Paul Newman

Beskedet om behandlingen av lungcancern kom lite som en förvarning, förberedelse för hans bortgång. Newman hörde till de dem där filmpersonerna som James Stewart, Ingmar Bergman och Robert Altman som kändes odödliga. Då tänker jag på att de var verksamma i riktigt hög ålder. Paul Newman körde ju både racerbil och spelade teater. Det är ledsam när man tänker tillbaka på alla filmer man sett honom i. Den första måste nog ha varit "Hombre"(1967) på TV, en västernfilm där han spelade ett halvblod eller om det var i "Det våras för stumfilmen"(1976). Rollen var ett exempel på rebellroller, outsiders han spelade likt "Cool hand Luke" med flera. Dessa roller liknande de James Dean och Marlon Brandon, fast inte lika intensiva, på gränsen till överspel. Mer coolt och tillbaka draget. Förrutom dessa blev han en amerikansk Cary Grant i spionthrillers som "En läcka i ridån"(1966) och "Jagad av agenter"(1963). Fel man på fel plats. "Jagad av agenter"(The Prize) har jag sett ett antal gånger. Främst för att den utspelade sig i Sverige med den tidsbild och bild av svenskarna i den. Sen för att Goldsmith skrev musiken. Man kan nog dela upp Newman i flera rollfack. Det ena är ensamvargen i västerns, polisfilmer eller dramafilmer med klassperspektiv.
Det andra buddy-filmerna med Robert Redford som han är mest känd för. Här är inkluderar spelaren som "Fifflaren"(1961) och "The color of money"(1986). Som parhäst kan man räkna med de filmer han gjorde med sin fru Joanne Woodward. Sist är de roller på äldre dagar han gjorde mot yngre kvinnor som guvenör i "Blaze" (1989) mot Lolita Davidovich och "Where the Money is"(2000) mot Linda Fiorentino.
Jag kommer mest att minnas honom i drunkningsscenen "Hårt mot hårt" (1971)och i senare filmer som bråkig i "Nobody's fool" (1994), vid pappa i "Message in a bottle"(1999) och "Road to perdition"(2002). Sträviga, sarkastiska men härliga rollfigurer med en glimt i ögat. För att inte glömma titelrollen i "Buffalo Bill och indianerna"(1976), där han fick spela ut i en lite enmansshow.