Herrmann 100 år

Den 29 juni är det hundra år sedan Bernard Herrmann. På film började det med klassikern "Citizen Kane" och slutade en annan klassiker "Taxi driver" (1976). Det är även 35 år sedan, i år, han gick bort. Däremellan var det kända samarbetet (och brytningen) med Alfred Hitchcock. Detta är en ganska bra sammanfattning för att göra det kort. Första filmen blev "Ugglor i mossen"(1955) och slutade med "Marnie" (1964)
Mest ikonisk är ju "Psycho" med duschmordet med violinerna.
Brytningen mellan de två har det skrivits ganska mycket om. Den kända versionen är att bland annat producenterna ville har mer poppig musik till "En läcka i ridån". Versionen från Elmer Bernstein var att Herrmann bara ville använda blåsinstrument och detta gick ju inte an. Till "Psycho" var det bara stråkinstrument, men det var nog en mer en engångsgrej. Ändå fast det lite experimenterande, som med "Fåglarna" där Herrmann stod för ljudeffekterna. Han hade ganska mycket att säga till om och skötte det mesta kring musiken som orkestreringen.

Urvalet av genrer var ganska stort. Från dramer, västerns, äventyr/fantasy, science fiction ("Mannen från Mars", 1951, med Therminen för marsmänniskan) krigsfilm, skräck samt för radio och TV.
Samarbetet med regissörer var många, från Orson Welles, Alfred Hitchcock, Francois Truffaut, Brian de Palma och Ray Harryhausens fantasyfilmproduktioner. Med William Friedkin blev det dock igen komponerande med då Herrmann tyckte det han såg av "Exorcisten" var skit. Han hade annars ganska tur med regissörer som ville arbeta med honom efter Hitchcock som auteur regissörer som Truffaut och de filmnörd regissörer som De Palma och Scorsese.

Som med de flesta stötte man på Herrmanns musik genom Hitchcocks. Sveriges Television visade en mängd Hitchcocks filmer på 1980-talet. Scorseses "Taxi driver" såg jag på tv och även "Det gyllene skinnet", visades kring någon jul på TV. Herrmanns musik imponerade i "Det gyllene skinnet". Just musiken var väldigt när det var en fantasifull film och med monster i lera, filmade med stop-motion tekniken. Samma känsla fick man med "Det lever" med en dockfigur som skulle föreställa en monstruös bäbis. Den kraftfulla musiken var skrämmande i sig. Ett annat exempel är i "Djävulens blodsband" (1973) där den vansinniga musiken gör ett utfall när filmens tvillingsyster begår ett mord.
Kraftfull var även "Cape fear". Med Scorseses användande av Herrmanns score till nyinspelningen från 1991 fick man tillfälle att uppleva musiken på bio. Den är ganska samma som från originalfilmen, frånsett bland annat ett familjetema på piccola-flöjter. Elmer Bernstein tappning med sitt arrangemang känns mer kraftfullt passande till att denna gång var färgfilm och symboliskt innehåll. Dessutom fanns den förkastade musiken från "En läcka i ridån", från en slagsmålsscen.

En del inspelningar har utgivits på CD på senare år med främst Joel McNeely som dirigent med Royal Scottish National Orchestra. Även Esa-Pekka Salonen har dirigerat vid några tillfällen.
"Farenheit 451" var en av de första men hade ganska kort speltid.
De håller annars god kvalitet men "Torn curtain" ("En läcka i ridån") fick inte så bra mottagande. På utgåvorna från Varèse Sarabande kan man höra variationen av Herrmanns olika verk.
"The trouble with Harry" är finstämd och har någon dramatik, då det var en lättsam mordhistoria av Hitchcock. "The 3 worlds of Gulliver" bjuder på stor variation från den pampiga overtyren till mer lugnare stycken. "The seventh voyage of Simbad" har kraftigare innehåll med mycket slagverk, dirigerad av John Debney. Olika versioner finns av "North by northwest", "Vertigo" och "Psycho". Någon version finns från MGM av "North by northwest" med Herrmann som dirigent och en annan av McNeely. Jag kan inte avgöra vilken som är bäst.
Musiken är kompositören är en av hans allra bästa verk. Man kan undra varför titeltemat är en spansk dans, men den är verkligen effektiv med sitt höga tempo och mängden med slagverk. Kärlekstemat står som en bra kontrast i sin långsamhet och längtansfullhet.
Muir Mathisons version av "Vertigo" sades vara bra men speltiden på LPn var ganska kort. En mer komplett inspelning gjordes med McNeely och det finns en version dirigerad av Herrmann. "Vertigo" är hypnotiskt och är inspirerad av Richard Wagners "Tristan och Isolde", med anknytningen till döden. Lady Gaga har ju snott musiken till en av sina videos.
Den version av "Psycho" som gav ut med Herrmann som dirigent 1968 kritiserades för att vara både tung och slö i framförandet. Jag var inte så förtjust i den utan glädjes mer av nyinspelningen som gjordes 1997. Även "Psycho" gillar jag starkt. Musiken har mycket stämningar i sig och är som ett drama. Att filmkritiker inte lade märke till musiken och att någon tyckte den var konventionell är ganska märkligt.
(R.Lack "Twenty frames under - A buried history of film music", Quartet books)
"The wrong man" är det enda scoret från en av Hitchcocks filmer som inte fått en nyinspelning. Jag vet inte riktigt varför men den är inte lika orkestral som de övriga. Scoret är mest trumpetbaserad, med en återkommande, monotont spelande trumpet, symboliserade den brottsmisstänkte jazztrumpetande Manny.
En komplett inspelning kom senare av "Citizen Kane", som kändes värdefull med tanke på att det var hans första filmscore.
Herrmann visste inte hur man skrev filmmusik när han fick uppdraget. (R.Lack "Twenty frames under - A buried history of film music", Quartet books)
Musiken är på sina ställen mörk och innehåller även en operaaria.
Glad blev jag även när det gavs ut en längre version av "Taxi driver", då den på Varese var kort. Lite diskussioner kom när "Marnie" gavs ut på märket Tsunami, om att det skulle vara en bootleg. Den har ganska knapphändig information mer än att Herrmann står som dirigent. Man kan istället välja Varese utgåva med snyggare omslag och någon minut längre speltid.
En hel del nyutgåvor har kommit av hans musik. Av dessa tycker jag inte "Twilight zone" är en av de bästa. Som filmisk musik är den inte särskilt dramatisk och varierande för att lyssna på även om det är den del fin musik. Sedan finns det andra utgåvor som olika volymer av "Bernard Herrman at fox" och en utgåva av "The ghost and Mrs. Muir", dirigerad av kompositören själv. Jag tycker det är lite svårt att välja bland utgåvorna. Skall man välja original, med kanske lite sämre ljud(?) eller en ny tappning? Vilka är längst? Jag har "The egyptian" på Naxos Film Music Classics som även finns på märket Marco Polo och limitierad av Film Score Monthly.
Lite lättare är det med själva filmerna där det inte finns så mycket att välja på. "North by northwest" som kom nyligen i en nyutgåva, gjorde sig bra på blu-ray. "The Day the Earth Stood Still" ("Mannen från Mars") finns också på blu-ray och även den med ett isolerat musikspår.

Annars är väl filmerna mer kända för den större publiken än musiken. Kanske spelade bakgrunden in med att Herrmann såg sig som en klassisk kompositör, och han inte sysslade med popmusik som John Barry och Ennio Morricone. Filmerna hade inga direkta hjältar med hjälteteman i stil med Erich Korngold eller senare John Williams. Hans musikteman var heller inte tonal i en del fall (exempel "Cape fears"-titeltema osv.)
Det blev inga musikhittar från någon film i stil med exempelvis Maurice Jarres "Laras tema" från "Dr Zhivago". Hans musik har verkat komma tillbaka lite med Quentin Tarantinos användande av vistlingsmelodin från "Twisted nerve" i "Kill Bill vol.1". Den melodi har även hörts i en trailer till "The mentalist" på TV3. Mest är han väl mycket betydelsefull för dagens filmkompositörer, som exempel Danny Elfman.
Stilen som var märkbar för Herrmann är bland annat oboer, bleckblås, en samverkan mellan de olika instrumentgrupperna. Han hade en förmåga att variera instrumenteringen och de filmernas musik hade olika klangfärg. Här är det lite som med filmer. Oftast hänger man med i filmernas handling, underhållning och skådespelare. Man kanske inte tänker så mycket på detaljer. I detta fall med musiken kan man höra på de olika instrumenten och inte bara hänga med i musiken med dess melodier och rythm. Om Bernard Herrmanns musik tycker jag inte det finns något negativt att säga. Den fungerar kongenialt i filmerna. Dock kan den verka för kraftfull och suggestiv, som i "Vertigo" och "North by northwest", med melodierna i ens skalle när man ser filmerna. Balansen till att bli lite för mycket var det i De Palmas "Gastkramad" (1976), då musiken hade inslag av en kör. Detta fick man köpa både med att den var inspirerad av "Vertigo".
Det enda dåliga med Bernard Herrmann var hans humör, vilket han gav smakprov på en intervju från 1970-talet som jag hört. I detta sammanhang var det hans syn på musiken och motståndet till Hollywood.