Barry, inte bara Bond
Sir John Barry har gått bort. Han skrev sin sista filmmusik för 10 år sedan med "Enigma" och gav sedan ut "The beyondness of things" som inte var filmmusik.
I kommentarer kring att han inte skrev filmmusik längre kändes som anspelning på att det var slut med Barry. Att kompositörer "pensionerar" sig från filmmusik är annars ovanligt.
Barry gjorde musik till elva James Bond-filmer. Han fick någon infektion och var borta från Bond och filmmusiken. Många Bond-fanns ville att han skulle återvända till filmerna men han tröttnade på James Bond-genren. David Arnold har förvaltat arvet väl men det är tråkigt att tiden när filmmusikkompositören och artisten skrev musiken är förbi.
Just Bond var han känd för och både filmerna och musiken är lättillgänglig. Min första Bond film var "Octopussy" sedd på VHS.
En av mina första soundtrack var från "Levande måltavla" men det var att det var James Bond-anknutet och Duran Durans titeltema. Då var jag inte mycket för den instrumentala musiken men senare har jag uppskattat mycket Barrys ganska mörka musik. När Timothy Dalton tog över som Bond med "Iskallt uppdrag" var jag förtjust i musiken, både för att den hade synthar och sångerna med A-ha och The Pretenders. Sen blev det att man såg alla Bond filmer på Betamax och "Diamantfeber" på biografen, en "repris". Soundtracken utgivna på EMI, på CD, inskaffade jag mig också förståss.
Barry gjorde en come-back efter sin sjukdom med succén "Dansar med vargar".
Jag "följde" när den kom, på bio och köpte CDn och likaså var det med "Chaplin". I "Chaplin" kan man förstå Barrys kärlek till filmen som han kunde dela med att skriva musik till en filmikon.
På 1990-talet var det annars inga direkta succéfilmer han skrev musik till, som man kunde följa. Filmerna på 1960-,70-, 80-talet är mer sådant jag sett i efterhand.
Vad man kan säga om John Barry är ju främst musiken till Bond-filmerna, och temat som han arrangerade och gjorde känt. Han delade flera likheter med agenten som att vara landsman, ha samma initialer, (stjärntecken) och lite playboydrag (av vad man kunde höra i en dokumentär om Jane Birkin).
Förutom Bond, är kännetecknen för hans genrer agenter-filmer, thrillers, neo-noir (ex. "Het puls" och "Hammett"), berättelser om äventyrliga miljöer, romantik och Afrika, med "Född fri" och "Mitt Afrika".
Barry skrev inte bara pampig musik utan även lågmäld musik. I vissa fall som "Gräshopporna", "Frances", "Sex lektioner i kärlek" kan det vara svårt att lägga märke till musiken eller att han som står som kompositören.
Detta kan ju också bero lite på om mängden musik, i exempelvis "Zulu" var det inte mycket musik.
I andra fall är musiken mer suggestiv som "King Kong" (1976) och "Den vita buffeln", som jag fastnade för.
En kombination av sparsam musik, musik på rätta ställena i filmen och själva musiken i sig är annars mycket effektivt som i "Så tuktas ett lejon" (A lion in winter).
På senare år kännetecknades hans musik som svepande, lugn, långsam och harmonisk. På kommentatorspåret till "Så tuktas ett lejon" nämns det att några musiker blev uttråkade av att framföra Barrys musik, något som är lite lustigt då Barry har uttryckt dirigerande i sexuella termer. Jag känner inte till någon kritik mot Barrys musik. I dokumentären "Moviola" kritiserar han yngre kompositörer som tänker mer på musiken än själva dramatiken i filmen. Barry hade ju filmen i sig med sin bakgrund kombinerat med att han lärde spela piano tidigt och senare bland annat lett storband.
Den enda invändningen är upprepningen mot musiken är upprepandet av Bond-temat i "I hennes majestäts hemliga tjänst" och temat till "Det svarta hålet", som upprepades många gånger i filmen, ett tema som jag inte direkt gillar. Lite tjatigt kan ju förknippandet mellan en kompositör och vissa filmer, genrer bli. I "Moviola" nämns inte Band vilket är befriande.
En annan invändning är musiken i 90-tals filmerna hade lite samma upplägg.
Annars får man köpa hans långsamma, svepande musik, hans "sound", och det är väldigt passande om man är ute efter detta. Själv kan jag föredra "My life", som förälder, både till filmens innehåll och musiken. Hans musik i dessa fall är som en hyllning till det som filmerna framhåller. Musiken, foto och bild smälter samman. I "Walkabout" gör sig detta påmint med musiktemat när huvudpersonen längtar tillbaka till naturen.