150 år sedan

Den 12 april utbröt det amerikanska inbördeskriget. På film är Griffits "Birth of the Nation" (1915) och "Borta med vinden" (1939) de mest ikoniska filmerna. Nord och sydsidan har haft stort inflytande över västernhjältarna med sydstataren som rebellisk, oborstad, ridderlig, lite omoralisk medan nordstataren mer modern och proper. Ridderligheten kan kännas lite märklig för sydstataren med deras dialekt och mer ovårdad.
I filmer har dessa två olika typer möts, lite för att ge en dubbel bild av amerikanen. En viss revisionism präglade "Birth of the nation" där den svarte mannen gav skulden till det splittrade Amerika. Slaverifrågan var knappast den enda orsaken till kriget då nord- och sydstaterna var olika varandra. Den riktige skurken i "Birth..." var "mulatten" (den bi-etniske på modernare språk) som sedan blev slav- eller prisjägaren i TV-serier och filmer.

Rejält revisionistisk var även "De dog med stövlarna på" (1941) där George Custer verkade ha vunnit amerikanska inbördeskriget på egen hand. Några sydstatare syntes knappt mer än på West Point. Amerikaner som stred mot varandra vill man inte skildra lika tydligt som striderna mot indianer senare i filmen.

Samarbete mellan nord- och sydstatare skildrats i exempel "Fort Bravo" (Escape from Fort Bravo 1953)
och Peckinpahs "Major Dundee" (1965), med indianerna eller franska styrkor som gemensam fiende.
Sydstataren passade in i västernfilmer producerade under Vietnamkriget med deras rebelliskhet mot USA.
Rena krigsskildringar med olika fokus på kriget har varierat. I USA inriktning varit på krigsskildringar och människorna kring kriget. Amerikanska inbördeskriget har räknats som det första moderna kriget med olika moderniteter och innovationer.
Med en utomstående bild av kriget kan nämnas Gustav Edengrens "John Ericsson - segraren vid Hampton Roads" (1937). Victor Sjöstrom hade titelrollen som den berömde uppfinnare.

I "Så vanns vilda västern" ("How the west was won") fungerade det som splittrig av hemmet, männen var tvungna att lämna hemmet för kriget. Liknande var det i TV-serien "Familjen Macahan" ("How the west was won", 1978) där striderna kom in till hemmet. I "Bittert krig" (The blue and the gray", 1982), som serien hette på svenska, handlade det om två familjer och skildrade kriget. Huvudpersonen John Geyser lämnade sin familj för att arbeta med sin mors släkt i norr och stå på nords sida. Serien börjar när John Brown döms för ett slavuppror och slutar efter president Lincoln dör.
Denna serie satte djupa spår när jag var liten och den är fortfarande gripande när jag ser om den en andra gång på TV. Seriens personer dör ganska dramatiskt.
Några år senare kom "Nord och syd", en mer romantiserande bild av nord och syd.
Här handlade det om överklass med två officerer i huvudrollerna.
Just blandningen mellan något rebelliskt och ridderligt tilltalade nog publiken.
Denna serie hade en mängd kända skådespelare som i de tidigare exemplen. Countrysångaren Johnny Cash spelade John Brown. Sterling Hayden gjorde denna roll riktigt autentiskt med sitt sätt att tala i "Bittert krig".
I slutet av 1980-talet kom "Ärans män" (Glory) som skildrade de svarta. Med detta skildrade mer kriget autentiskt än den bild som gavs från TV-produktionerna.
I "Dansar med vargar" (1990) var kriget mest som en inledning och upptakt för en soldat som ville fly civilisationen.
Sedan följde "Gettysburg" (1993), "The Hunley" (1999) om sydstaternas ubåt och "Gods and generals" (2003) med korrekta skildringar av slagen och officerarna. Underhållningen från serierna byttes lite ut mot historisk noggrannhet.
Ang Lee skildrde laglösheten under kriget med "Ride with the Devil" (1999).
Laglösheten återkom i "Gangs of New York" (2002) med hur kriget indirekt påverkade staden New York.
Romantik i kriget fick sin comeback i "Åter till Cold mountain" (2003) från "Borta med vinden" men här var det i stället klasskillnader.
Nu vantar jag på att Robert Redfords "The conspirator" skall komma till Sverige. Den handlar om de som dömdes på mordet på president Lincoln. En TV-film kom 1998 "The Day Lincoln Was Shot" om själva mordet/attentatet på presidenten och dess gärningsmän.

Mer baggar och Oscar!

Jättebra nyhet att det blir mer baggar som delas ut under Guldbagge galan, som för bästa musik, bästa klippning, bästa kostym, bästa scenografi och bästa mask. Det har varit skamligt och Sverige har varit väldigt efter andra länder med att exkludera vissa grupper, att vissa bara skall få äran.
Guldbaggegalan har ta efter USAs Golden Globe och Oscargalan med mer än skämtsamheter.
Amerikansk filmmusik spelas när det svenska filmåret presenteras i en trailer (Danny Elfmans "Alice i underlandet"-musiken) och under avlidna filmpersonligheter (Thomas Newmans musik).
Det blir mycket fokus på galavärdens person i skämtsamheter (i ett litet land som Sverige). På senaste Guldbaggegalan så var Sverige lite före USA med att framföra Chaplins "Smile" från "Moderna tider". "Smile" fungerade bättre på Oscargalan i Memorian.
Med en koppling till Guldbaggens nomineringskategorier så klagade Oscar-för bästa-original-sång Randy Newman att det var för få nominerade. Det var bara tre emot fem. (Någon gång har ju en film haft trå sånger nominerade)
Vinnarna till Oscargalan kändes lite väntade då det varit liknande vinnare under Golden Globe galan. Själv kände jag mig som en riktig vinnare då jag såg galan på Norsk TV istället för på kanal nio. Trist att programledarduon på kanal nio gjorde narr av exempelvis Kirk Douglas och varför skulle de vara programledare till något de ogillar?
Det var lite skoj inslag på Norsk TV när en riktig filmnörd intervjuades.
För att återgå till Guldbaggarna så skall de bli spännande hur det går kring nominerandet. Tre kandidater borde det nog kunna skrapas ihop till.
Förra året när gällde svensk filmmusik fanns det flera exempel som bland "Svinalängorna" och "Ond tro".

kring bortgångar

Kändisars, skådespelares, filmstjärnors bortgångar känns lite som att de avlider på löpande band. Den lite ljusa sidan är vad de har bidragit till eftervärlden och att de levt ett långt liv, som Michael Gough (95 år).
Farley Granger dog en naturlig död vid 85. Han hade huvudrollen i en av mina Hitchcock-favoriter "Främlingar på tåg", en i år 60 år gammal film. Kring detta undrar jag lite Hitchcocks rollsättning av "feminina", queera män i ledande roller (Clift i "Jag bekänner", Perkins i "Psycho"). En slump eller?

Elizabeth Taylor har varit mycket känd i medierna efter att hon slutat med film. Filmer som nämnde vid hennes bortgång är "Lassie", "Cleopatra" och "Vem är rädd för Virgina Wolf". Till de två senare dyker musiken upp i huvudet (jag spelade Norths musik förra året vid hans 100-års minne). Taylor gjorde så mycket film. Rebecka i "Ivanhoe" är en roll som poppar upp i minnet. En stor del av hennes filmer har man kunnat se i TV-kanalen TNT (numera TCM), en mängd från MGM. Hennes roller var en blandning av prostituerad, lyxkvinna, sydstatskvinna, narkoman och argsint satkärring. Utseendet kombinerat med rollerna och mediabilderna kommer man evigt förknippa henne.