs lite till ”Lost boys” med utanförskap och ungdomsvampyrer som jagar i flock, fast bättre.
Sen verkar nya vampyrer vara olika från film till film med nya varianter på dem. Vampyrerna här är ”dagsvandrare” som undviker mer solljuset för de avslöjar dem i stället för att förgöra dem. De verkar i vildmarken vilket gör man först tror de är varulvar (en varganknytning finns). På senare år har ju vampyrerna ändrat sig genom att även vara på den goda sidan som i ”Oskyldigt blod” och ”Blade-trilogin”. Så är det även här. Det är en vampyrfilm med viss modifikation och lite av en highschool film. Huvudpersonen Bella är feminin men lite pojkaktig. Hon inte intresserad av tjejigheter som av att prova klänningar och visa upp sig. Bella är en blandning skräckfilmernas ”the final girl” och tönttjejen i high schoolfilmerna. I alla fall hänger hon med töntarna. De förmögna Cullens är outsiders, som håller sig för sig själva men som tjejerna trånar efter.

”Twilight” har fina miljöer och bra, något bildsköna, skådisar som är rätt karismatiska. Vampyrkillarna ser lite anemiska och stirriga ut. Replikerna är småroliga, bland annat mellan pappan och Bella. Främst av allt är det en romantisk film och det är detta som är det som övertygar och allra bäst i filmen. Överlag är det en bra film men känns lite lång. När Bella lär känna vampyrerna blir det lite småtöntigt. Vampyrerna är en slags förfinad variant av ”Familjen Addams”. Romantiska vampyrfilmer är det inte ofta man ser. Senast var det väl Bram Stokers ”Dracula” från 1990-talet. Slutet är bäddat för en uppföljare som håller på att filmas.

Recension: "The day the earth stood still"

Regi: Scott Derrickson 103 min
Förtexterna med stjärnor, filmbolaget Fox och filmens titel för tankarna till
“Alien.” Något främmande finns där ute långt borta på en avlägsen plats för några decennier sedan. Det har varit uppmärksamhet kring filmen med att den haft världspremiär, ligger etta över besöksstatisten över biofilmer samt att filmen är en nyinspelning av en science fiction klassikern ”Mannen från Mars”, från 1951. På 1950-talet var det kommunistskräck, rädsla för atombomben och det kalla kriget som genomsyrade science fiction filmerna. Idag är det terrorism och i detta fall miljöförstöringen. Planeten måste räddas och människorna är planetens fiende och inte utomjordingarna som har anlänt till jorden. Detta är likt från originalet liksom Klaatu, beskyddarroboten Gort, Helen Benson ensam med ett barn och militären som med alla medel försöker angripa de ”fredliga” utomjordingarna. Repliken ”Klaatu barada nikto” sägs också.
Det som är uppdaterat är naturligtvis att utomjordingarna inte har tefat utan färdas i glober. Människorna är inte rent krigiska utan destruktiva mot planet som inte är ”vår” enligt Klaatu.
Rent filmiskt är den nya ”The day the earth stood still” inte så lyckad. Originalet som hade samma historia var bättre på detta då den var mer originell jämfört med andra av dåtidens sci-fi filmer. Något främmande i snö och kyla känns igen både från Carpenters ”The thing” och Arkiv-X filmerna. Inledningen med ett gäng olika experter som sammankallas känns igen från ”Sphere” och tv-serier som ”Threshold” och ”Fringe”. Om det inte är originellt så kunde det var lite mer spännande mer stillsamt och mer effektivt uppbyggt. Exempelvis så kunde det vara otäckt när utomjordingarna kommer som i Spielbergs ”Närkontakt med tredje graden”. Derricksons tidigare ”Besatt” var ju så effektiv på att skrämmas.
Berättande är lite hafsigt ihop slängt vilket märks i skådespeleriet. Spelet mellan de olika experterna i inledningen är rätt fånigt. Jaden Smith som spelar adoptivsonen Jacob till Jennifer Connellys Helen Benson är ganska irriterande till en början. Försvarsministern spelad Kathy Bates är inte så intygande som kvinnlig auktoritet. Robert Knepper (en överste) med sin mustasch och frisyr är hämtad direkt från ”Prison break” fast utan dialekten och proteshanden. Kyle Chandler spelar en liknade fegis som i ”King kong”.
Som tur är blir det bättre när Keanu Reeves anländer som halvutomjordingen Klaatu. Han ser verkligen cool ut i en stulen kostym och hans lågmälda spel blir aldrig fånigt. ”Utomjordingspelet” är övertygande när han inte har några känslor men börjar få en empatisk förmåga, liksom i ”Terminator-filmerna”.
Hans födsloprocess har lite drag av den i ”Matrix” och han är lite av en Messias figur även om godheten är tvetydig. Är människorasen värd att räddas? Att vi inte är redo att ändra oss är tänkvärt.
Ett möte med en kinesisk kollega (James Hong) ifrågasätts lite utomjordingarnas uppdrag. Det här som filmen blir lite intressant och skiljer sig något från poänglösa nyinspelningar om utomjordingar som tar över i ”The invasion”.
Människorna som visas är osympatiska och själviska.
Det finns ingen tydlig ledare som en hjältemodig president som skall ena folket. Helen Benson är den som visar lite vettig beslutsförmåga. John Cleeses nobelprisprofessor bidrar även han med lite sympati. Cleeses rollfigur är en av flera äldre visa britter som synts i senare sci-fi filmer. Rollinhoppet är inte så stort utan är mer för att rättfärdiga utomjordingarnas syfte.
En dyster bild av mänskligheten är effektiv. Som publik skall man tänka över hur vi lever. Vi måste göra något åt miljön. Å andra sidan kanske är det något som bara gäller amerikaner? Även om utomjordingarna anländer till alla jordens hörn så handlar det om USA vilket märks lite med Jacobs bakgrund. Han förlorade sin pappa i Irak. Sedan finns det lite produktplacering som Windowsloggan i en högteknologisk dator och McDonald’s som nämns och syns. Bra effekter, Reeves och en intressant frågeställning fast det är en ojämn film som inte riktigt överraskar. Scott Derrickson må vara ett riktigt fan av science-fiction klassikern men resultat märks inte som jämförelsevis som med Jacksons ”King Kong”. Det kunde bli lite bättre och det kunde bli sämre. Miljöhot har skildrats bättre i ”Wall-E” och ”I am Legend”.

"Musikaliskt berättande"

"Musikaliskt berättande" var titeln på Vetenskapsradion forums program 15 december i p1. Programinnehållet var om musiker och kompositören Johnny Wingstedt som disputerat med en avhandling om musikens berättande funktion på film och i dataspel. Han tog Williams "Hajen" tema som exempel och visade på musikens sex olika funktioner. Intressant även om "Hajen-musiken" är ett gammalt exempel och så självklar och lätt att förstå. Avhandlingen säger nog mer än vad som sades i programmet.

Födelsedagar och bortgångar

I år är det 10 år sedan Frank Sinatra och Ernst-Hugo Järegård gick bort, och saknaden är kvar. För femton år sedan såg jag Sinatra på Scandinavium i Göteborg. En stor upplevelse.
Idag skulle de båda fyllt år. Det skall komma en dokumentär med Järegård på DVD som jag ser fram emot.
I morgon skulle Robert Prosky, som nyligen gått bort. Han blev känd i "Spanarna på Hill Street" som efterträdare till Michael Conrad, både till skådespelare och hans rollfigur som avled.
För mig var Prosky minnesvärd både i denna serie och som Grandpa Fred i "Gremlins 2 - det nya gänget", en avdankad skådis. Bägge rollfigurerna var snälla och mycket sympatiska.

Den 6:e

Så här på undertecknads födelsedag kan man glädjas att att Europas motsvarighet till USAs Oscar-gala (Academy awards), European Film Awards hålls.
I bästa film klassen känner jag till "Happy-Go-Lucky", som nyligen haft premiär, samt "Barnhemmet".
Övriga filmer som jag hört talas som får några nomineringar är "Citronlunden", ”Flammen & Citronen” (danska motståndsrörelsen under 2a världskriget) och "Försoning". "Hunger" känner jag mycket till som också finns med.
För bästa filmkompositör håller jag tummarna Dario Marianelli för ”Atonement” eller
Max Richter för ”Waltz with Bashir”, vars musik är rätt cool.

Bland dagens "födelsedagsbarn" finns Nick Park(50 år), skaparen till "Wallace och Gromit" samt "Fåret Shaun" en favorit på SVTs Barnkanalen, (10 år äldre än mig) Ulrich Thomsen, Patrick Bauchau 70 år, känd från serien "Carnivale", filmkompositören Piero Piccioni vars musik till "Kristus stannade i Eboli" är bekant. För att inte glömma Gunnar Hellström som skulle fyllt 80 år.