LUFTSLOTTET SOM SPRÄNGDES

Regi:Alfredsson

”Män som hatar kvinnor” var en hyfsad thriller och en lite våldsam TV-deckare. Både böckerna och filmerna ”Kvinnan som lekte med elden” och ”Luftslottet som sprängdes” hänger mer ihop än första delen (som det kan kännas i vissa trilogier), då den första delen brukar vara mer självständig. ”Kvinnan som lekte med elden” hade bra tempo men replikerna kändes inte bra ”leverade”, trovärdiga. Här förekommer det bara hos en rollfigur (Hans Alfredsson), som inte förekommer så länge i filmen. ”Luftslottet..” tar vid direkt efter andra filmen. Ronald Niedermann ses överfalla två poliser (den ene Lars Hjelm) och Lisbeth Salander befinner sig på sjukhus. I slutet av filmen ”Kvinnan som lekte med elden” började man förstå konspirationen och här fortsätter den. Filmen är ganska lång men ändå komprimerad på gott och ont. Historien är förenklad och lätt att hänga med i. Antagligen bidrar det lite med publiksuccén, för dem som inte läst boken. Det är pratigt men inte så segt som man kan tro. Ibland känns det lite hoppigt som man vet inte om rollfigurerna befinner sig i Göteborg eller i Stockholm.
Actionpartierna är inte så många men välbehövda, fast de är lite klichéaktiga med t ex folk som kastar sig undan utryckande polisbilar. Niedermann är cool som en tyst mördare som härjar landet runt. Anders Ahlbom-Rosendahl som obehaglige Dr. Peter Teleborian är det bästa med filmen.
Som helhet är det god underhållning (bland annat rättegångsscenerna) och främst i sammanhanget som en del i en trilogi. Trilogier är ganska sällsynta i svensk film.

PARANORMAL ACTIVITY

Regi: Peli
86 min

”Paranormal Activity” har blivit en stor succé med ett litet dragplåster med att Steven Spielberg blev så rädd efter att ha sett filmen. Den har känts lite som ett jippo när man sett publikens reaktioner avfilmade. Vad är detta för fenomen? Skräckfilm plus publikens rädslor. När det gäller publiken har jag lite svårt att avgöra detta då jag var ensam i salongen men publiken har troligen en viss effekt på filmen, en förhöjare av effekterna i filmen. För både publiken och filmens innehavare handlar det om att skrämma upp sig. Det senare har varit förklaringen till verklighetens ”Amityville horror”, då man kan inbilla sig saker i mörkret, sover dåligt och saker förvärras. Man kan tro att det handlar om ren suggestion i denna film. Ett ungt par har flyttat in i en förort. Kvinnan Katie upplever märkliga saker. Sambon Micah tänker filma de märkliga aktiviteterna. Visst skulle det vara inbillning men vi får själva se resultatet genom kameran. ”Det är fångat med kameran”, som han säger fast det både syns och inte syns som filmas. Övernaturligheterna är som i ”Det spökar på Hill House” med mycket buller och oväsen. Först tror man att det är någon poltergeist (även samma del av USA som i filmen) men visar sig värre och anfäktelserna är mer åt ”Exorcisten”-hållet. Som skräck känns det befriande med avsaknaden av massa blod, flera mord och effekter. Formatet känns enkelt, klart och ganska äkta med en stor del trovärdighet. Visserligen avsaknas inte skräckfilmselementen som förkomsten av ett medium och rotande i en förklaring till fenomenet men det följer inte den vanliga mallen och blir då inte förutsägbart.
Låg budget brukar förknippas med skräckfilm och här blandas låg budget med amatörfilmskänsla. Det senare gör sig lite påtagligt med mediumets, Dr Fredrichs, andra besök hos paret.
Skådespelarna är bara fyra stycken (rollfigurena har samma namn som skådisarna), det utspelas i en lägenhet och har varken speciell ljussättning, musik eller för-/eftertexter. Bara en liten förklaring finns till det som sker som plats-, datumangivelser och en kort epilog. Kamerans tidsmarkeringar finns för att markera det paranormala. Det blir lite lustigt när man sitter och tittar på klockan. Annars känns filmens speltid rätt när man grips av historien.

Som en av dessa filmer som utspelar sig med subjektivkamera, där kameran är en riktigt ”kamera”, fungerar den väldigt bra. Fotot är inte ryckigt, oskarpt och det som sker känns inte spekulativt. (Kanske beror det på att Micah har en så bra kamera) Jag var tveksam med den uppmärksamhet liknande ”The Blair witch project” haft men denna film känns inte överdriven och jag gillar den.

Ett par som möter skräcken kan det bli ganska intensivt, liknande ”Open Water” (2003). Obehagligt med en realistisk ton. Man får låta sig egen fantasi påverka som mörkräddhetskänslan och man får köpa det man sker.
Rysligheterna byggs upp och blir värre och värre, även om det också blir lite tjatigt.

Slutet får en att hoppa till rejält och det behövs verkligen inga 3D-effekter här inte. Ett annat slut finns men jag tror detta är effektivast.