Oscar

Galan har hållits. Jag förstår inte varför i Sverige det är pluralform på priset (Oscars) när andra prisgalor som Emmy, Grammy och så vidare har singularform. Själva galan hursomhelst var i alla fall lite uppfräschad till formen. Till synes modern i inredning så hade musiken inspiration från gångna tider. Den nye, för galan, "dirigenten" Michael Giacchino sa att han var inspirerad av storband från 1950-talet med orkester på scenen, istället för i orkesterdiket. Den gamla stilen märktes i den specialskrivna "Oscarmusiken" vars tongångar påminde om filmnoir-filmer, och annan ödemättad filmmusik från den tiden. Tenderade att bli lite tjatig och lite synd då den ersatte musiken från filmer vars nomineringar fick utmärkelser. Kända filmmelodier fick annorlunda arrangemang som "Lawrence of Arabia", "The big country" med fler. Lite musik spelades när presentatörerna talade som exempelvis Bernard Herrmanns musik från "The day the earth stood still". Oscarvärden Hugh Jackman var bra och hade trevliga sång och dans nummer. Undrar om det var lånat från Guldbaggegalan att värden bjöd upp någon från publiken att delta på scenen? Skämten var inte riktigt så roligare än tidigare. Ben Stiller föreställde nog Joachim Phoenix med skägg och solglasögon. Jack Black skämtade vid prisutdelningen att han satsade pengar på bolaget han inte medverkade i någon film åt. Sen gav han pris till en film som han inte medverkade i (undantaget fenomenet jag nämnt tidigare).
Skämtet med paret från "Pineapple express" kollade på icke-nominerade filmer var skoj. "The love guru" med sitt indisk inspirerade tema förväxlades med "Slum dog millionare". "Love guru" fick ju ett gyllene hallon som sämsta film medan "Slum dog.." fick Oscar som bästa film. Angående "razzies" så tycker jag "Lov guru" är rätt harmlös till sin helhet även om det finns en del kassa inslag. Dessvärre fick ju "Indiana Jones och dödskallekristallens rike" ett Gyllen hallon vilket var tråkigt. Visst lite flum i filmen men det finns andra uppföljare som varit mer flummiga.
När det gäller Oscargalan så var inslaget med fem utdelare till skådespelarpriserna, istället för två personer rätt trevligt och mycket högtidligt. Det negativa med nymodigheterna var otydligheten i nomineringskategorierna (vilka som var nominerade) och otydligheten över de bortgågna skådespelarna/filmarbeternas namn och titlar i bildkollaget. Vilka som vann var inga direkt större överraskningar då man hängt med i tidigare prisutmärkelser.
De svenska kommentatorerna i kanal nio var rätt bra. Dock kunde Orvar Sävström varit mer objektiv när det gällde Mickey Rourke. Denne sa ju själv att han var för kontroversiell för att vinna. Orvars uttalande om att Heath Ledger skulle nominerats bara för att han var död fattar jag inte riktigt. Det var ju Oscarprat innan han dog (under inspelningen tror jag) om hans prestation i "The dark knight".

Goldsmith 80

Idag, den 10 februari, skulle Jerry Goldsmith fyllt 80 år. CD-bolaget Varese Sarabande är några som hyllar.
Goldsmith gick bort för fem år sedan och som jag fortfarande saknar.
De allra flesta av hans verk har jag men det finns alltid något kvar. Jag bara småkollat på DVDn "Film Music Masters: Jerry Goldsmith". En biograf finns också i form av en intervju ledd av hans dotter. Har dock bara läst ett utdrag från den. Tankarna går till hans musik som säger sitt.

"Bergman och musiken"

Själv går jag som sagt inte och ser några filmer under Göteborgs filmfestival. Det är rätt trevligt med allt kring festivalen. I ett skyltfönster ställde Nordiska kompaniet ut lite filmkostymer, från Arn-filmen, SVTs Selma Lagerlöf filmatisering och en klänning från "The dutchess".
Göteborgssymfonikerna brukar ge konserter i samarbete med Göteborgs Filmfestival. Denna gång var det "Laterna musica - Bergman och musiken", något som känns lite anknutet till festivalen än stumfilm.
Jag kände inte till programmet för konserten och blev först lite besviken att det inte var någon originalmusik. Inget av Nordgren eller Werle eller ens något svenskt alls. Fast å andra sidan är specialskriven mer om filmerna än de som skapar filmerna. Från Bergmans sommarprogram han gjorde är jag insatt i hans relation till musiken och hur viktig den var för honom.
Första anblicken i konsertsalen hade en rätt snygg inramning - en stor duk med stillbild på Bergman och på scenen under ett piano.
Henrik Björlin (?) inledde med att presentera föreställningen och Bergman och musiken. Han hade samlat material från Svenska filminstitutet och sammanställt en mycket imponerande "mediashow" med stillbilder, filmklipp och rörliga bilder. Inspelat tal av skådespelare och medarbetare pratade till stillbilder. Filmklipp spelades upp mellan de olika musikstyckena.
Musiken hade en stor funktion, från att vara som musikterm i ett sceneri (beskrivet av Max von Sydow), att beskriva det outsagda i filmen, till enbart ren inspiration. Musiken är också en del att komma nära Bergman och säger något om honom. Något som känns bra när hans filmer blivit sönderanalyserade och det utkommit flera biografier.

"In trutina" från Carl Orffs "Carmina Burana" inledde konserten till klipp från "Det sjunde inseglet". Det hela var mycket imponerade, från de vackra svartvita bilderna och deras rörelser till det stillsamma tempot i musiken framfört av Weberkvartetten och sopranen Jeanette Köhn. "Trollflöjts"-inslaget var inte lika imponerande som mest bestod av in- och utzoomningar av en stillbild till musiken. Mozarts pianokonsertsmusik nr 14 i Ess-dur illustrerade inspelningsbilder från "Viskningar och rop" vilket gav lite känsla av Jane Austen-filmatiseringar, med sina glädjefulla toner. Bachs Sarabande-musik fick mer stå som en skildring till själva film med all dess innehåll av vemod och ångest. Efter detta kom "Djävulens öga" vars pianospel av Scarlattis musik kändes lite onödigt det spelades piano i filmklippet. Arvo Pärts kända "Fûr Alina" stod för dramatenföreställningen "Gengångare", alltså lite "teatermusik". Béla Bartóks Stråkkvartet nr 2 var det första exemplet på lite mer dramatisk musik mer synkad till bilderna. Man förstår filmmusikkompositöres inspiration av Bartóks musik och musikens anknytning till i skräckfilmer, med sina toner och pizzicaton på strängarna. Skräck var det som förekom i "Skammen" som musiken var hämtad från. Musiken passade mycket bra till de rörliga bilderna från Max von Sydow som körde bil i en bil i en bildruta och en folksamling som gick i en annan bildruta. Pianomusik förekom igen, i form av Chopin, till "Höstsonaten", en film som just handlar om pianister. Här fick man se Bergman ge regihänvisningar till en annan Bergman, dvs. Ingrid.
I samband med Ingmar Bergmans bortgång spelades mycket Robert Schumanns pianokvintett "In mode d'una Marcia", som nästan känns som Bergmans eget temat. Det är ett sånt där stycke som "växer i en", när man hör det mer och mer. De olika satserna och tonlägena fungerade helt fanatiskt till stillbilderna från "Fanny och Alexander", vars bilder var kronologiska och kändes som en film. Enormt kraftfullt. Stephen Sondheims "Send in the clowns" fick avsluta till ett bildspel som inleddes med "Sommarnattens leende" och slutade med Bergman iförd clownnäsa. Sopranrösten var lite svag i sången på engelska men själva melodin till bilderna gjorde det gripande. Clowner och cirkus var ett inslag hos Bergman. Det var lite sorgligt med alla bilder och klipp från en lång karriär. Det verkade så trevligt med inspelningarna där Bergman samtalar med skådespelare och själv hjälper till att flytta attiraljer. Sen fanns det en del komiska inslag som när han ger regihänvisningar i sin sista teateruppsättning "Gengångare". En bra blandning av film, teater och TV-produktioner, där även de sämre produktionerna, några av hans komedier fanns med. Musiken var en blandning av lite lättillgänglig till lite svårlyssnad musik (för mina öron). En sak man kan relatera till soundtrackförsäljningen var två inslag var s.k "musik inspirerad av". Orffs musik förekom inte till "Det sjunde inseglet" utan inspirerade Bergman när han jobbade med filmen. Erik Nordgrens musik är ju något man förknippar filmen med, vilket var tråkigt att det inte nämndes, eller specialskriven musik över huvudtaget. "Send in the clowns" fungerade som ett soundtrack till Bergmans liv då musiken skrevs 1973, långt efter "Sommarnattens leende". Jag vet inte om det var Bergmans musikval eller just för föreställningen.

Filmfestivalseminarier

Några seminarier under Göteborgs filmfestival hölls i "tältet", ett tält på andra sidan av biograf Draken, än tidigare. Ett uppvärmt tält som kyldes ned med fläktar. Lite småbullrigt.

De seminarier jag gick på var med fokus på filmvetenskap. Daniel Brodén stod för "Svensk kriminalfilm som mörk samhällsspegel". Brodén har figurerat bland annat på radio och i en artikel i "Metro" om sin avhandling om svensk kriminalfilm. Det handlade både om kriminalfilm och om folkhemmet. Han inledde lite om genren och folkhemmet. Genren har varit kontroversiell och först inte så väl mottagen. Filmcensuren hade också en stor del i detta.
Brodén spårade den första kriminalfilmen till 1942 med Hasse Ekmans "Lågor i dunkel" och fortsatte med ett exempel från varje årtionde till "Dubbeldeckarna" och Wallander med ett brottsdrabbat lite samhälle som Ystad. Samhällssynen och synen på gärningsmännen har förändrats. Förövarna har skildrats som offer i och Sjöwall & Wahlöös "roman om ett brott". Brott är något som gått sönder.

Nästa seminarie handlade om Olle Sjögren och Karolina Westlings "Från könspolitik till kritiskt genusseende", en kommande bok de båda håller på med. Sjögren är kritisk till debatten kring feminismen med klichébilder och schabloniseringar. Laura Mulvey lanserade "den manliga blicken" på mitten på 1970-talet. Den höll sig mycket kring Freudianska tolkningar i filmexemplen utan hänsyns till olika faktorer som spelade in. (Vilket jag håller med om) Sjögren och Westling vill lyfta fram det kritiska genusseendet genom olika filmexempel. Exemplen var från 1940-talet fram till dagens filmer med både kvinno- och mansperspektivet. Feminismen skildrades utifrån Vardas bild av kvinnokroppen, "Pianot" med könsrollerna, kvinnokroppen och den psykiska relationen, "Marie Antoinette" att vara drottning och "Stranger than fiction", med mannens inrutade liv.
Männens del i feminismen är att kunna ironisera bilden av sig själv. Hallströms "Jag är med barn" visar på slitningen mellan macho och mjukis när Magnus Härenstams rollfigur skall bli pappa. Satiren är en täckmantel och nödvändig men får ej få en bumerangeffekt, menar Sjögren.