Morricone dirigerar Morricone

Veckans konsert visade ett entimmas program om Ennio Morricone. Man kunde tro att det bara skulle vara konsert
men det innehöll också inslag med kompositören där denne berättade om musikskapandet.Det som sas var intressant men bildspråket förstörde en del med snabba klipp och från hel- till närbilder.
Bildspråket blev extra påtagligt när Morricone pratade om samarbetet med regissörer, när dem drar sig ur eller
Ennio själv inte antar komponeringsuppdraget. Till detta blandades tidningsartikelurklipp och att Morricone
pratar fort var det mycket svårt att hänga med. Kanske var estetiken sådan då det handlade om filmmusik. I
konsertdelen hade detta sina fördelar. När man går på konsert brukar det vara svårt att veta vad man skall
fokusera på vilket kan göra att man blir lite trött. Här växlade klippen mellan de olika musikerna som
förstärkte det hela. En annan fördel i TV är att man kan se hela orkestern vilken inte alltid är fallet i
verkligheten. Nackdelen är att man inte kan välja vad man ser om man är t.ex instresserad över att se hur
violinisterna spelar. På TV blir det rätt nära som närbilder på någon musikers svettiga nacke exempelvis. Filmmusik som framförs i konserthall har en stor fördel då man ser musikerna till skillnad från att höra musiken
hemma i stereon. Framförandet av temat till "De omutbara" är utmärkt exempel på detta. Jag har inte tänkt på
detta men jag förstod musiken ännu mer genom att se den framföras. En del filmmusik får denna funktion då man
ser placeringen av musikerna (ex. Psycho-musiken). Pianisten satt lite utanför. Stråkarna i mitten dominerade
musiken och ett soloblåsinstrument satt på andra sidan. Med uppsättningen av orkestern och instrumenten som
spelades kunde man lätt föreställa sig den ensammes kamp mot alla, som i filmen. Musiken i sig är min största
favorit och det blev spännande att se. En förklaring man fick till musiken var programmusiken i "Den gode, den
onde och den fule" där temat hade inslag av prärievargars ylande. Arrangemanget var lite annorlunda då man
saknande elgittaren. Annorlunda arrangemanet av "Once upon a time in America" där ett violinsolo inledde
"Cookies tema", något som jag varken hört i filmen eller på soundtrackskivan. Konsertmusiken bestod av den
Morricones kända musik som "Gabriels oboe" och inte hans mer udda musik med inslag av olika ljud. Detta var med
i inslagen om kompositören där han experimenterar med olika ljud och instrument.Just detta med musiken, med olika ljud, säger Morricone, väljer han när han gör musik för att sätta en personlig
prägel. Han säger att det är ett lite problem med filmmusik då den görs för någon och något. Konstmusiken gör
man för egen del. Här förstår man att Morricone själv kan framföra sin musik som konsertmusik, med vilka ha vill
och hur han vill.
Fint av SVT att visa detta program. Jag vet inte om fler konserter finns inspelade som med Yo-Yo Ma till
exempel.

Tangerine Dream

Radions P2s "Monitor" sände ett program om min favoritgrupp Tangerine Dream, med deras musik och intervjuver med Edgar Froese. Det handlade om gruppsammansättningarna, tekniken och då och nu. Intressant om konstnärskapet. Filmmusiken nämndes bara som kortast, i form av inkomst eller för att fylla albumkvoten i kontrakten. Musiken som spelas var från "Thief" men nämnde i programmet som "Exit" (Exit är inget soundtrack men kom samma år).
Deras filmmusik var min inkörsport till gruppens musik med "Firestarter" och "The park is mine". Tangerine Dreams musik beskylds för att vara synt slisk eller porrmusik. (jargongen känns lite igen på filmmusik)
Vet inte om detta gäller den allra tidigaste musiken. Musiken har ju förändras genom årtiondena och blivet mer popig och ytlig.

Bergakungen

Så har jag vart på SFs nysatsning i Göteborgs, Bergakungen. En grävskopa på utsidan fick intrycket att det inte var helt färdigt på utsidan. Känslan av Bergakungen är det påminner om en fin modern teater och en flygterminal i litet format med en korridor till filmsalarna. De anställda kommunicerade med varandra med valkie-talkies.
Lite svårt var det att hitta till biosal och utgång. Dörrarna var lite knepiga att öppna trots tydliga anvisningar på handtagen. Jag gjorde ett snabbt besök så jag såg inte så mycket av området som var restaurangen låg eller VIP-salongen. Tur man inte var på premiärdagarna med de belysningsproblemen som var filmundervisningarna.
Tänk se skräckfilmen "Saw III" när ljuset tänds i upplösningen.

Altman är borta

Ledsamt om nyheten om Robert Altmans bortgång. Han var en så produktiv regissör, även upp till åren som Kurosawa.
Jag såg faktiskt min första Altman film redan som liten i lågstadiet. Det var Karl-Alfred med Robin Williams i titelrollen. Scenerierna i filmen och en stor bläckfisk var spännande men så här efterhand när man mognat är antagligen filmen Altmans sämsta, men det var i alla fall. Biografen var Storan som nu inte existerar längre.
När "Short Cuts" kom så valde jag denna när jag hade vunnit en fribiljett i Göteborg. Oj vilken upplevelse. Biografen på Kungsportsavenyn där jag såg den finns inte kvar heller.
Efter denna gick jag på Pret-a-porter. En underhållande film med storstjärnor.
Man kommer minnas flera av hans filmer och jag gillar många som Vincent och Theo, Buffalo Bill och indianerna och McCabe & Mrs. Miller.

Inslag om skräckfilmsmusik

I fredags hade Kulturnyheterna ett inslag om Berwaldhallens filmmusikkonsert och skräckmusik som framfördes. Diskussionen handlade bland annat om man blir rädd till att bara höra musiken. Peter Bryngelsson som intervjuvades menade att konserter motverkar musikens inre syfte, att musikens anonymitet försvinner när musiken blir vanlig.
Dirigenten Hans Ek tycker att musiken passar utmärkt att framföras. Filmen klarar sig inte utan musik men musiken klarar sig utan bilder.
Ett uttalande som man kan hålla med i.
Att Bryngelsson tyckte att det inte framfördes skräckfilmsmusik med mer avantgardistisk musik kan man förstå på ett sätt. Filmmusikkonserter brukar ha ett mer "snällt" musikurval. Å andra sidan så kanske inte "svår musik" uppskattas.
Själv tycker jag det är mycket bra med skräckmusik då detta inte får så stort utrymme när filmmusik spelas, framförs.

Själva debatten kring kritiken kring filmmusik som konsertmusik påminner annars om den med operasångare som sjunger arior på konserter. Det vill säga opera hör bara hemma i operor och är inte menat att vara poppigt.

I inslaget spelas musik från "Hajen" och "Batman". Den senare inte så skräckinjagande kan man tycka utan mer pampig. Antar "Batman" är för att illustrera det gotiska som skräcken anknyts till.
Om Berwaldhallens program till Movie Night för övrigt så är lite otydligt att se vilka stycken som framförs.

Poledouris avliden

För 3 år sen gick Kamen bort i november.
Basil Poledouris gick bort igår. Att han var sjuk visste jag inte. Har inte lyssnat på hans musik så mycket. Senast var det "Free Willy" som jag brukar spela på somaren. "Lonesome Dove" är fin och "Starship Troopers" är en annan favorit.