filmrecension YES MAN

Jim Carrey spelar återigen både en bankman och en man vars vardag förändras genom ett löfte. Löftet är något mer jordnära än någon magisk mask, ett löfte mot sin son eller
något skänkt av Gud, som i ”Bruce den allmsäktige”. Man behöver bara säga ”ja” som Carreys Carl Allen gör.
Sett till detta och till Carrey är det inte så hysteriskt som i exempelvis Fun with Dick and Jane. Det är mer lagom över det hela. Inte vansinnig humor utan mest småtrevligt. Carrey är något nedtonad och man tänker på hans utseende som verkar lite föryngrat kombinerat med det faktum att medskådisarna är yngre. Bradley Cooper har synts många gånger som en bästa kompis (exempel i ”Alias”).
Carl chef spelas av Rhys Darby som påminner en del om sin rollfigur i TV-serien "The Flight of the Conchords", och här är han mycket nördig. Ett kärleksintresse, Allison, dyker upp. Zooey Deschanel är bra i rollen och betydligt bättre än i ”Liftarens guide till galaxen och ”The happening”. De äldre skådespelarenas John Michael Higgins och Terence Stamp rollfigurer får stå för en slags vidom då de representerar ”ja-sägar rörelsen”.
Det bästa med ”Yes man” är att den är lätt att relatera till. Visst vill man inte ha med någon att göra och bara kolla på DVD hemma. Samtidigt vill man pröva på massa nytt som kurser med mera. Sensmoralen är enkel – det är bara att bejaka det man egentligen vill. Filmen är rätt snäll som ger lite småpikar till terrorismstämpling och mot rörelser liknande ”ja-sägarna”. Det enda lite elaka är det sexuellt motbjudande mot en gammal granne (Fionnula Flanagan). ”Yes man” säger jag ja till. Missa inte sluttexterna där Carl och Allison provar på något som jag själv inte skulle våga.