Guldbaggevinnare

Trevligt att dokumentärfilms priset gick till Mark Hammarbergs och Ester Martin Bergsmarks film ”Maggie vaknar på balkongen”. Jag intervjuat dem inför en av deras tidigare produktioner, "Svälj".

och Guldbagge galan...

Årets Guldbagge gala var som de brukar vara. Lite mindre mingel i början. Cissi Elwin uttalade sig om att det går så bra för svensk film som deltig i många festivaler. Fast det var då ingen svenskt på European film awards som ändå är viktig, motpol till USAs Oscargala. Galans värd Johan Glans skämtade mycket och en del skämt kändes förutsägbara. Visst är galan underhållande men det är väldigt vad alla presentatörer skall skämta eller försöka vara roliga. Filmparodierna var inte lika lyckade som tidigare år som då parodier på Beck och på Arn. Patrik 1,5 (cm) var dock rätt fyndig och mycket vågad. Inte så mycket allvar eller hyllningar. Kollaget över bortgångna skådespelare var mycket bra och mycket bättre gjort och mottagen (applåderna efteråt) än Oscar- och Emmygalornars motsvarigheter.
Av alla filmer som hade vinnare så hade jag bara sett en (plus Arn- riket vid vägens slut) vilket är rätt trist. Att man inte har sett filmer som Oscarsnomineras är en sak då de inte har haft svensk biopremiär är en sak. De svenska filmerna går ju oftast upp i storstäderna om de inte är publik magneter.
När det gällde priset för bästa film så kunde man räkna ut det på grund av utdelaren. Oscargalans utdelning av Scoreses "The departed" var av hans kollegor och vänner. Stina Ekbland delade ut priset till Jan Troells film. Ekblad var skådis i hans "Så vit som en snö" så man kunde räkna ut vinnaren genom detta.

Golden Globe galan

Så har Golden Globe galan gått av stapeln. En intressant gala jämfört med Oscar och Emmy-galorna. Det mesta mycket avskalat och vara mer rätt på. Inga kommentatorer från svenskt håll.
Inga intervjuver med gäster och nominerade och inga yttre inslag eller vad man skall säga som på Oscar-galan. Inga hyllningar av filmfolk, levande eller bortgångna förrutom Steven Spielberg som fick ett specialpris (intressant tal), de bortgånga producenterna Sidney Pollack och Anthony Minghella (stod bakom en nominerad produktion) samt Heth Ledger som belönades, poststumt, i bästa manliga biroll. Man blandar ihop Emmy och Golden Globe då det handlar om TV-priser. "30 rock" och ”John Adams” har redan Emmy belönats och så även här. Det känns då inte som riktiga överaskningar. Ibland blev det lite rörigt i de nominerade klasserna både att det är film och TV och de som vann flera gånger. Exempel på det senare var Danny Boyles "Slumdog Millionaire" som fick flera priser som man inte kunde hålla reda på. Priset gick till filmens kompositör vars namn inte kunde uttalas rikigt.
Av ett filmklipp som visades från "Slumdog Millionaire" var det en scen med ett "Vem vill bli miljonär"-inslag som verkar plankat från Lecontes "Min bäste vän". Lite trist när TV-dramatik blandas in i filmer. En rollfigur deltar i "Vem vill bli miljonär" och använder sig av "livlinan". Skall vännen svara i telefon?

Tonvikten verkade ligga mer på biofilm än TV. Kate Winslet som sa hon inte brukar vinna något fick två priser. Mickey Rourkes belönades för sin "come back".

Inga nomineringar TV-musiken nominerades inte utan musiken för biofilmer. Många filmskådisar fick priser i TV-klasserna. Svensk anknytningarna "Mamma mia" och "Maria Larssons eviga ögonblick" blev utan priser. Mina favoriter "Wall-E" och "Vicky Cristina Barcelona" fick priser. TV-serien "Cranford" blev utan och serier som inte visas på TV här i Sverige fick priser. Lite synd.
Galan hade en del skämt från presentatörer. Sasha Baron Cohens skämt om kändisar som får dra ned på sina utgifter på grund av finanskrisen var roligast. Madonna sade upp sin assistent dvs. sin make.

filmrecension YES MAN

Jim Carrey spelar återigen både en bankman och en man vars vardag förändras genom ett löfte. Löftet är något mer jordnära än någon magisk mask, ett löfte mot sin son eller
något skänkt av Gud, som i ”Bruce den allmsäktige”. Man behöver bara säga ”ja” som Carreys Carl Allen gör.
Sett till detta och till Carrey är det inte så hysteriskt som i exempelvis Fun with Dick and Jane. Det är mer lagom över det hela. Inte vansinnig humor utan mest småtrevligt. Carrey är något nedtonad och man tänker på hans utseende som verkar lite föryngrat kombinerat med det faktum att medskådisarna är yngre. Bradley Cooper har synts många gånger som en bästa kompis (exempel i ”Alias”).
Carl chef spelas av Rhys Darby som påminner en del om sin rollfigur i TV-serien "The Flight of the Conchords", och här är han mycket nördig. Ett kärleksintresse, Allison, dyker upp. Zooey Deschanel är bra i rollen och betydligt bättre än i ”Liftarens guide till galaxen och ”The happening”. De äldre skådespelarenas John Michael Higgins och Terence Stamp rollfigurer får stå för en slags vidom då de representerar ”ja-sägar rörelsen”.
Det bästa med ”Yes man” är att den är lätt att relatera till. Visst vill man inte ha med någon att göra och bara kolla på DVD hemma. Samtidigt vill man pröva på massa nytt som kurser med mera. Sensmoralen är enkel – det är bara att bejaka det man egentligen vill. Filmen är rätt snäll som ger lite småpikar till terrorismstämpling och mot rörelser liknande ”ja-sägarna”. Det enda lite elaka är det sexuellt motbjudande mot en gammal granne (Fionnula Flanagan). ”Yes man” säger jag ja till. Missa inte sluttexterna där Carl och Allison provar på något som jag själv inte skulle våga.