Williams 80 år
I februari fyllde John Williams 80 år och han blir väl alltid mest förknippad med "Stjärnornas krig". Det verkar vara ett John Williams år i år. Den fjärde maj var det "Star Wars-dagen" - "May the fourth be with you" ("fourth" istället för "force"). Williams "musikern" Yo-Yo Ma skall få Polarpriset och i höst spelar även Göteborgssymfonikerna Filmspecial: John Williams 80 år.
Det har spelats mycket och tyckts mycket om kompositören. Man kan väl säga ju större någon är desto mer kritik får personen. Hans musik beskrivs tillhöra den stilkonservativa hollywoodtraditionen, vilket är klart då det handlar om riktiga "Hollywood"-filmer. En viss nostalgi kan man skönja, ett slags drömmande tillbaka, med både filmerna i sig och användandet av äldre filmstjärnor 1970-tals filmer som återskapandet av en del filmer (både nyinspelningar och historiska filmer).
Det har förekommit flera undantag från "experimentella" "Images" till lågmälda dramer. Det där konservativa hör den typiska symfoniska musiken men där har det även funnits avvikande exempel som syntmusiken i "Heartbeeps" (1981). Annars har väl inte han följt
Man kan väl dela in filmkarriären med tv-produktioner och komedier på 1950-,60-talet. Katastroffilmer på 70-talet. Samarbetet med med regissörer som Lucas, Altman, Spielberg, Stone med flera. Märkande drag har varit patriotism och amerikana stilen, med amerikanska berättelser, andra storslagna filmer till adaptioner av romaner (samt en musikal). Det har även varit baksidor med mörkare berättelse som förtryck mot svarta ("Amistad" och "Rosewood"). Williams har haft förmånen att skriva till filmer med något att säga och urvalet har varit bra, utan några större floppar.
Den klassiska sida har funnits där. Då tänker jag på hans populäritet i konserthallar och ungdomar som spelar hans musik. Sedan kan man säga det klassiska i seriös form började med "Schindlers list" och fortsatte med exempelvis "Sju år i Tibet", med kända solister som med verkade som musiker.
Som samlare är John Williams tacksam att samla på. Soundtracken har bra speltid, man vet man får, de släpps och är lättillgängliga. Dessutom skriver han inte så mycket filmmusik om året att det är lätt att hålla reda på.
Det har spelats mycket och tyckts mycket om kompositören. Man kan väl säga ju större någon är desto mer kritik får personen. Hans musik beskrivs tillhöra den stilkonservativa hollywoodtraditionen, vilket är klart då det handlar om riktiga "Hollywood"-filmer. En viss nostalgi kan man skönja, ett slags drömmande tillbaka, med både filmerna i sig och användandet av äldre filmstjärnor 1970-tals filmer som återskapandet av en del filmer (både nyinspelningar och historiska filmer).
Det har förekommit flera undantag från "experimentella" "Images" till lågmälda dramer. Det där konservativa hör den typiska symfoniska musiken men där har det även funnits avvikande exempel som syntmusiken i "Heartbeeps" (1981). Annars har väl inte han följt
Man kan väl dela in filmkarriären med tv-produktioner och komedier på 1950-,60-talet. Katastroffilmer på 70-talet. Samarbetet med med regissörer som Lucas, Altman, Spielberg, Stone med flera. Märkande drag har varit patriotism och amerikana stilen, med amerikanska berättelser, andra storslagna filmer till adaptioner av romaner (samt en musikal). Det har även varit baksidor med mörkare berättelse som förtryck mot svarta ("Amistad" och "Rosewood"). Williams har haft förmånen att skriva till filmer med något att säga och urvalet har varit bra, utan några större floppar.
Den klassiska sida har funnits där. Då tänker jag på hans populäritet i konserthallar och ungdomar som spelar hans musik. Sedan kan man säga det klassiska i seriös form började med "Schindlers list" och fortsatte med exempelvis "Sju år i Tibet", med kända solister som med verkade som musiker.
Som samlare är John Williams tacksam att samla på. Soundtracken har bra speltid, man vet man får, de släpps och är lättillgängliga. Dessutom skriver han inte så mycket filmmusik om året att det är lätt att hålla reda på.
posted by Freddie | 10:29 fm
|
0 comments
