JASON BOURNE

Regi: Greengrass
123 minuter

 Fjärde filmen om Jason Bourne efter spin-offen med "The Bourne Legacy" (2012), med agenten Aaron Cross. Här vill Jason ta reda på sitt förflutna och blir då jagad av CIA, som inte vill att han får reda på hemligheter.
Bourne hankar sig fram genom att delta i slagsmål och han lider av lite psykiska besvär.

Början är ganska spännande med att Bourne får hjälp av Nicky Parsons de tidigare filmerna. Det blir en jakt i folkmassor och på motorcykel.
Sen börjar det knaka i filmen. "The Bourne Legacy" kändes lite fräsch med en slags nystart av serien. Med "Jason Bourne" blir det en slags tomgång med en del klichéer och sånt som återanvänds (som Mobys musik i slutet). Alicia Vikander spelar CIA-operatör fast hon ger mest ett fint uttryck.
Vincent Cassel är effektiv som mördare. Tommy Lee Jones som spelar CIA chef, är en ond för en gångs skull men känns liten i genren.
För den som vill ha action står sig Jason Bourne bra med fina miljöer och en hjälte som får klara sig på egenhand.
Dock finns det bättre i genren som "Mission impossible". The Bourne Ultimatum, som kom för nio år sedan, var ett värdigt slut för Jason Bourne. Intresset falnar när vi som blir mer förutseende än Bourne på vad som är på gång.

THE CONJURING 2

Regi: Wan
134 min

Inledningen är bekant. Paret Ed och Lorraine Warren befinner sig i seans i "Amityville huset" ("Huset som Gud glömde") och Lorraine upptäcker något som hemsöker henne.
Sedan tas handlingen till England med spökerier.
James Wans "The conjuring" var en effektiv skräckfilm med fin 1970-tals känsla. Den gav en de kalla kårar man hade som liten med mörkerrädslan.
Så är det även här men den amerikanska miljön är utbytt mot engelsk stadsmiljö. När det är i England blir det mer gemytligt, som med vänliga grannar.
Riktigt bra är övergången till England med tidstypiska innehåll som politiken med kravaller, Thatcher och punken. Modet är också intressant där barnen bär virkade mössor.
En fattig familj består av en mamma och hennes fyra barn. Mamman spelas av
Frances O'Connor. Att man kan bo så nedgånget är ofattbart men så var det 70-talet.
Andra barnet är den som är kanalen för spökerierna. Familjen är inte välkommen i huset av den förre inneboende som spökar.
Till detta är en läskig figur som barnen frammanat oavsiktligt och sen en demon är knuten till Lorraine.
Det senare påminner om fader Merrin i "Exorcisten". Ja, om just "Exorcisten" är det mycket paralleller till.

Ouijabräde, repliker, överlämning av en lyckoamulet och även fotot med huset i en låg vinkel med höstlöv som blåser (egentligen vinter med julanspelningar).

"Exorcisten"-kopplingen är lite dum och att det vräks på med effekter som påminner om andra skräckisar. Särskilt överdrivet blir det relaterat till att det baserades på verkliga händelser.
Mest klassiskt är ju krucifix på en vägg. Leksaker som har eget liv en annan sak. Hade effekterna skurits ned hade filmen blivit lite kortare, som nu nästan har samma längd som den längre "Exorcisten". Jo, man tänker även på "Poltergeist" med ett låst rum och att familjen har besök av experter på det övernaturligheter. Dessa spelas av Franka Potente (som är skeptiskt) och Simon McBurney som är mycket bra.
Annat som känns lite kopierande är ju att det är en uppföljare. I första filmen återupprepades spökerierna varje natt som blir allt läskigare. Så är det även här och det är ruggigt i början. En fördel med uppföljaren är att det är en fördjupning av "hjältarna" Warren. De påminner lite som deckarpar i filmer som "Den gäckande skuggan" eller Hillman-deckarna. Här är det i stället spökmysterier och deras egna rädslor. Att de rör sig om riktiga hemsökelser heller är ytterligare en vinkel på det hela. Att det är ett äkta par som är protagonister ger en värme och kärlek som skiljer mer från andra bekämpare av ondskan. Ett tema i "Exorcisten" var en kärlek i hjälpandet. Scenerna när Ed är hos den drabbade filmen är fina som när han lättar upp med att spela Elvis musik. Lite mycket med kärleken blir det dock med romantik på slutet. Skräckfilmer har ju inte sådana slut. Sluttexterna kan man se de verkliga personerna och jämföra. "The Conjuring 2" är spännande och för oss som gillar originalet.

ICE AGE: Scratattack

Regi: Thurmeier, Galen T. Chu
94 min

I "Ice Age 4: Jorden skakar loss", handlade det om Mannys familj. Här har hans dotter vuxit upp och vill gifta sig men Manny är motvillig till hennes nya fästman försöker bli ihop med någon men strular till det. Så mycket mer är det inte av persongalleriet som från förra filmen. Om Diego är det inte mycket heller. Det mesta är avverkat från de tidigare filmerna. Vesslan Buck dyker upp igen, som är jagad av dinosaurier. De två illrarna (?) från tidigare filmer som var skoj blir här lite tröttsamma.Jo, ett par nya figurer dyker upp och bland dessa en guru i form av en lava. Fem filmer börjar kännas mycket nu. Hela grejen med filmen är att djurens miljö hotas och här är det i form av meteorer. Sammanhållningen av Manny, Sid och Diego märks inte så mycket när de har egna partners och familjer. De svenska rösterna som Robert Gustavsson och Reine Brynolfsson fungerar bra. Mest känns det som det spinns vidare på ekorren Scrat, med sitt ekollon, som far runt i ett rymdskepp och orsakar meteornedfallet. Scrat är inte så rolig men det är ändå spännande vad han råkar ut för med sitt ekollon.Lite små kul, med smådetaljer och underhållande är det fanns handlingen är ganska tunn och obetydlig. Tyvärr slumrade jag till på några ställen i slutet vilket kanske tyder på lite tjatig upplösning. Man känner sig lite gammal att somna och det råkade vara när det handlade om ungdomens källa. Ja, det kommer jag minnas mest av filmen.

DEN STORA VÄNLIGA JÄTTEN

Regi: Spielberg
117 min

Roald Dahls "Den stora vänlige jätten" är inte en hans mest kända berättelse. Den handlar om Sophie som bor på ett hem för föräldralösa. Hon träffar på en jätte, Den stora vänlige jätten, som är lika ensam som hon. Han och sin tur är en mindre jätte och trakasseras av de större jättarna.
Själv har jag inte läst Dahls bok men hans berättelser är lite speciella, otäcka med lite mystiska. Inledningen är lite läskig men atmosfären man känner igen från Dahls berättelser finner sig inte riktigt i början. Spielberg hastar på med inledningen där Sophie och jätten möts, vilket är lite synd. Relationen mellan de båda är fin och det är ovanligt med en snäll jätte. Berättelsen är ganska intressant och man undrar över vad som hänt en pojke som varit hos jätten innan.
Lite spänning blir det när SVJ försöker dölja Sophie från de andra jättarna. När Sophia och SVJ möter drottningen (Thatchereran av man förstår av ett samtal) och sen militärer blir det lite barnsligt. Roligast är det när alla (även hundar) pruttar efter druckit skottskumpa.
Dubbningen är ganska okej med jättens "nordsvenska" dialekt och konstiga ordförråd. De mesta är animerat med jättarna med Mark Rylance annars missar man mer Rebecca Hall och Penelope Wilton originalröster.
En liten fin film fast magin från filmer som anspelar på barnasinnet likt "E.T" infinner sig inte helt.

STAR TREK BEYOND

Regi: Lin
122 min

Nya Star Trek-filmen märks av både 50-jubiléet och Leonard Nimoys bortgång (samt Anton Yelchins i eftertexterna). Denna gång är det mer inriktat på själva utforskandet av nya världar och det finns en referens med att loggboken läses upp. Skillnaden är att alla bidrar till den och inte bara kaptenen.
Kirk själv är lite trött och vill sluta som kapten. Han får andra tankar när de råkar ut i ett räddningsuppdrag, i klassisk science-fiction stil (som exempel "Alien"). De stöter på en mäktig fiende lika framgångsrik som borgerna. Vem skurken är får man lista ut. Stjärnflottan ifrågasätts av skurken Krall att man inte lär sig något att bara leva i harmoni. Star Trek är underhållande som tidigare. Simon Pegg är skojig och spelet mellan Karl Urban, som Bones, och
Zachary Quinto, Spock är trevligt. En tuff kvinna, Jaylah, som slåss och vill hämnas, är ett bra tilltag och som är en medhjälp till stjärnflottebesättningen. Tempot är som vanligt högt. 3Dn är dock lite mörk. "Star Trek Beyond" är inte lika bra som den tidigare "Star Trek Into Darkness", som kändes tätare. Denna handling håller inte samma klass som tidigare Star Trek-filmer av J.J Abrams. De nya Star Trek-filmerna för tankarna lite till James Bond med en stor upplösning med explosioner på slutet. Skillnaden är att det är lagarbete istället för ett enmansjobb vilket är bra. Här används teknik av det mer analoga slaget vilket är en kul detalj.  

LEGENDEN OM TARZAN

Regi: Yates
110 min

Mycket har det varit om Alexander Skarsgård som varit lite onödigt fokus.
Handlingen börjar med Leon Rom (Christoph Waltz) med soldater som beger sin i djungeln på jakt efter något. Han är på uppdrag från Belgiens kung Leopold II som vill förslava folket i Kongo. Som någon slags revisionist hållning, "historien i backspegeln" motsätter sig England och USA Leopolds planer. Kungen påminner om en modern diktator som man vill stoppa från att begå brott mot mänskliga rättigheter. I filmen känns detta lite anakronistiskt. Det blir lite som Tarantinos "Django unchained" där man vill göra upp om missförhållanden som skett i historien. Samuel L. Jackson från den filmen är med här men hans George Washington Williams är snällare än i Tarantinos filmen. Jackson är lite mer som i "Long kiss goodnight" när han ställs mot Tarzan. Visserligen kan han slåss men känner sig tafatt i djungeln.
Man kan tycka att det påminner lite om ”Greystoke: Legenden om Tarzan, apornas konung”.  Tarzan, det vill säga, John Clayton earlen av Greystoke, slits mellan livet i civilisationen och sitt forna liv i djungeln.
 Berättelsen har lite likheter med Tarzans uppväxt och hans tid i England. Skillnaden är att stilen är inte episk och linjär. Här är det mer tillbakablickar med mer inkännande. En del kan ogilla detta berättargrepp. Det blir ganska vackert och skildringen av kärleken till Jane (Margot Robbie) är romantisk och öm, som med deras första möte. Äventyrsbiten är inte riktigt av den matinéaktiga sorten. Början är har ett bra grepp medan upplösningen vräker på med en mängd djur, i stil med den skenande hjorden i "Så vanns vilda västern". Inte heller är Waltz skurk så där riktigt skurkaktig grym som brukligt, vilket förtar "underhållningsvåldet". Som mest blir det ett "jaha".
"Legenden om Tarzan" påminner om nutida actionfilmer som har ett sorts samvete i sig. Exempelvis är Washington en krigstrött soldat kring det dödande han varit med om . Tarzan själv är vän med alla djur, som att han gosar med lejon och inte hugger ihjäl krokodiler som den "klassiske" Tarzan. Bråket med djur är med gorillorna, fast det är inte på liv eller död. Spelet mellan Skarsgård och Jackson är underhållande och även med Robbie, som är fint, liksom foto. Inte riktigt det raffel man förväntar sig men det är helt okej ändå.