THE SQUARE

Efter vinsten i Cannes med The square har Ruben Östlund visat upp Guldpalmen, liknande VM-hjältar som återvänder till Sverige.

Filmen hade Sverigepremiär i Trollhättan för inbjudna. Innan visningen pratade Ruben Östlund om att svensk film borde vara mer roligare och jämförde med Ingmar Bergman och Bo Widerbergs filmer, som representerat Sverige.
 

Östlund har ett genomgående tema och frågeställning i sina filmer om hur människor beter sig. I De ofrivilliga förekom det pinsamma scener med människors beteenden. Turist handlade om hur en man betedde sig inför familjen vid ett lavinutbrott. I Play var det rika ungdomar som fick sina mobiltelefoner av pojkar med utländsk härkomst. Dessa teman återkommer i The square, med dråpliga scener och huvudpersonens beteende. Huvudpersonen Christian, spelas av danske Claes Bang, är chef på ett konstmuseum i ett Sverige där monarkin har avskaffats. Filmens titel hänsyftar på en konstinstallation, en ruta, som handlar om tillit. De som ställer sig i denna skall få det de ber om uppfyllt.

Christian vardag blir rörig när han blir bestulen på sina tillhörigheter. Han raggar upp en journalist (Elisabeth Moss) som får sina följder och dessutom får han stå till försvar om den kontroversiella PR-video som gjorts om Rutan. Christian får också bemöta att han kallat oskyldiga för tjuvar när han krävt tillbaka sina tillhörigheter.

The square är Östlunds mest humoristiska film och det drivs med konstvärlden. Den har flera roliga scener, med små detaljer som att ha med en bäbis som stjäl uppmärksamheten. I en scen där en konstinstallation presenteras, av en konstnär (Dominic West) har en i publiken Tourettes syndrom och ropar obsceniteter. Humorn är mörk i andra scener som i en video där ett barn sprängs. Skratten fastnar i halsgropen när en apimitation går överstyr bland middagsgäster. Vad är performance och vad är på riktigt?
Trots skojigheter finns det ett allvar där filmen ställer frågor till publiken om hur man själv skulle ha handlat. Även om handlingen är ett framtida Sverige utan monarki så gör verkligheten sig påmind med tiggare som förekommer i filmen.
Bang är mycket bra som porträtterande av kulturmannen, som inte tar ansvar för sitt agerande. Bang har en filmstjärneutstrålning som andra danska skådespelare som blivit internationellt kända. Vissa har tyckt han passar som en ny James Bond.
Östlunds femte film är hans bästa och snäppet högre än Turist. Den har nyanser, är underhållande och överraskande.  Början kan kännas lite långdragen men det är mer som att den tar sats för det som komma skall. Kanske skulle man vilja ha lite mindre av de långa scenerna och mer av de anglosaxiska skådespelarna Moss och West. Man kan tycka att konstvärlden med Rutan är lite i periferin men det har sin funktion och bidrar till satiren. The square har sin behållning när man ser den och långt efteråt.

Efter filmen svarade Claes Bang på frågor från publiken. Den scen som var värst att spela in var presskonferensscenen där Christian svarar på journalisternas frågor om en kontroversiell video. Regissören fick honom att må lika dåligt som rollfiguren. Själv var jag statist i denna scen och kan intyga att det var jobbigt. Två dagar tog denna enda scen att spelas in. I filmen kändes det som en lång väntan tills denna scen kom. När den var med kändes den lite abrupt, beroende på ens egen känsla när man var med i inspelningen och att scenen var så viktig. 

 

   

HACKSAW RIDGE

Regi: Gibson
139 minuter

Mel Gibsons filmer kännetecknas av ensamma, tuffa, udda hjältar med mycket våld.
Inledningen visar soldater i strid där kroppar flyger och brinner med en berättarröst. Starkt men ändå slags undergångsromantiskt.
Som "Braveheart" bygger filmen på en verklig hjälte, den dekorerade Desmond Doss. Man får följa Doss barndom och hans besvärliga förhållande till fadern, en far som är märkt av första världskriget han deltog i.
Doss väljer att värva sig i armén men på sina villkor. Skildringen av militärutbildningen är första inslaget av humor med udda rekryter och Vince Vaughn som spelar instruktören. Lite påminns man om "Full metal jacket" med pennalismen. Doss problem är inte att han är mindre begåvad än i fallet i "Full metal jacket" utan att han har en stark övertygelse att inte bära vapen. (man kan säga att är en slags kristusfigur)
Det centrala i filmen är slaget, "Hacksaw ridge" som soldaterna måste inta med en kostnad av en mängd människoliv. Här blir det blodigt med kroppsdelar som flyger. Detta kanske inte är så unikt men däremot hur det byggs upp. Publiken bjuds in i sträcken inför en fiende som är överlägsen. (liknande "We Were Soldiers").
Vissa scener har lite hoppa-till-effekt som är lite ovanligt. Bortsett från att filmens hjälte inte dödar blir det traditionellt om hjältemod. I detta finns det en underhållning med att hjälten är ovanlig och att han är en slags underdog som man kan ha sympati för. Man kan trotsa normer och kämpa vilket inte innebär att man står utanför gruppen. 
Gibson är en bra regissör, som han visat i sina tidigare filmer. Rollistan är bra, med brittiska (Andrew Garfield) och australiensiska (Hugo Weaving och Sam Worthington) skådespelare samt amerikanen Vaughn, i en typisk underbefäls roll. Hård men inners inne god.