INGLORIOUS BASTERDS

Regi: Tarantino
153 min

Om Quentin Tarantino hade drömt ihop andra världskriget så hade det nog sett ut som i denna film. Andra världskriget är som en fantasi i en blandning av kända och okända personer. Filmen har smått parodiska inslag som mest riktar sig mot topparna som Adolf Hitler, iförd en mantel i en scen, och mot de allierade.Titelpersonerna ”inglorious basterds”, amerikanska judiska soldater, är lite för mycket med sitt rensande och skalperande av nazister och tur är att inte hela filmen handlar om dessa. ”Judisk hämndporr” har någon kritiker kallat detta. Skalperandet är inte direkt coolt och det är inte amerikanerna som tar hem poängerna, förutom Brad Pitt som deras ledare, Aldo Raines. Istället är det de övriga i filmen, tyskar och fransmän, som spelas just av tyska och franska skådespelare. Det är inte bara att tyskar talar tyska utan att det är bara tyskar som verkligen kan spela tyskar eller nazisttyskar. När de ”tyskaktiga” tyskarna spelar mot de mer lågmälda fransmännen känns det mycket trovärdigt, detta kombinerat med dialogen, som är väldigt bra. Filmens europeiska skådespelare är suveräna och det är bra att rollistan består av så många okända ansikten gentemot de mer kända skådespelare som varit tilltänkta.
Främst gäller detta Christoph Waltz i rollen som ”judejägaren”, överste Landa. Waltz blandar obehag med charm och fina manér. Hans kultiverade tysk är så förnäm att han skulle passa i peruk i något 1700-tals hov. De övriga är också intressanta som Daniel Brühl (från ”Goodbye Lenin”), den tyske hjältesoldaten Fredrick Zoller och Mélanie Laurent, som en hämnande kvinna. På de allierades sida blir Mike Myers i en roll ganska konstig fast väl passande i den parodiska inställningen mot de allierade. Tarantinos vurm för film märks och det är ganska naturligt att en biograf har en stor vikt i handlingen och en mängd filmreferenser samt Goebbles. Goebbles är ganska färgstark emot den bild man har mot honom som mer stel. Hitler däremot sällar sig till den skaran av löjliga porträtteringar. Ja, det har nog inte parodiserat så mycket av honom sen Mel Brooks. När han och Goebbles njuter av en våldskrigsfilm med krypskytten Fredrick Zoller nedmejandes amerikanska soldater är galet roligt.
”Inglorius basterds” bygger löst på ”Inglorious bastards” (1978) och har mest okonventionella soldater i ett självmordsuppdrag gemensamt. Inledningen har drag av västernfilm med förtexterna och en man på en gård som hugger ved. Spaghettivästernkänslan finns i början men avtar.
Annars liknar inte denna film direkt något annat man sett och det är en stor fördel. Man vet inte riktigt vad som kommer att hända. En del scener tar tid på sig men det blir aldrig segt och dessa scener är enormt bra, fyllda med det psykologiska spelet mellan de ”goda” och de onda. Den vill se massa action får vänta då detta byggs upp och mynnar ut i våldsorgier. Studien hur nazismen funkar är detta ett bra exempel på men det är inte en historielektion. Ta bara det som att Hitler skulle gå på biopremier i ett Frankrike där de allierade har invaderat. Hitler var inte så filminstresserad och varför i Frankrike och inte i Tysland? De historiska ”inkorrektheterna” gör en lite paff fast det är skönt med ärligheten kring felaktighterna.
Det hade vart bra att inte Hitler varit med och om jänkarna kunde skippats så hade det blivit ett mästerverk. Nåja, detta är den tredje av Tarantinos bästa filmer.