Miljö- och katastroffilm
Miljöhotets aktualitet pendlar lite från bevakningen av detta som konferenser och rön.
Al Gores dokumentär ”En obehaglig sanning” satte fart på detta. Samma år kom dokumentären ”I elfte timmen”, en film som jag mest kände till på grund av Leonard Di Caprio. Di Caprio stod bakom en del av manuset och framför kameran som en presentatör, ”inramandes” filmen. Vissa likheter kan man göra med hyrfilmsaktuella ”2012”. Båda har tal i sin titel. Elfte står för tid för förändring. 2012 är antingen slutet eller början på en ny era enligt Maya kulturen och det år olika forskare kom fram till att något skall hända baserat på observationer och astronomi.
En viss domedagskänsla finns det alltså. John Cusack, Danny Glover och Woody Harrleson märks i Emmerichs film. ”I elfte timmen” har, förutom Di Caprio, kända namn och ansikten som Mikhail Gorbachev och Stephen Hawking. Solens påverkan på jorden, i form solstormar, finns med. I den ena är det mycket prat och i den andra är det istället effekter. En viss anknytning till gammal visdom förekommer. ”I elfte timmen” är det en urinnevånare som har slutorden och i ”2012” har två tibetanska munkar en dialog, som inte har någon funktion i filmen. Det om Maya kulturen nämns inte utan det är istället tibetaner. Kritik finns mot USA – i dokumentären är det politiken, oljebolagen och livsstilen. När det gäller detta är det vad myndigheter undanhåller för medborgarna. Lite konspirationsteorier har ”2012” med en tokig radiopratare (Harrelson) och forskare som omkommer, vilket är en mycket lös sidohistoria.
I motsats till Emmerichs tidigare filmer är inte USA som är den självklara ledarnationen utan i ”2012” är det samarbete som gäller. Lösningen och räddningen för båda är tekniken.
Båda filmerna har inte så mycket att säga. Sensmoralen är otydlig i ”2012”. Kanske är det att man skall hålla ihop? Det handlar inte om att människan gjort något mot naturen eller är onda mot varandra. Helt enkelt så är det jordens undergång och det går mycket snabbt och kraftfullt.
”I elfte timmen” är det mer sensmoral. I motsats till spelfilmerna från Hollywood handlar det inte om enstaka individer som förstör utan problemet bakom miljöförstörelsen är vårt tankesätt. Människan är inte skild från naturen och det som människan består av är omänskligt som svampar och bakterier. Mycket handlar om utveckling som behovet av kol, olja och effekter av upprustning. Industrin kan ta enorm fart i samband med krig.
Al Gores dokumentär ”En obehaglig sanning” satte fart på detta. Samma år kom dokumentären ”I elfte timmen”, en film som jag mest kände till på grund av Leonard Di Caprio. Di Caprio stod bakom en del av manuset och framför kameran som en presentatör, ”inramandes” filmen. Vissa likheter kan man göra med hyrfilmsaktuella ”2012”. Båda har tal i sin titel. Elfte står för tid för förändring. 2012 är antingen slutet eller början på en ny era enligt Maya kulturen och det år olika forskare kom fram till att något skall hända baserat på observationer och astronomi.
En viss domedagskänsla finns det alltså. John Cusack, Danny Glover och Woody Harrleson märks i Emmerichs film. ”I elfte timmen” har, förutom Di Caprio, kända namn och ansikten som Mikhail Gorbachev och Stephen Hawking. Solens påverkan på jorden, i form solstormar, finns med. I den ena är det mycket prat och i den andra är det istället effekter. En viss anknytning till gammal visdom förekommer. ”I elfte timmen” är det en urinnevånare som har slutorden och i ”2012” har två tibetanska munkar en dialog, som inte har någon funktion i filmen. Det om Maya kulturen nämns inte utan det är istället tibetaner. Kritik finns mot USA – i dokumentären är det politiken, oljebolagen och livsstilen. När det gäller detta är det vad myndigheter undanhåller för medborgarna. Lite konspirationsteorier har ”2012” med en tokig radiopratare (Harrelson) och forskare som omkommer, vilket är en mycket lös sidohistoria.
I motsats till Emmerichs tidigare filmer är inte USA som är den självklara ledarnationen utan i ”2012” är det samarbete som gäller. Lösningen och räddningen för båda är tekniken.
Båda filmerna har inte så mycket att säga. Sensmoralen är otydlig i ”2012”. Kanske är det att man skall hålla ihop? Det handlar inte om att människan gjort något mot naturen eller är onda mot varandra. Helt enkelt så är det jordens undergång och det går mycket snabbt och kraftfullt.
”I elfte timmen” är det mer sensmoral. I motsats till spelfilmerna från Hollywood handlar det inte om enstaka individer som förstör utan problemet bakom miljöförstörelsen är vårt tankesätt. Människan är inte skild från naturen och det som människan består av är omänskligt som svampar och bakterier. Mycket handlar om utveckling som behovet av kol, olja och effekter av upprustning. Industrin kan ta enorm fart i samband med krig.