Morricone dirigerar Morricone

Veckans konsert visade ett entimmas program om Ennio Morricone. Man kunde tro att det bara skulle vara konsert
men det innehöll också inslag med kompositören där denne berättade om musikskapandet.Det som sas var intressant men bildspråket förstörde en del med snabba klipp och från hel- till närbilder.
Bildspråket blev extra påtagligt när Morricone pratade om samarbetet med regissörer, när dem drar sig ur eller
Ennio själv inte antar komponeringsuppdraget. Till detta blandades tidningsartikelurklipp och att Morricone
pratar fort var det mycket svårt att hänga med. Kanske var estetiken sådan då det handlade om filmmusik. I
konsertdelen hade detta sina fördelar. När man går på konsert brukar det vara svårt att veta vad man skall
fokusera på vilket kan göra att man blir lite trött. Här växlade klippen mellan de olika musikerna som
förstärkte det hela. En annan fördel i TV är att man kan se hela orkestern vilken inte alltid är fallet i
verkligheten. Nackdelen är att man inte kan välja vad man ser om man är t.ex instresserad över att se hur
violinisterna spelar. På TV blir det rätt nära som närbilder på någon musikers svettiga nacke exempelvis. Filmmusik som framförs i konserthall har en stor fördel då man ser musikerna till skillnad från att höra musiken
hemma i stereon. Framförandet av temat till "De omutbara" är utmärkt exempel på detta. Jag har inte tänkt på
detta men jag förstod musiken ännu mer genom att se den framföras. En del filmmusik får denna funktion då man
ser placeringen av musikerna (ex. Psycho-musiken). Pianisten satt lite utanför. Stråkarna i mitten dominerade
musiken och ett soloblåsinstrument satt på andra sidan. Med uppsättningen av orkestern och instrumenten som
spelades kunde man lätt föreställa sig den ensammes kamp mot alla, som i filmen. Musiken i sig är min största
favorit och det blev spännande att se. En förklaring man fick till musiken var programmusiken i "Den gode, den
onde och den fule" där temat hade inslag av prärievargars ylande. Arrangemanget var lite annorlunda då man
saknande elgittaren. Annorlunda arrangemanet av "Once upon a time in America" där ett violinsolo inledde
"Cookies tema", något som jag varken hört i filmen eller på soundtrackskivan. Konsertmusiken bestod av den
Morricones kända musik som "Gabriels oboe" och inte hans mer udda musik med inslag av olika ljud. Detta var med
i inslagen om kompositören där han experimenterar med olika ljud och instrument.Just detta med musiken, med olika ljud, säger Morricone, väljer han när han gör musik för att sätta en personlig
prägel. Han säger att det är ett lite problem med filmmusik då den görs för någon och något. Konstmusiken gör
man för egen del. Här förstår man att Morricone själv kan framföra sin musik som konsertmusik, med vilka ha vill
och hur han vill.
Fint av SVT att visa detta program. Jag vet inte om fler konserter finns inspelade som med Yo-Yo Ma till
exempel.