Paul Newman

Beskedet om behandlingen av lungcancern kom lite som en förvarning, förberedelse för hans bortgång. Newman hörde till de dem där filmpersonerna som James Stewart, Ingmar Bergman och Robert Altman som kändes odödliga. Då tänker jag på att de var verksamma i riktigt hög ålder. Paul Newman körde ju både racerbil och spelade teater. Det är ledsam när man tänker tillbaka på alla filmer man sett honom i. Den första måste nog ha varit "Hombre"(1967) på TV, en västernfilm där han spelade ett halvblod eller om det var i "Det våras för stumfilmen"(1976). Rollen var ett exempel på rebellroller, outsiders han spelade likt "Cool hand Luke" med flera. Dessa roller liknande de James Dean och Marlon Brandon, fast inte lika intensiva, på gränsen till överspel. Mer coolt och tillbaka draget. Förrutom dessa blev han en amerikansk Cary Grant i spionthrillers som "En läcka i ridån"(1966) och "Jagad av agenter"(1963). Fel man på fel plats. "Jagad av agenter"(The Prize) har jag sett ett antal gånger. Främst för att den utspelade sig i Sverige med den tidsbild och bild av svenskarna i den. Sen för att Goldsmith skrev musiken. Man kan nog dela upp Newman i flera rollfack. Det ena är ensamvargen i västerns, polisfilmer eller dramafilmer med klassperspektiv.
Det andra buddy-filmerna med Robert Redford som han är mest känd för. Här är inkluderar spelaren som "Fifflaren"(1961) och "The color of money"(1986). Som parhäst kan man räkna med de filmer han gjorde med sin fru Joanne Woodward. Sist är de roller på äldre dagar han gjorde mot yngre kvinnor som guvenör i "Blaze" (1989) mot Lolita Davidovich och "Where the Money is"(2000) mot Linda Fiorentino.
Jag kommer mest att minnas honom i drunkningsscenen "Hårt mot hårt" (1971)och i senare filmer som bråkig i "Nobody's fool" (1994), vid pappa i "Message in a bottle"(1999) och "Road to perdition"(2002). Sträviga, sarkastiska men härliga rollfigurer med en glimt i ögat. För att inte glömma titelrollen i "Buffalo Bill och indianerna"(1976), där han fick spela ut i en lite enmansshow.

Två film och musikprofiler

I början av september avled Don LaFontaine och Arne Domnérus. Två "bakgrundsröster" dvs. en trailerröst och en "saxofonröst". LaFontaines röst gjorde filmtrailarna speciella, som kunde parodieras på. En del anser att rösten fick filmerna att framstå som mästerverk. Detta tycker jag inte stämmer alltid. I en del äldre filmtrailrar blev det dock rätt töntigt när för mycket av filmen förmedlades av LaFontaine. Synd att det inte finns en förteckning på www.imdb.com över hans trailerarbeten. Gällandes Domnérus så förknippar jag han mest som musiker till musiken till "Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton" på TV. Han framförde även musiken till Tage Danielssons "Herkules Jonssons storverk".
På www.imdb.com är han krediterad som nyhetsinslag kring hans död. Konstig merit...

Arn den 2:e

Var på Sverigepremiären av "Arn - riket vid vägens slut" på Folketshus. Tiden var vid midnatt. Ett tjugotal besökare. Enkelt arrangemang i form av boklotteri av föreståndaren. Jag vann den sista boken i romansviten. Här på Folkan i Lysekil är dördelen att det oftast är bara biotrailers innan filmen. Sönt med tanke på skriverielser i somras på bioreklam i tjugo minuter på SFs föreställningar. Passande nog var det trailers till två svenska filmer, troligen blivande givna publikdragare, "Rally brudar" och uppföljaren (eller fortsättningsfilm) till "Vi hade i alla fall tur med vädret".

Själva "Arn"-filmen var sevärd. Bra tempo, särskilt för en midnattsföreställnig. Recension finns på min sajt.