"Bergman och musiken"

Själv går jag som sagt inte och ser några filmer under Göteborgs filmfestival. Det är rätt trevligt med allt kring festivalen. I ett skyltfönster ställde Nordiska kompaniet ut lite filmkostymer, från Arn-filmen, SVTs Selma Lagerlöf filmatisering och en klänning från "The dutchess".
Göteborgssymfonikerna brukar ge konserter i samarbete med Göteborgs Filmfestival. Denna gång var det "Laterna musica - Bergman och musiken", något som känns lite anknutet till festivalen än stumfilm.
Jag kände inte till programmet för konserten och blev först lite besviken att det inte var någon originalmusik. Inget av Nordgren eller Werle eller ens något svenskt alls. Fast å andra sidan är specialskriven mer om filmerna än de som skapar filmerna. Från Bergmans sommarprogram han gjorde är jag insatt i hans relation till musiken och hur viktig den var för honom.
Första anblicken i konsertsalen hade en rätt snygg inramning - en stor duk med stillbild på Bergman och på scenen under ett piano.
Henrik Björlin (?) inledde med att presentera föreställningen och Bergman och musiken. Han hade samlat material från Svenska filminstitutet och sammanställt en mycket imponerande "mediashow" med stillbilder, filmklipp och rörliga bilder. Inspelat tal av skådespelare och medarbetare pratade till stillbilder. Filmklipp spelades upp mellan de olika musikstyckena.
Musiken hade en stor funktion, från att vara som musikterm i ett sceneri (beskrivet av Max von Sydow), att beskriva det outsagda i filmen, till enbart ren inspiration. Musiken är också en del att komma nära Bergman och säger något om honom. Något som känns bra när hans filmer blivit sönderanalyserade och det utkommit flera biografier.

"In trutina" från Carl Orffs "Carmina Burana" inledde konserten till klipp från "Det sjunde inseglet". Det hela var mycket imponerade, från de vackra svartvita bilderna och deras rörelser till det stillsamma tempot i musiken framfört av Weberkvartetten och sopranen Jeanette Köhn. "Trollflöjts"-inslaget var inte lika imponerande som mest bestod av in- och utzoomningar av en stillbild till musiken. Mozarts pianokonsertsmusik nr 14 i Ess-dur illustrerade inspelningsbilder från "Viskningar och rop" vilket gav lite känsla av Jane Austen-filmatiseringar, med sina glädjefulla toner. Bachs Sarabande-musik fick mer stå som en skildring till själva film med all dess innehåll av vemod och ångest. Efter detta kom "Djävulens öga" vars pianospel av Scarlattis musik kändes lite onödigt det spelades piano i filmklippet. Arvo Pärts kända "Fûr Alina" stod för dramatenföreställningen "Gengångare", alltså lite "teatermusik". Béla Bartóks Stråkkvartet nr 2 var det första exemplet på lite mer dramatisk musik mer synkad till bilderna. Man förstår filmmusikkompositöres inspiration av Bartóks musik och musikens anknytning till i skräckfilmer, med sina toner och pizzicaton på strängarna. Skräck var det som förekom i "Skammen" som musiken var hämtad från. Musiken passade mycket bra till de rörliga bilderna från Max von Sydow som körde bil i en bil i en bildruta och en folksamling som gick i en annan bildruta. Pianomusik förekom igen, i form av Chopin, till "Höstsonaten", en film som just handlar om pianister. Här fick man se Bergman ge regihänvisningar till en annan Bergman, dvs. Ingrid.
I samband med Ingmar Bergmans bortgång spelades mycket Robert Schumanns pianokvintett "In mode d'una Marcia", som nästan känns som Bergmans eget temat. Det är ett sånt där stycke som "växer i en", när man hör det mer och mer. De olika satserna och tonlägena fungerade helt fanatiskt till stillbilderna från "Fanny och Alexander", vars bilder var kronologiska och kändes som en film. Enormt kraftfullt. Stephen Sondheims "Send in the clowns" fick avsluta till ett bildspel som inleddes med "Sommarnattens leende" och slutade med Bergman iförd clownnäsa. Sopranrösten var lite svag i sången på engelska men själva melodin till bilderna gjorde det gripande. Clowner och cirkus var ett inslag hos Bergman. Det var lite sorgligt med alla bilder och klipp från en lång karriär. Det verkade så trevligt med inspelningarna där Bergman samtalar med skådespelare och själv hjälper till att flytta attiraljer. Sen fanns det en del komiska inslag som när han ger regihänvisningar i sin sista teateruppsättning "Gengångare". En bra blandning av film, teater och TV-produktioner, där även de sämre produktionerna, några av hans komedier fanns med. Musiken var en blandning av lite lättillgänglig till lite svårlyssnad musik (för mina öron). En sak man kan relatera till soundtrackförsäljningen var två inslag var s.k "musik inspirerad av". Orffs musik förekom inte till "Det sjunde inseglet" utan inspirerade Bergman när han jobbade med filmen. Erik Nordgrens musik är ju något man förknippar filmen med, vilket var tråkigt att det inte nämndes, eller specialskriven musik över huvudtaget. "Send in the clowns" fungerade som ett soundtrack till Bergmans liv då musiken skrevs 1973, långt efter "Sommarnattens leende". Jag vet inte om det var Bergmans musikval eller just för föreställningen.