kring bortgångar

Kändisars, skådespelares, filmstjärnors bortgångar känns lite som att de avlider på löpande band. Den lite ljusa sidan är vad de har bidragit till eftervärlden och att de levt ett långt liv, som Michael Gough (95 år).
Farley Granger dog en naturlig död vid 85. Han hade huvudrollen i en av mina Hitchcock-favoriter "Främlingar på tåg", en i år 60 år gammal film. Kring detta undrar jag lite Hitchcocks rollsättning av "feminina", queera män i ledande roller (Clift i "Jag bekänner", Perkins i "Psycho"). En slump eller?

Elizabeth Taylor har varit mycket känd i medierna efter att hon slutat med film. Filmer som nämnde vid hennes bortgång är "Lassie", "Cleopatra" och "Vem är rädd för Virgina Wolf". Till de två senare dyker musiken upp i huvudet (jag spelade Norths musik förra året vid hans 100-års minne). Taylor gjorde så mycket film. Rebecka i "Ivanhoe" är en roll som poppar upp i minnet. En stor del av hennes filmer har man kunnat se i TV-kanalen TNT (numera TCM), en mängd från MGM. Hennes roller var en blandning av prostituerad, lyxkvinna, sydstatskvinna, narkoman och argsint satkärring. Utseendet kombinerat med rollerna och mediabilderna kommer man evigt förknippa henne.