Filmrecension
KÄNN INGEN SORG
Regi: Stein, Mårlind
Håkan Hellström med sin musik är inte något jag fattat tycke för och då menar jag honom som sångare. I början och i slutet sjunger han själv och han förekommer på ett torg, med en okej sång. En av de främsta anledningen till att jag ville se filmen var regissörsduon. De imponerade med serien “De drabbade” och filmen “Storm”. Bildspråket märks här med en enorm driv i berättandet med kameraåkningar i början och visualliseringar av huvudpersonens panikkänslor. Sedan är det en del imponerande specialeffekter med en krossad gitarr och en bro som rasar.
Handlingen kretsar kring På, Johnny, Eva och Lena. Tankarna förs lite till tv-serien “Upp till kamp” med geografin i Göteborg och om en kvartett ungdomar. Visserligen är det nutid och det handlar inte om politik men musiken har en stor roll. I modern tid ser könsrollerna lite annorlunda ut när en tjej kickboxar. Annars känns galleriet igen med en stökig bästa kompis och den “farliga” tjejen, här sångerskan Eva i ett band. Huvudpersonen Pål är intressant. Han är den känslige killen som skriver musik. Hans handikapp dock är att han inte kan uppträda. Här ligger den mesta av humor när han gör bort sig i olika sammanhang. En scen som kan nämnas är på ett bröllop. Marie Richardson spelar “Lärkan” som skall gifta sig Bo med spelad av Reine Brynolfsson (de spelade ett gift par i
Humorscener finns det gott om. Det är bland annat roligt att se Freddie Wadling och Hellström förekommande på ett torg.
“Känn igen sorg” är väldigt tilltalande med humor, spänning, romantik, musik och kärlek. En riktig må-bra-film. Skådespeleriet är bra.Adam Lundgren (Pål) får en att tänka på som en blandning av Peter Andreasson, Elijah Wood med Harry Potter glasögon. Thomas von Brömsen spelar farfar Rollo, som bor i något som är hämtat från “Albert och Herbert”. von Brömsen har fått väldigt bra repliker. Som sagt är det mesta härlig med miljöerna (man försöker kolla vad man känner igen), fotot, ljussättningen och effekter. Något som känns lite onödigt är en knarkhandelshistoria för att skapa ännu mer dramatik och få in en del blod. Vissa inslag känns bekanta men filmen blir ändå unik i sitt slag.
Regi: Stein, Mårlind
Håkan Hellström med sin musik är inte något jag fattat tycke för och då menar jag honom som sångare. I början och i slutet sjunger han själv och han förekommer på ett torg, med en okej sång. En av de främsta anledningen till att jag ville se filmen var regissörsduon. De imponerade med serien “De drabbade” och filmen “Storm”. Bildspråket märks här med en enorm driv i berättandet med kameraåkningar i början och visualliseringar av huvudpersonens panikkänslor. Sedan är det en del imponerande specialeffekter med en krossad gitarr och en bro som rasar.
Handlingen kretsar kring På, Johnny, Eva och Lena. Tankarna förs lite till tv-serien “Upp till kamp” med geografin i Göteborg och om en kvartett ungdomar. Visserligen är det nutid och det handlar inte om politik men musiken har en stor roll. I modern tid ser könsrollerna lite annorlunda ut när en tjej kickboxar. Annars känns galleriet igen med en stökig bästa kompis och den “farliga” tjejen, här sångerskan Eva i ett band. Huvudpersonen Pål är intressant. Han är den känslige killen som skriver musik. Hans handikapp dock är att han inte kan uppträda. Här ligger den mesta av humor när han gör bort sig i olika sammanhang. En scen som kan nämnas är på ett bröllop. Marie Richardson spelar “Lärkan” som skall gifta sig Bo med spelad av Reine Brynolfsson (de spelade ett gift par i
Humorscener finns det gott om. Det är bland annat roligt att se Freddie Wadling och Hellström förekommande på ett torg.
“Känn igen sorg” är väldigt tilltalande med humor, spänning, romantik, musik och kärlek. En riktig må-bra-film. Skådespeleriet är bra.Adam Lundgren (Pål) får en att tänka på som en blandning av Peter Andreasson, Elijah Wood med Harry Potter glasögon. Thomas von Brömsen spelar farfar Rollo, som bor i något som är hämtat från “Albert och Herbert”. von Brömsen har fått väldigt bra repliker. Som sagt är det mesta härlig med miljöerna (man försöker kolla vad man känner igen), fotot, ljussättningen och effekter. Något som känns lite onödigt är en knarkhandelshistoria för att skapa ännu mer dramatik och få in en del blod. Vissa inslag känns bekanta men filmen blir ändå unik i sitt slag.
posted by Freddie | 5:17 em
|
0 comments
