INGLORIOUS BASTERDS

Regi: Tarantino
153 min

Om Quentin Tarantino hade drömt ihop andra världskriget så hade det nog sett ut som i denna film. Andra världskriget är som en fantasi i en blandning av kända och okända personer. Filmen har smått parodiska inslag som mest riktar sig mot topparna som Adolf Hitler, iförd en mantel i en scen, och mot de allierade.Titelpersonerna ”inglorious basterds”, amerikanska judiska soldater, är lite för mycket med sitt rensande och skalperande av nazister och tur är att inte hela filmen handlar om dessa. ”Judisk hämndporr” har någon kritiker kallat detta. Skalperandet är inte direkt coolt och det är inte amerikanerna som tar hem poängerna, förutom Brad Pitt som deras ledare, Aldo Raines. Istället är det de övriga i filmen, tyskar och fransmän, som spelas just av tyska och franska skådespelare. Det är inte bara att tyskar talar tyska utan att det är bara tyskar som verkligen kan spela tyskar eller nazisttyskar. När de ”tyskaktiga” tyskarna spelar mot de mer lågmälda fransmännen känns det mycket trovärdigt, detta kombinerat med dialogen, som är väldigt bra. Filmens europeiska skådespelare är suveräna och det är bra att rollistan består av så många okända ansikten gentemot de mer kända skådespelare som varit tilltänkta.
Främst gäller detta Christoph Waltz i rollen som ”judejägaren”, överste Landa. Waltz blandar obehag med charm och fina manér. Hans kultiverade tysk är så förnäm att han skulle passa i peruk i något 1700-tals hov. De övriga är också intressanta som Daniel Brühl (från ”Goodbye Lenin”), den tyske hjältesoldaten Fredrick Zoller och Mélanie Laurent, som en hämnande kvinna. På de allierades sida blir Mike Myers i en roll ganska konstig fast väl passande i den parodiska inställningen mot de allierade. Tarantinos vurm för film märks och det är ganska naturligt att en biograf har en stor vikt i handlingen och en mängd filmreferenser samt Goebbles. Goebbles är ganska färgstark emot den bild man har mot honom som mer stel. Hitler däremot sällar sig till den skaran av löjliga porträtteringar. Ja, det har nog inte parodiserat så mycket av honom sen Mel Brooks. När han och Goebbles njuter av en våldskrigsfilm med krypskytten Fredrick Zoller nedmejandes amerikanska soldater är galet roligt.
”Inglorius basterds” bygger löst på ”Inglorious bastards” (1978) och har mest okonventionella soldater i ett självmordsuppdrag gemensamt. Inledningen har drag av västernfilm med förtexterna och en man på en gård som hugger ved. Spaghettivästernkänslan finns i början men avtar.
Annars liknar inte denna film direkt något annat man sett och det är en stor fördel. Man vet inte riktigt vad som kommer att hända. En del scener tar tid på sig men det blir aldrig segt och dessa scener är enormt bra, fyllda med det psykologiska spelet mellan de ”goda” och de onda. Den vill se massa action får vänta då detta byggs upp och mynnar ut i våldsorgier. Studien hur nazismen funkar är detta ett bra exempel på men det är inte en historielektion. Ta bara det som att Hitler skulle gå på biopremier i ett Frankrike där de allierade har invaderat. Hitler var inte så filminstresserad och varför i Frankrike och inte i Tysland? De historiska ”inkorrektheterna” gör en lite paff fast det är skönt med ärligheten kring felaktighterna.
Det hade vart bra att inte Hitler varit med och om jänkarna kunde skippats så hade det blivit ett mästerverk. Nåja, detta är den tredje av Tarantinos bästa filmer.

PUBLIC ENEMIES

Regi: Mann
140 min

Det inleds med en utbrytning från ett fängelse då John Dillinger och hans kumpaner introduceras. J. Edgar Hoover får en utskällning när han vill skapa ett FBI. Han förlitar sig istället på specialagenten Purvis i jakten på samhällets fiende nummer ett, John Dillinger.
Michael Mann har en förkärlek till bovar och poliser. Medan verkliga tjuvar och poliser inspirerade ”Heat” är denna förlagan helt baserad på verkliga personer. Jämförelsen mellan ”Heat” och ”Public enemies” går inte att komma ifrån. Redan när rånarna öppnar eld med sina helautomatiska vapen börjar man tänka på ”Heat”. Katt- och råttaleken mellan polisen och den gäckande brottslingen känns igen, där ingen vill ge vika.
Dock känns mötet mellan de två kombatanterna mer trovärdigt med den båda i en fängelse, på olika sidor gallret, istället för på ett fik som i ”Heat”.
Temat med brottsligen som vill till kärestan, men riskeras att åka fast, finns också här. En skillnad, mot De Niros rollfigur i ”Heat”, är att Dillinger inte döljer för kärleksintresset att han är kriminiell, ”jag rånar banker”, säger han. Skildringen av kärleksrelationer/kärlekslivet blir inte abrubt eller flyktigt.
Kärlekshistorien finns hos Dillinger medan detta och privatliv saknas hos poliserna. Det finns lite av den där romantiken och passionen hos 30-tals gangstern, som i ”Bonnie och Clyde”. I filmen är mötet mellan Dillingen och Bonnie Frechette väldigt fint och utvecklas till en kärlekshistoria. Kärleken gör Dillinger mer mänsklig mot hans rånande och skjutande. Johnny Depp är kongenialisk som en gangster med ett allvar som ger tyngd som en ledare för ett gäng rånare likväl som att vara charmig mot poliser och kvinnor. Man funderar lite på om filmen är anpassad för Depp då någon kallar honom Johnny och att han träffar en kvinna med franskt påbrå (som hans riktiga fru). Av John Dillinger har det inte varit så många porträtteringar på film. Kändast är Warren Oates i sin titelroll, som passade till utseendet fast Depp är mer ovanlig i denna typ av roll.
Profilen med frisyr som framhävde öronsnibbarna och Dillingers slut är det jag mest vet om honom så det är rätt bra med en ny film. Filmen handlar om jakten på honom utan några större utvikningar förutom kärlekshistorien, som antagligen är mer filmisk än faktafylld. Det autententiska märks på vissa ställen men känslan av detta förtas ibland, vilket beror på en mängd anakronismer i filmen, som man kan läsa om.
Av titelns pluralform så är det otydligt om det syftar på bara Dillinger eller hans gäng. Sedan blir det lite konstigt när Dillinger blir den siste ”samhällsfienden” i filmen när det inte var så i verkligheten.
Skådespelarna bidrar med trovärdigheten med sina utseenden och sätt att prata. Billy Crudup är mycket trovärdig som en ganska ung Hoover medan Christian Bale blir lite stel i att gestalta en historisk person. Mann lyckas bra på att ha med brottslingar där skurken brukar vara mer sympatisk än motståndaren. Stephen Lang som specialagent är väl den som är bäst på lagens sida. Trots att historien påminds om andra rånarjaktshistorier, med verklighetsbakgrund, så håller filmen greppet hela tiden med sin spänning och action. Det är härligt att se biljakter där gangstrar står hängades på utsidan på och skjuter precis som i gamla gangsterfilm. Det är intressant med de historiska personerna som figurerna som exempelvis Frank Nitti och Dillingers relation till den .
”Public enemies” är inte lika snygg som Manns andra filmer och han satsar på att bryta det konventionella filmberättandet. Vissa scener saknar musik. Det är ganska många närbilder och fotot ser ibland ut som det är digitalt filmat. Kärleksscenen mellan Dillinger och Frechette blandar vänslandet med prat och ”eftersläckning”, lite i stil med franska nya vågen, som i sin tur inspirerade ”Bonnie och Clyde” (1967).