SHERLOCK HOLMES

Regi:G.Ritchie
128 min

Efter ett antal TV-filmer och serier om den berömde är det väl dags för bioduken, efter några decenniers frånvaro.
Det som är uppdaterat är titelfiguren själv. Från att vara torr och lugn är han mer en vildhjärna. Istället för att ta opium deltar han i boxningsmatcher, något mer utåtvänt än drogmissbruk. Man kan tro på ”Fight club” fenomenet, då han klagar på tomheten i hans liv och boxningen skulle få honom mer levande. En annan möjlighet kan vara att han har en irländsk sida (slagsmål kombinerat med drickande samt att det irländsk musik som bakgrundsmusik). Själva fiolspelat är mest i form av knäppande på stråkarna.

Slutledningsförmågan finns kvar, som han använder mycket, och hans excentriskhet. Han stänger in sig och sysselsätter sig med uppfinningar.
Excentriskheten påverkar det sociala hos honom, exempelvis när Dr Watson skaffat sig en fästmö. Just relationen mellan Holmes och Watson är filmens kärna och som gör denne Holmes variant mer unik. Watson är den som får ta hand om den udde Holmes (annars inte så unikt) men Watson är inte en snäll, lojal ”knähund” som tidigare utan mer handlingskraftig och käbblar emot honom. Robert Downey Jr. och Jude Law är ett ganska bra par, om än lite ”ungdomliga”. Att det inte bara är Holmes ”föreställning” känns bra när han får hjälp i upplösningen och det blir mer en ”teamkänsla”.
När man inte trodde att Guy Richie kunde göra sämre filmer så har det vänt. Bildspråket, i slagsmålscener, är ganska typiskt honom, slutledningsförmågor är bildmässiga beskrivningar
och beskrivningen av hårda, kriminella typer känns igen. Denna film är en uppfräschning och allt håller hög kvalitet. En förklaring till det hela kan vara att han bytt sida och inte har kriminella som huvudpersoner, och därmed slipper en tröttsam upprepning av gangstergenren. Fast det är lite konstigt att han fått förtroende för en högbudgetfilm med tanke på hans tidigare floppar.
”Sherlock Holmes” är underhållande, med högt tempo med några skojigheter, häftiga actionscener och Downey Jr. som glänser i titelrollen. Han är den mest färgstarke i rollen sedan Jeremy Brett, från TV-serien.

Miljöerna imponerar stort över ett sekelskiftes London. Att ”modernisera” Sherlock är okej i denna typ av film och det är betydligt bättre att han får vara kvar i sin tid och inte flyttas fram till ”nutid” som Basil Rathbones Sherlock Holmes.
Filmen har fått kritik för att ha mer yta än substans och det håller jag med i när det gäller brottsintrigen. Originaliteten är miss här och det följer de vanliga konventionerna även om den kanske hör till en Sherlock Holmes historia. Varför måste boven vilja ha världshärvälde? Det känns lånat från filmer vars handling och miljöer utspelar sig vid samma tid som ”Shanghai knights”. Dessutom verkar det som hemliga sällskap och ordnar är obligatoriska i dessa berättelser.
Mark Strong som skurken Blackwood gör inget större intryck även om han ser lite vampyrlik ut. Man rycks med av Blackwoods kriminella metoder men när Holmes förklarar dessa i upplösningsdelen är det inte särskilt märkvärdigt eller avslöjande. Ändå är det positivt att fokus ligger mer på Holmes och Watson och man bryr sig inte så mycket om Blackwoods ondska.