Oscargalan och musiken

Årets Oscargalan var en trevlig tillställning med udda och kul inslag. Presentatören Ellen DeGeneres var inte så vansinnigt rolig som tidigare värdar utan skämten var mer jämnt fördelat till uppträdande från andra skådepelare och från prisutdelare. En skuggbildsföreställning var påhittig med människokroppar som föreställde exempelvis loggan till "Snakes on a plane". Dessutom framträdde en kör som framförde olika ljud till saker, händelser som visades på en duk.
Galan hade en del om filmmusik dels genom musikfilmen "Dreamgirls" med sina Oscarnominerade sånger och heders Oscar till Ennio Morricone. (Dock blev det inte samma effekt med "Dreamgirls" som musikfilmen "Förortsungar" på Guldbaggegalan, som fick flera priser. Bland annat för musiken.)
Inslaget med Morricone var ett rätt långt med Celine Dion som framförde en av hans musikstycken och en rörd kompositör som tackade på sitt språk med utdelaren Clint Eastwood som översatte till engelska.
För andra året i rad fick Gustavo Santaolalla en Oscar. Förra gången tänke man om musiken när man såg "Brokeback Mountain" att den blir säkert belönad. Santaolallas musik fungerar mycket bra i filmerna och står inte ut, lite på grund av instrumenteringen. i "Babel" var mycket världsmusikaktig och "udda". Inget illa om musiken men det är lite orättvist att samme kompositör blir belönad ingen. Oscar komitéen verkar alltmer fastna för icke-Hollywoodsk filmmusik utan mer "smalare", europeisk stil. "Hollywood"kompositörer verkar inte ha en chans, av vad man kan se av nomineringarna. Synd att inte Thomas Newman kan erhålla någon statyett någon gång.
William Ross stod för Oscargalans musik som tyvärr var lite för sentimental. Man hade önskat sig mer fanfarbunden musik och medryckande melodier.

Basil Poledouris fanns med i memorian över bortgångna men Shirley Walker saknades.

Svensk filmbok om genrer

Med John-Henri Holbergs Filmtema (på BTJ förlag) finns en bra förteckning på svenska av genre och uppdelningar av filmer. Den tar upp olika områden som biografier, drama, episka filmer, fantasy, krigsfilmer, kriminalfilmer, musikaler, romantiska filmer, noir, science fiction, skräck, västern och äventyrsfilm. Det som är mindre bra att det känns som rabblande av filmer i början och en del upprepningar av del filmer. Några filmer är särskilt utvalda men det står mer om regissören och hans övriga filmer än själva filmen som nämns.
Utan detta kunde boken blivit lite tunnare då den är rätt tjock. Några omdömen han gör är lite märkliga som Crash är Cronebergs bästa, Karl-Alfred är en bra Altman film och att Entrapment är bättre än Ocean's eleven. Annars är hans utgångspunkt vettig att man inte skall se på vissa typer av film (fördomar som är rätt vanliga). Författaren nämner i början att filmerna är valda utifrån hans personliga tycke.
Filmerna som tas upp är till största delen amerikanska. Många kända och välbekanta men även mindre filmer gås igenom.
Svensk film nämns mest iform av Bergmans filmer och svenska komedier. Barn och ungdomsfilm beskrivs inte alls och ger boken ett vuxenperspektiv, att det är filmer som rör sig till vuxna. Kapitlet om filmen i klassrummet av Fredrik Holmberg, som avslutar boken, förstärker att boken är för lärare.
Frånsett början av boken, som är rätt seg läsning, är det en rätt intressant och nyttig bok. Visst skummar man igenom en hel del filmer man sett eller känner till. Boken är lite mer för dem som inte sett mycket film men J-H för mer en del kunskap och fakta kring filmer. Själv tycker jag särskilt kapitlet om noir-film är intressantast med för mig lite ny information.