North 100 år

På 1970-talet gick "De fattiga och de rika" i Svensk TV. Själv var jag ett foster när mamma såg serien. Senare gick en västern på TV där jag tyckte det var märkligt med att en bil förekom. Filmen var "De red för livet". På video såg jag "Spartacus". Redan förtexterna var fascinerande. Musiken fanns nog lite långt inne i huvudet. Den gemensamma nämnaren var Alex North, kompositören bakom dessa filmer. När jag fick Soundtracket på LP till "Spartacus", då började det.
Den 4 december för 100 år sedan föddes Alex North (några veckor efter min farfar). Hans föräldrar kom från Ryssland dit Alex åkte för att hålla på med musik. Efter det blev det musik inom teatern och samarbete med Elia Kazan i "En handelsresande död", vilket ledde till filmen "Linje lusta" (nu 60 år).
Tio år senare blev det "Spartacus". Alex fick mer än över att år att skriva musiken till Stanley Kubricks film, vilket är ovanligt. Storfilmen har jag sett ett flertal gånger och är en favorit. Man skall inte göra en alltför socialistisk läsning av filmen även om den är skriven av en svartlistad manusförfattare. Det är som är lite märkbart är ett klassperspektiv -de två kombattanterna, slavarna mot de rika romarna. Kapitalistiska anspelningar görs av romarna själva.
Främst är det "underdog" historia som tilltalade både titelrollsinnehavaren, Kirk Douglas och kompositören själv. Frihetskänslan gör sig påmind då man ser (om) den. Filmen känns inte lång även om den är runt tre timmar. Seg är annars serien "Spartacus: Blood and sand" som TV6 visar. Den verkar lite inspirerad av både "300" och "Gladiator". När kommer Spartacus (som han kallas) göra revolt? Handlingen byggs mest upp av intriger, som fungerade bättre i miljöerna i "Rome"-serierna.
För att återgå till North så är det inte bara jag som inte är förtjust i musiken. Kirk Douglas som skrev ett brev till North, att han tyckte om musiken. Scoret är även en av Norths egna favoriter och likaså Steven Spielbergs. Musiken gavs ut i en nyutgåva där olika filmkompositörer tolkade filmens kärlekstema.

Kubricks "2001: ett rymdäventyr" blev banbrytande när den kom. Man undrar lite vilken betydelse för North detta hade blivit om hans musik fick vara med i filmen. Det är tråkigt att Kubrick valde bort musiken, som är mer "konstnärlig" än filmmisk, med bland annat slagverk, orgel och kör. Även om musiken ingnorerades kan man höra lite spår av den ibland annat "The shoes of the fisherman" (från samma år som "2001") och "Dragonslayer". Som tur är finns musiken på CD.
Från en intervju med North är det intressant att höra hans inställning till musik och film. Elektronisk musik använde han mer sparsamt och orgel istället för synt. Han gillade inte våld i filmer och ogillade detta i "Drakdödaren".
North var politiskt engagerad och detta märks lite i samarbetet med Elia Kazan i bland annat "Viva Zapata!". Så kallad "wall-to-wall-music", musik som fyller filmen,
föredrog han inte. Musiken blir då ganska lågmäld. "The Children's Hour" (1962) har idyllisk romantisk musik. När skvallret och intrigerna börjar märks dissonantmusik lågt i bakgrunden. Den fungerar helt perfekt som för att förstärka de känslomässiga scenerna. Ett effektivt exempel är när man ser ilskan i ögonen hos en kvinnan när hon får reda på att hennes barnbarn har ljugit.

Förrutom jazzinfluenserna i Norths musik finns något balletartat, "svepartad" rörelse i musiken , vilket man höra i "Indianerna" (John Fords "Cheyenne Autumn"). Musik för balletter är ju något som North också skrev.
Alex North är känd genom sitt samarbete med olika regissörer, några kända filmer och "Unchained Melody", utgiven av många artister.
John Williams och Jerry Goldsmith beundrade honom och fick råd av honom. För Williams var han en "fadersfigur". Hos Goldsmith har detta märkts genom de CD utgåvor på Varese där Goldsmith dirigerade sin väns musik. Av dessa utgåvor gillar jag starkt "A streetcar named desire" och mindre "Viva Zapata!", om jag måste välja. I "Viva Zapata" är det mest den "revolutionära"-musiken som är finast.
"Whos afraid of afraid of Virginia Woolf" är fin helt igenom med sin gitarrmusik. Den står lite i kontrast till de andra mer pampiga som "The Agony and the Ecstasy".
Influenser i Goldsmiths musik är lite musiken för slagfälten i Norths "Spartacus" och Goldsmiths "Patton". I "Bite the bullit" kan man skönja lite i stilen också.