FILM OCH FILMMUSIK

recension THE STIG-HELMER STORY

2011-12-28T10:40:00.004+01:00

Regi: Åberg

Lasse Åberg har sagt att han gjort filmen för att bli mer igenkänd och jo det var ju ett tag sedan förra filmen. I Stig-Helmer filmerna har ofta tagit upp igenkänningheten i humorn och därför gått hem hos den svenska publiken. ”Den ofrivillige golfaren” och ”Hälsoresan” inriktade mer hos specifika fenomen. I den senare var det mera åt tönteriet. I denna film tas en mängd moderna fenomen upp. Stig-Helmer blir som en gammal relik i samhället. Tankarna går lite till Clint Eastwood när han möter ungdomar, fast här är det ju komik. Tati har varit en inspiration för Stig-Helmer figuren och här blir referensen ”Min onkel” tydlig när Stig-Helmer är på automatiska dörrar. En drift blir det även till det språkliga, minoriteter med en pizzeria med blandning av olika språkinslag och en burkhaklädd kvinna med Ulla Skogs röst.
När han går omkring så blir det ganska småroligt och ett litet inslag av ”Pensionärsjävlar”. Här finns ett litet persongalleri med andra åldringar han möter. "Berra" (Sven Melander) från första filmen dyker upp med roliga repliker. Filmen igenom kan inte bara vara om Stigs möten med omgivningen så han träffar kompisen Olle. Olle kommer med filmens anglofierade titel och en handling tas fram ur från Stigs story. Ett tågset har blivit viktigt och Stig-Helmer skulle vilja ha tillbaka tågmodellen Big Boy som han gav sin första kärlek Annika. Olika kvinnor har dykt upp under alla filmerna och man undrar lite över varför den inte har blivit något långvarigare för Stig-Helmer. Kanske är den första kärleken svaret på detta? I olika tillbakablickar tas man till barndomen som förklarar lite runt Stig-Helmer. Mobbare, föräldrar, morbror och kusin finns med liksom 1950- och 1960-talsfenomen. Om man kommer ihåg ”Kurt Olsson-filmen” så är det lite åt det hållet och här förekommer även också stränga pappor. Inte riktigt så långt som ”Forrest Gump” med historiska inslag men det är roligt när Stig-Helmer är med i ”Farbror Svens brevlåda”, med en blivande Lill-Babs och ”10 000 kronors frågan” på TV. Detaljerna och tidsandan från förr är mycket bra fångad med fotot i en speciell ton. Miljöerna är mycket trovärdiga och likaså skådespelarna med bland andra Elisabeth Karlsson som mamma Olsson, Bill Hugg (morbrodern), Bill Hugg (morbrodern, Tove Edfeldt (kusinen). Tobias Jacobsson som 20-årige Stig-Helmer liknar lite Peter Siepen (med dubbad röst av Åberg).
Det är denna nostalgiska story som räddar filmen med flera bra inslag av romantik och skämt som anspelar på nutida fenomen. Själva nutidsberättelsen är inte så mycket att ha och sökandet efter Annika är lamt. Filmen hittar oftast rätt men en del fantasiscener som skämtar med västern filmer och Casablanca är mindre lyckade. Sen är en persons sminkning till en 67-åring väldigt dålig. ”Stig-Helmer” är lite bättre då än nu men bättre än jag sist såg honom på Hälsohemmet.

recension THE GIRL WITH THE DRAGON TATTOO

2011-12-24T08:59:00.003+01:00

Regi: Finchter, 158 min

Man har läst boken, sett filmen, sett TV-versionen o h nu den amerikanska nysinspelningen. Det börjar med en slags teaser med Henrik Wranger som är i kontakt med en gammal polis. Sedan kommer häftiga förtexter. Jag vet inte vad de föreställer, människor i olja och kedjor. Tankarna går till James Bond och Daniel Craig dyker sedan upp, som Mikael Blomkvist. Anna Charlotta Gunnarsson ses som en journalist som följer honom med frågor. När det nu är amerikanskt av en berättelse (som från början kändes lite osvensk) är det inte så märkvärdigt och man tänker inte så mycket på det. En viss oregelbundenhet är det med språket. Ibland är det texter på svenska och ibland engelska. Skyltningen är en blandning på (som ex. Hostel) och telefonoperatören pratar både svenska och engelska. Skådespelarna varierar med engelskan där vissa har mer brytning. Rooney Mara låter som Björk när hon pratar. Stellan Skarsgård kunde för en gångs skull låta som en tysk som pratar engelska men hans engelska står mer jämställd till Craigs. Annars är det svenska bra skildrat med exempel produkter som syns. Den enda missen är väl ”Oh, Tannenbaum” som spelas vilket inte är en typisk svensk julsång (melodin är ganska känd i USA). En stor skillnad mellan den svenska och den amerikanska är att den nya är lite mer tydligare och satsat lite mer på detaljer och ljud. Ett exempel är Salander som placerar en avslyssningsapparat vid en server istället för att bara knappa vid en dator. Ljudet är det mer satsat på som man hör en blandning av musik och ljud när Salander är i möte med Bjurman. Man är lite osäker på om det är ett ljud som uppstår hos rollfigurerna eller något naturligt ljud. (ljud från en polischmaskin)
Finchter har förbättrat, fyllt med stämning och gjort det spännande. Upplösningen med mördaren är mer spännande än i den svenska versionen. En del är lite ändrat som i upplösningen, mötet med Harald Wranger (Per Myrberg) och Blomkvist och Salander är mer ”sängkompisar” här.
På det hela taget är det lyckat med bra skådespelare. Jag är ganska förtjust i Rooney Mara som är lite mer udda än Noomi Rapace Salander. Punkigheten har det mer mer tagits fasta på, som märks lite i musiken också.
Man kan tänka lite som när exempelvis Disneyfilmer skall dubbas och dubbningarna skall likna originalet. Robin Wright är faktiskt ganska lik originalets Lena Endre (Wright har ju förekommit i skandinaviska sammanhang förut).
I början är det lite svårt att hänga med i replikerna. Slutet har blivit bättre och fylligare även om det blir utdraget med en upplösning till (det är lite av bokens problem). Sedan känns det lite långt. Per Anderssons Bjurman var bättre än Bjurman här som mest är en fet äcklig gubbe.

recension HAPPY FEET 2 – 3D

2011-12-24T08:58:00.002+01:00

Regi:Miller

Den dansande pingvinen är tillbaka, nu med familj och barn. Massor av pingviner är samlade som dansar och sjunger. Som i förra filmen, fast med mindre anspelningar, så är det några hot i miljön. Snön smälter, isbjörnar klamrar sig fast på den lilla snön som finns, andra djur och människor är lite farliga (de är inte animerade). Så mycket till handling är det inte. Isberg rasar och några av pingvinerna blir fast och de andra skall hjälpa dem. Detta berg kallas för Domedagsberget av originalets Elia Woods (det fanns ju ett sådant i ”Sagan om ringen”-filmerna också).
Lunnefågeln Sven har fått en religiös upplevelse genom att överleva strapatser. Räkorna Will och Bill vill vidga horisonterna. En elefantsäl får en funktion i filmen.
Som bioupplevelse är den okej med imponerande masscener med sjungande pingviner. Miljöerna är fina och elefantsälen Brian har en rejäl basröst.
Med sångerna blir det lite för mycket där pop och opera blandas. Lite gulligt blir det med pingvin och sälungar. Man hade uppföljaren hade något att berätta. Nu blir det mest något för barn. Att se den i 3D är en stor behållning där räkorna ser väldigt bra ut i 3D. Sedan är sluttexterna häftiga med vattenbubblor som kommer emot en.

recension Drive

2011-12-21T08:15:00.011+01:00

Regi: Winding Refn

Förare känner man till från dataspel där man skall köra bil och ta olika uppdrag. Så är det nästan här där den namnlöse (Ryan Gosling) livnär sisg på att köra bil och meka med bilar. I början för man en "Taxi driver"-känsla med närbilder på föraren och när han tittar i backspegeln. Oja. Albert Brooks är också med fast här en hårding istället för en mes. (Brooks är tyvärr inte så imponerande) Föraren, som i Taxi driver, är en ensam, lite isolerad person som blir till en slags "riddare". Det finns både lite romans och sen är det kriminaliteten och våldet. En flört med 80-tals filmer finns det med för- och eftertexter i rosa med kursiv stil. Musiken är syntlåtar, dialogen är ibland sparsam och handlingen är enkel. Det finns stunder av något uttalat med stadsbilden i mörker med höghus säger sitt.
Man sugs direkt in i filmen. En spänning finns där från början. Gosling i huvudrollen gör sitt med sin coola, tysta stil. Hans rollfigur har inget namn. Han har en jacka med en bild av en skorpion på ryggen (som Goslings stjärntecken). Skorpionen blir en slags referens till rollfiguren, med hämnd och våld, och han refererar till sagan om skorpionen och grodan. Man kan se "drive" för drift, som när skorpionen sticker för det ligger i skorpiens natur.
Nicolas Winding Refn har skapat något väldigt bra av något som inte är så märkvärdigt. Mestadels bygger detta på en ensam rollfigur lite härstammandes både från spaghettifilmer med Clint Eastwood och amerikansk 70-tals film. Från början vet man inte riktigt vad som kommer att hända men man har en aning att det kommer att bli otrevligt. Föraren fattar tycke för en grannkvinna Irene. Carey Mulligan spelar henne och man påminns om Michelle Williams, både att hon har ett barnligt utseende och att Gosling spelade mot Williams i "Blue valentine". Irene står för det goda (likt Betsy i Taxi) i en annans mörk värld. Winding Refn står bakom våldsamma "Pusher" och "Bronson" och det blir våldsamt här. En skalle sprängs, ett huvud mosas, det skvätter och sprutar blod. Våldet får en funktion och man får se hur huvudpersonen reagerar när han utsätts och utövar våld. Lite för mycket överdrivet våld (likt en zombie-film) och två skurkar är lite svagt porträtterat. "Drive" är värd sina priser och man hade önskat att den gått upp på fler biografer.

Rota 100 år

2011-12-21T07:54:00.006+01:00

Något som lite fallit bort är att det är 100 år sedan filmkompositören Nino Rota föddes. Bernard Herrmann 100 år har märkts mera. Om man kollar runt så har någon musikfestival, cd-recensioner på radion och Ad Lib i p2 som uppmärksammat detta.
Detta är beklagligt. Dagens musiker och filmmusikskapare brukar nämna Nino Rota som favorit och han har haft ett inflytande som bland annat citering av exempel James Horner. Rota står också lite som sentimentaliet hos äldre som har filminnen. Då är ju naturligtvis för Fellinis filmer, med ibland "cirkusmusik".
Själv har jag väl runt åtta scores av Nino Rota. Det är inte så mycket och jag vet inte så mycket om honom. För att sammanfatta hans diskografi så är det Fellinis filmer, "Gudfadern" och "Gudfadern 2". Den andra Gudfadern Oscarbelönande Rota för medan till första filmen blev det ingen nominering då musiken lät för mycket Rotas andra verk. Andra filmer man kan summera Rota med är Franco Zeferellis "Romeo och Julia", en hit 1968, och "Krig och fred".

Brandeby, Russell, Morgan

2011-12-21T07:22:00.009+01:00

Tre personer som gått bort. Jag förknippar dessa lite med 1980-talet även om de var verksamma under andra decenier. Det känns som väldigt längesedan när tar fram min signerade LP av "Kurt Olssons största hittar". Kurt Olsson var lite av en idol med hans tv-serier, Fådda blommor och julkalender med mera. Underbar och familjevänlig humor. Sedan slutade Kurt Olsson för att sedan dyka upp i reklam och sist på "Fångarna på fortet". Lars Brandeby medverkade i "Huss"-filmerna och gjorde ett litet konstigt uttyck.

Från Biljard cafét på 80-talet fick jag en tingad videofilmsaffisch. Det var på en kvinna med en "demon"? - Ken Russells film "Gothic". Jag har även en LP från "Altered states" - Russells "Experimenten". Båda filmerna såg jag senare. Något fascinerande filmer. "Gothic" var om vad som utspelade sig på Lord Byrons slott en natt med ett sällskap där Mary Shelley kom på idén med Frankenstein. Det bästa med "Altred state" var John Coriglianos musik till den filmen.
Kan jag inte sett så mycket så mycket av Russell. Då har det varit mer intressant än bra. Flummighet har varit genomgående som förekom både i, den mycket bra, "När kvinnor älskar" (1969) och exempelvis, den dåliga, "The Fall of the Louse of Usher" (2002)

TV-serien "MASH" kom på 70-talet men jag förknippar den mest som 80-tal på svensk tv. Jag var för kiten för att förstå humorn, ironin och satiren. Man märkte mest för- och eftertexterna och inramingen av kriget. En scen jag minns var en vemodig mellan sonen och pappan (Harry Morgan). Morgan blev känd för den serien, officeren med det goda humöret. Annars är det från "Så vanns vilda västern" (1962) jag såg på video på 80-talet där han var som klippt och skuren att spela general Grant (han hette Sherman i "MASH". Här spelade John Wayne general Sherman).

Lind Lagerlöf

2011-10-12T13:03:00.005+02:00

Tidningarna har rapporterat om en filmarbetare som försvunnit i samband med filminspelningarna av Camilla Läckbergs böcker. Senare har det gått ut med att den försvunne är en regissör - Daniel Lind Lagerlöf som befarats drunknad utanför Grebbestad.
Själv har jag mött honom två gånger. Första gången var på ett seminarie Film i väst höll. Den andra gången var vid filminspelningen av "Miffo".
Man får en uppfattning av att regissörer är lite märkvärdiga i sitt sätt. (Jag har inte mött så många) Detta beror nog på deras arbete. I "Miffos" fall var det minnet av inspelningen som spelade in.
Jag blev inte utvald (av regissören) till att stå bland prästkandidaterna vid altaret vid vigningen av Jonas Karlssons rollfigur. Jag syntes heller inte i filmen då det användes olika kameravinklar i scenen i Lysekils kyrka.
Som filmregissör kan jag räkna Daniel Lind Lagerlöf till en favorit och kvalitetsmässigt jämföras med Ulf Malmros. Lind Lagerlöf började med att regissera avsnitt till "Skärgårdsdoktorn". Sedan kom genombrottet med "Vägen ut", "Hans och hennes" och bland annat Van Veeteren-, Beck och Wallander filmer. Några produktioner som "Buss till Italien" var inte så lyckade. Bäst var ändå hans TV-produktioner som "Bekännelsen", "Mannen under trappan" och "Bibliotekstjuven" (dem första med Jonas Karlsson). Dessa hade förmågan att vara spännande, engagerande och lite gripande. Personbeskrivningarna, i både filmerna och serierna var mycket mänskliga och sympatiska, då med tanke på att rollfigurena begått brott eller hade en psykisk störning.
Försvinnandet av Daniel Lind Lagerlöf blir ännu mer obehagligt då hans senaste film Johan Theorins "Skumtimmen" handlar om ett försvinnande.

Sci-mässa

2011-10-11T09:59:00.005+02:00

Så har jag varit på Science fiction mässan i Göteborg, den 1-2 oktober. Jag blev lite förvånad att den hölls igen då den hade varit på våren. I alla fall bestämde jag mig för att möta gästerna, som jag mest brukar kolla in när jag är där. Susan Backlinie kände jag av någon anledning igen direkt från "Hajen". Jag valde fotot när man ser henne skrika över vattenytan. Skulle nog valt ett svartvit foto med henne och Steven Spielberg. Hon var mycket vänlig och mån om att hennes autograf inte skulle smetas ut, bli förstörd. Hon tog i hand och jag tänkte efteråt om hade skakat den handen med Spielberg. Till Veronica Cartwright valde jag ett foto där Sigourney Weaver var med. Cartwright frågade om hon skulle skriva med blå eller svart penna. Lite tveksamhet blev från mig. Skådespelaren jag fotade mig med var Robert Englund, vilket gick snabbt. Jag sa att jag bodde på Elm Street och han svarade att jag inte skulle sagt det. Vilket blunder. Fotot blev hyfsat.

Kulturkalasfilm

2011-08-19T09:27:00.004+02:00

I Göteborg har Kulturkalaset börjat med en salig uppsjö av aktiviteter, underhållning, mat med mera. Bland annat bjöd Bio Roy på gratisbio i år igen. Deras utbud var inte lika lockande som förra året men det fanns en man inte ville missa.
Lång var kön till biljettsläppet av Woody Allens senaste på Bio Roy, där man själv stod i femtio minuter. En animerad kortfilm visades först om skolan som dödar kreativiteten. Skolsystemet är föråldrat med sin undervisning. Skolan möter inte framtidens och arbetsmarknadens krav med ökad konkurrens. Genier mäts genom hur många alternativ eller svar en fråga kan få snarare än antalet svar på frågor. Exempel på detta är vad man kan göra med en tegelsten. Förskolebarn gav mest alternativ på detta alltså var dem smartast. Kortfilmen var intressant gjord av två unga killar.
Efter detta var det förhandsvisningen av Woody Allens “Midnatt i Paris”, som var Cannesfestivalens öppningsfilm. Filmen är en blandning av en hyllning till Paris, en verklighets/tidsflykt, om att hitta sin egen plats och den sanna kärleken. Den bjöd på massa humor då huvudpersonen, författaren Gil träffar på författarförebilder som Hemingway, Fitzgerald och andra kändisar under 1920-talet som Picasso och Dalí. Det var längesedan en Wooy Allen film var så här riktigt bra, rolig med lite inslag av magi. Midnatt i Paris har svensk premiär 2 september.

Herrmann 100 år

2011-06-28T09:36:00.053+02:00

Den 29 juni är det hundra år sedan Bernard Herrmann. På film började det med klassikern "Citizen Kane" och slutade en annan klassiker "Taxi driver" (1976). Det är även 35 år sedan, i år, han gick bort. Däremellan var det kända samarbetet (och brytningen) med Alfred Hitchcock. Detta är en ganska bra sammanfattning för att göra det kort. Första filmen blev "Ugglor i mossen"(1955) och slutade med "Marnie" (1964)
Mest ikonisk är ju "Psycho" med duschmordet med violinerna.
Brytningen mellan de två har det skrivits ganska mycket om. Den kända versionen är att bland annat producenterna ville har mer poppig musik till "En läcka i ridån". Versionen från Elmer Bernstein var att Herrmann bara ville använda blåsinstrument och detta gick ju inte an. Till "Psycho" var det bara stråkinstrument, men det var nog en mer en engångsgrej. Ändå fast det lite experimenterande, som med "Fåglarna" där Herrmann stod för ljudeffekterna. Han hade ganska mycket att säga till om och skötte det mesta kring musiken som orkestreringen.

Urvalet av genrer var ganska stort. Från dramer, västerns, äventyr/fantasy, science fiction ("Mannen från Mars", 1951, med Therminen för marsmänniskan) krigsfilm, skräck samt för radio och TV.
Samarbetet med regissörer var många, från Orson Welles, Alfred Hitchcock, Francois Truffaut, Brian de Palma och Ray Harryhausens fantasyfilmproduktioner. Med William Friedkin blev det dock igen komponerande med då Herrmann tyckte det han såg av "Exorcisten" var skit. Han hade annars ganska tur med regissörer som ville arbeta med honom efter Hitchcock som auteur regissörer som Truffaut och de filmnörd regissörer som De Palma och Scorsese.

Som med de flesta stötte man på Herrmanns musik genom Hitchcocks. Sveriges Television visade en mängd Hitchcocks filmer på 1980-talet. Scorseses "Taxi driver" såg jag på tv och även "Det gyllene skinnet", visades kring någon jul på TV. Herrmanns musik imponerade i "Det gyllene skinnet". Just musiken var väldigt när det var en fantasifull film och med monster i lera, filmade med stop-motion tekniken. Samma känsla fick man med "Det lever" med en dockfigur som skulle föreställa en monstruös bäbis. Den kraftfulla musiken var skrämmande i sig. Ett annat exempel är i "Djävulens blodsband" (1973) där den vansinniga musiken gör ett utfall när filmens tvillingsyster begår ett mord.
Kraftfull var även "Cape fear". Med Scorseses användande av Herrmanns score till nyinspelningen från 1991 fick man tillfälle att uppleva musiken på bio. Den är ganska samma som från originalfilmen, frånsett bland annat ett familjetema på piccola-flöjter. Elmer Bernstein tappning med sitt arrangemang känns mer kraftfullt passande till att denna gång var färgfilm och symboliskt innehåll. Dessutom fanns den förkastade musiken från "En läcka i ridån", från en slagsmålsscen.

En del inspelningar har utgivits på CD på senare år med främst Joel McNeely som dirigent med Royal Scottish National Orchestra. Även Esa-Pekka Salonen har dirigerat vid några tillfällen.
"Farenheit 451" var en av de första men hade ganska kort speltid.
De håller annars god kvalitet men "Torn curtain" ("En läcka i ridån") fick inte så bra mottagande. På utgåvorna från Varèse Sarabande kan man höra variationen av Herrmanns olika verk.
"The trouble with Harry" är finstämd och har någon dramatik, då det var en lättsam mordhistoria av Hitchcock. "The 3 worlds of Gulliver" bjuder på stor variation från den pampiga overtyren till mer lugnare stycken. "The seventh voyage of Simbad" har kraftigare innehåll med mycket slagverk, dirigerad av John Debney. Olika versioner finns av "North by northwest", "Vertigo" och "Psycho". Någon version finns från MGM av "North by northwest" med Herrmann som dirigent och en annan av McNeely. Jag kan inte avgöra vilken som är bäst.
Musiken är kompositören är en av hans allra bästa verk. Man kan undra varför titeltemat är en spansk dans, men den är verkligen effektiv med sitt höga tempo och mängden med slagverk. Kärlekstemat står som en bra kontrast i sin långsamhet och längtansfullhet.
Muir Mathisons version av "Vertigo" sades vara bra men speltiden på LPn var ganska kort. En mer komplett inspelning gjordes med McNeely och det finns en version dirigerad av Herrmann. "Vertigo" är hypnotiskt och är inspirerad av Richard Wagners "Tristan och Isolde", med anknytningen till döden. Lady Gaga har ju snott musiken till en av sina videos.
Den version av "Psycho" som gav ut med Herrmann som dirigent 1968 kritiserades för att vara både tung och slö i framförandet. Jag var inte så förtjust i den utan glädjes mer av nyinspelningen som gjordes 1997. Även "Psycho" gillar jag starkt. Musiken har mycket stämningar i sig och är som ett drama. Att filmkritiker inte lade märke till musiken och att någon tyckte den var konventionell är ganska märkligt.
(R.Lack "Twenty frames under - A buried history of film music", Quartet books)
"The wrong man" är det enda scoret från en av Hitchcocks filmer som inte fått en nyinspelning. Jag vet inte riktigt varför men den är inte lika orkestral som de övriga. Scoret är mest trumpetbaserad, med en återkommande, monotont spelande trumpet, symboliserade den brottsmisstänkte jazztrumpetande Manny.
En komplett inspelning kom senare av "Citizen Kane", som kändes värdefull med tanke på att det var hans första filmscore.
Herrmann visste inte hur man skrev filmmusik när han fick uppdraget. (R.Lack "Twenty frames under - A buried history of film music", Quartet books)
Musiken är på sina ställen mörk och innehåller även en operaaria.
Glad blev jag även när det gavs ut en längre version av "Taxi driver", då den på Varese var kort. Lite diskussioner kom när "Marnie" gavs ut på märket Tsunami, om att det skulle vara en bootleg. Den har ganska knapphändig information mer än att Herrmann står som dirigent. Man kan istället välja Varese utgåva med snyggare omslag och någon minut längre speltid.
En hel del nyutgåvor har kommit av hans musik. Av dessa tycker jag inte "Twilight zone" är en av de bästa. Som filmisk musik är den inte särskilt dramatisk och varierande för att lyssna på även om det är den del fin musik. Sedan finns det andra utgåvor som olika volymer av "Bernard Herrman at fox" och en utgåva av "The ghost and Mrs. Muir", dirigerad av kompositören själv. Jag tycker det är lite svårt att välja bland utgåvorna. Skall man välja original, med kanske lite sämre ljud(?) eller en ny tappning? Vilka är längst? Jag har "The egyptian" på Naxos Film Music Classics som även finns på märket Marco Polo och limitierad av Film Score Monthly.
Lite lättare är det med själva filmerna där det inte finns så mycket att välja på. "North by northwest" som kom nyligen i en nyutgåva, gjorde sig bra på blu-ray. "The Day the Earth Stood Still" ("Mannen från Mars") finns också på blu-ray och även den med ett isolerat musikspår.

Annars är väl filmerna mer kända för den större publiken än musiken. Kanske spelade bakgrunden in med att Herrmann såg sig som en klassisk kompositör, och han inte sysslade med popmusik som John Barry och Ennio Morricone. Filmerna hade inga direkta hjältar med hjälteteman i stil med Erich Korngold eller senare John Williams. Hans musikteman var heller inte tonal i en del fall (exempel "Cape fears"-titeltema osv.)
Det blev inga musikhittar från någon film i stil med exempelvis Maurice Jarres "Laras tema" från "Dr Zhivago". Hans musik har verkat komma tillbaka lite med Quentin Tarantinos användande av vistlingsmelodin från "Twisted nerve" i "Kill Bill vol.1". Den melodi har även hörts i en trailer till "The mentalist" på TV3. Mest är han väl mycket betydelsefull för dagens filmkompositörer, som exempel Danny Elfman.
Stilen som var märkbar för Herrmann är bland annat oboer, bleckblås, en samverkan mellan de olika instrumentgrupperna. Han hade en förmåga att variera instrumenteringen och de filmernas musik hade olika klangfärg. Här är det lite som med filmer. Oftast hänger man med i filmernas handling, underhållning och skådespelare. Man kanske inte tänker så mycket på detaljer. I detta fall med musiken kan man höra på de olika instrumenten och inte bara hänga med i musiken med dess melodier och rythm. Om Bernard Herrmanns musik tycker jag inte det finns något negativt att säga. Den fungerar kongenialt i filmerna. Dock kan den verka för kraftfull och suggestiv, som i "Vertigo" och "North by northwest", med melodierna i ens skalle när man ser filmerna. Balansen till att bli lite för mycket var det i De Palmas "Gastkramad" (1976), då musiken hade inslag av en kör. Detta fick man köpa både med att den var inspirerad av "Vertigo".
Det enda dåliga med Bernard Herrmann var hans humör, vilket han gav smakprov på en intervju från 1970-talet som jag hört. I detta sammanhang var det hans syn på musiken och motståndet till Hollywood.

150 år sedan

2011-04-11T15:25:00.018+02:00

Den 12 april utbröt det amerikanska inbördeskriget. På film är Griffits "Birth of the Nation" (1915) och "Borta med vinden" (1939) de mest ikoniska filmerna. Nord och sydsidan har haft stort inflytande över västernhjältarna med sydstataren som rebellisk, oborstad, ridderlig, lite omoralisk medan nordstataren mer modern och proper. Ridderligheten kan kännas lite märklig för sydstataren med deras dialekt och mer ovårdad.
I filmer har dessa två olika typer möts, lite för att ge en dubbel bild av amerikanen. En viss revisionism präglade "Birth of the nation" där den svarte mannen gav skulden till det splittrade Amerika. Slaverifrågan var knappast den enda orsaken till kriget då nord- och sydstaterna var olika varandra. Den riktige skurken i "Birth..." var "mulatten" (den bi-etniske på modernare språk) som sedan blev slav- eller prisjägaren i TV-serier och filmer.

Rejält revisionistisk var även "De dog med stövlarna på" (1941) där George Custer verkade ha vunnit amerikanska inbördeskriget på egen hand. Några sydstatare syntes knappt mer än på West Point. Amerikaner som stred mot varandra vill man inte skildra lika tydligt som striderna mot indianer senare i filmen.

Samarbete mellan nord- och sydstatare skildrats i exempel "Fort Bravo" (Escape from Fort Bravo 1953)
och Peckinpahs "Major Dundee" (1965), med indianerna eller franska styrkor som gemensam fiende.
Sydstataren passade in i västernfilmer producerade under Vietnamkriget med deras rebelliskhet mot USA.
Rena krigsskildringar med olika fokus på kriget har varierat. I USA inriktning varit på krigsskildringar och människorna kring kriget. Amerikanska inbördeskriget har räknats som det första moderna kriget med olika moderniteter och innovationer.
Med en utomstående bild av kriget kan nämnas Gustav Edengrens "John Ericsson - segraren vid Hampton Roads" (1937). Victor Sjöstrom hade titelrollen som den berömde uppfinnare.

I "Så vanns vilda västern" ("How the west was won") fungerade det som splittrig av hemmet, männen var tvungna att lämna hemmet för kriget. Liknande var det i TV-serien "Familjen Macahan" ("How the west was won", 1978) där striderna kom in till hemmet. I "Bittert krig" (The blue and the gray", 1982), som serien hette på svenska, handlade det om två familjer och skildrade kriget. Huvudpersonen John Geyser lämnade sin familj för att arbeta med sin mors släkt i norr och stå på nords sida. Serien börjar när John Brown döms för ett slavuppror och slutar efter president Lincoln dör.
Denna serie satte djupa spår när jag var liten och den är fortfarande gripande när jag ser om den en andra gång på TV. Seriens personer dör ganska dramatiskt.
Några år senare kom "Nord och syd", en mer romantiserande bild av nord och syd.
Här handlade det om överklass med två officerer i huvudrollerna.
Just blandningen mellan något rebelliskt och ridderligt tilltalade nog publiken.
Denna serie hade en mängd kända skådespelare som i de tidigare exemplen. Countrysångaren Johnny Cash spelade John Brown. Sterling Hayden gjorde denna roll riktigt autentiskt med sitt sätt att tala i "Bittert krig".
I slutet av 1980-talet kom "Ärans män" (Glory) som skildrade de svarta. Med detta skildrade mer kriget autentiskt än den bild som gavs från TV-produktionerna.
I "Dansar med vargar" (1990) var kriget mest som en inledning och upptakt för en soldat som ville fly civilisationen.
Sedan följde "Gettysburg" (1993), "The Hunley" (1999) om sydstaternas ubåt och "Gods and generals" (2003) med korrekta skildringar av slagen och officerarna. Underhållningen från serierna byttes lite ut mot historisk noggrannhet.
Ang Lee skildrde laglösheten under kriget med "Ride with the Devil" (1999).
Laglösheten återkom i "Gangs of New York" (2002) med hur kriget indirekt påverkade staden New York.
Romantik i kriget fick sin comeback i "Åter till Cold mountain" (2003) från "Borta med vinden" men här var det i stället klasskillnader.
Nu vantar jag på att Robert Redfords "The conspirator" skall komma till Sverige. Den handlar om de som dömdes på mordet på president Lincoln. En TV-film kom 1998 "The Day Lincoln Was Shot" om själva mordet/attentatet på presidenten och dess gärningsmän.

Mer baggar och Oscar!

2011-04-02T22:19:00.006+02:00

Jättebra nyhet att det blir mer baggar som delas ut under Guldbagge galan, som för bästa musik, bästa klippning, bästa kostym, bästa scenografi och bästa mask. Det har varit skamligt och Sverige har varit väldigt efter andra länder med att exkludera vissa grupper, att vissa bara skall få äran.
Guldbaggegalan har ta efter USAs Golden Globe och Oscargalan med mer än skämtsamheter.
Amerikansk filmmusik spelas när det svenska filmåret presenteras i en trailer (Danny Elfmans "Alice i underlandet"-musiken) och under avlidna filmpersonligheter (Thomas Newmans musik).
Det blir mycket fokus på galavärdens person i skämtsamheter (i ett litet land som Sverige). På senaste Guldbaggegalan så var Sverige lite före USA med att framföra Chaplins "Smile" från "Moderna tider". "Smile" fungerade bättre på Oscargalan i Memorian.
Med en koppling till Guldbaggens nomineringskategorier så klagade Oscar-för bästa-original-sång Randy Newman att det var för få nominerade. Det var bara tre emot fem. (Någon gång har ju en film haft trå sånger nominerade)
Vinnarna till Oscargalan kändes lite väntade då det varit liknande vinnare under Golden Globe galan. Själv kände jag mig som en riktig vinnare då jag såg galan på Norsk TV istället för på kanal nio. Trist att programledarduon på kanal nio gjorde narr av exempelvis Kirk Douglas och varför skulle de vara programledare till något de ogillar?
Det var lite skoj inslag på Norsk TV när en riktig filmnörd intervjuades.
För att återgå till Guldbaggarna så skall de bli spännande hur det går kring nominerandet. Tre kandidater borde det nog kunna skrapas ihop till.
Förra året när gällde svensk filmmusik fanns det flera exempel som bland "Svinalängorna" och "Ond tro".

kring bortgångar

2011-04-02T08:52:00.004+02:00

Kändisars, skådespelares, filmstjärnors bortgångar känns lite som att de avlider på löpande band. Den lite ljusa sidan är vad de har bidragit till eftervärlden och att de levt ett långt liv, som Michael Gough (95 år).
Farley Granger dog en naturlig död vid 85. Han hade huvudrollen i en av mina Hitchcock-favoriter "Främlingar på tåg", en i år 60 år gammal film. Kring detta undrar jag lite Hitchcocks rollsättning av "feminina", queera män i ledande roller (Clift i "Jag bekänner", Perkins i "Psycho"). En slump eller?

Elizabeth Taylor har varit mycket känd i medierna efter att hon slutat med film. Filmer som nämnde vid hennes bortgång är "Lassie", "Cleopatra" och "Vem är rädd för Virgina Wolf". Till de två senare dyker musiken upp i huvudet (jag spelade Norths musik förra året vid hans 100-års minne). Taylor gjorde så mycket film. Rebecka i "Ivanhoe" är en roll som poppar upp i minnet. En stor del av hennes filmer har man kunnat se i TV-kanalen TNT (numera TCM), en mängd från MGM. Hennes roller var en blandning av prostituerad, lyxkvinna, sydstatskvinna, narkoman och argsint satkärring. Utseendet kombinerat med rollerna och mediabilderna kommer man evigt förknippa henne.

Barry, inte bara Bond

2011-02-01T13:51:00.021+01:00

Sir John Barry har gått bort. Han skrev sin sista filmmusik för 10 år sedan med "Enigma" och gav sedan ut "The beyondness of things" som inte var filmmusik.
I kommentarer kring att han inte skrev filmmusik längre kändes som anspelning på att det var slut med Barry. Att kompositörer "pensionerar" sig från filmmusik är annars ovanligt.
Barry gjorde musik till elva James Bond-filmer. Han fick någon infektion och var borta från Bond och filmmusiken. Många Bond-fanns ville att han skulle återvända till filmerna men han tröttnade på James Bond-genren. David Arnold har förvaltat arvet väl men det är tråkigt att tiden när filmmusikkompositören och artisten skrev musiken är förbi.
Just Bond var han känd för och både filmerna och musiken är lättillgänglig. Min första Bond film var "Octopussy" sedd på VHS.
En av mina första soundtrack var från "Levande måltavla" men det var att det var James Bond-anknutet och Duran Durans titeltema. Då var jag inte mycket för den instrumentala musiken men senare har jag uppskattat mycket Barrys ganska mörka musik. När Timothy Dalton tog över som Bond med "Iskallt uppdrag" var jag förtjust i musiken, både för att den hade synthar och sångerna med A-ha och The Pretenders. Sen blev det att man såg alla Bond filmer på Betamax och "Diamantfeber" på biografen, en "repris". Soundtracken utgivna på EMI, på CD, inskaffade jag mig också förståss.

Barry gjorde en come-back efter sin sjukdom med succén "Dansar med vargar".
Jag "följde" när den kom, på bio och köpte CDn och likaså var det med "Chaplin". I "Chaplin" kan man förstå Barrys kärlek till filmen som han kunde dela med att skriva musik till en filmikon.
På 1990-talet var det annars inga direkta succéfilmer han skrev musik till, som man kunde följa. Filmerna på 1960-,70-, 80-talet är mer sådant jag sett i efterhand.
Vad man kan säga om John Barry är ju främst musiken till Bond-filmerna, och temat som han arrangerade och gjorde känt. Han delade flera likheter med agenten som att vara landsman, ha samma initialer, (stjärntecken) och lite playboydrag (av vad man kunde höra i en dokumentär om Jane Birkin).
Förutom Bond, är kännetecknen för hans genrer agenter-filmer, thrillers, neo-noir (ex. "Het puls" och "Hammett"), berättelser om äventyrliga miljöer, romantik och Afrika, med "Född fri" och "Mitt Afrika".

Barry skrev inte bara pampig musik utan även lågmäld musik. I vissa fall som "Gräshopporna", "Frances", "Sex lektioner i kärlek" kan det vara svårt att lägga märke till musiken eller att han som står som kompositören.
Detta kan ju också bero lite på om mängden musik, i exempelvis "Zulu" var det inte mycket musik.
I andra fall är musiken mer suggestiv som "King Kong" (1976) och "Den vita buffeln", som jag fastnade för.
En kombination av sparsam musik, musik på rätta ställena i filmen och själva musiken i sig är annars mycket effektivt som i "Så tuktas ett lejon" (A lion in winter).
På senare år kännetecknades hans musik som svepande, lugn, långsam och harmonisk. På kommentatorspåret till "Så tuktas ett lejon" nämns det att några musiker blev uttråkade av att framföra Barrys musik, något som är lite lustigt då Barry har uttryckt dirigerande i sexuella termer. Jag känner inte till någon kritik mot Barrys musik. I dokumentären "Moviola" kritiserar han yngre kompositörer som tänker mer på musiken än själva dramatiken i filmen. Barry hade ju filmen i sig med sin bakgrund kombinerat med att han lärde spela piano tidigt och senare bland annat lett storband.

Den enda invändningen är upprepningen mot musiken är upprepandet av Bond-temat i "I hennes majestäts hemliga tjänst" och temat till "Det svarta hålet", som upprepades många gånger i filmen, ett tema som jag inte direkt gillar. Lite tjatigt kan ju förknippandet mellan en kompositör och vissa filmer, genrer bli. I "Moviola" nämns inte Band vilket är befriande.

En annan invändning är musiken i 90-tals filmerna hade lite samma upplägg.
Annars får man köpa hans långsamma, svepande musik, hans "sound", och det är väldigt passande om man är ute efter detta. Själv kan jag föredra "My life", som förälder, både till filmens innehåll och musiken. Hans musik i dessa fall är som en hyllning till det som filmerna framhåller. Musiken, foto och bild smälter samman. I "Walkabout" gör sig detta påmint med musiktemat när huvudpersonen längtar tillbaka till naturen.

Edwards

2010-12-20T19:10:00.005+01:00

Blake Edwards avled i en ålder av 88 år. En mängd komedier stod han bakom, ibland med ganska vågat innehåll. Han gjorde en amerikansk version av François Truffaut "Mannen som älskade kvinnor", som var lite mer humorfylld och Burt Reynolds i en ovanlig roll. Om man nämner Blake Edwards så tänker man på komedier och Julie Andrews. Kompositören Henry Mancini är även han synonym med Edwards filmer. Jag håller med kompositören Cristopher Gunnings inlägg på Facebook, att han saknade Mancini i dödsrunorna om Edwards. DVD-forum nämnde Mancini i Oscarsammanhang för "Breakfast at Tiffanys", då Edwards blev utan nominering.
Mancinis musik är ju mest känd genom Edwards filmer från nämnda film, Peter Gunn och Rosa Pantern. Deras sista samarbete var kring musikalen "Victor/Victoria" som byggde på filmen med samma namn. Lustigt nog så blev Edwards sista projekt en musikal av Den rosa Pantern - Mancinis mest kända tema.

North 100 år

2010-12-07T21:10:00.026+01:00

På 1970-talet gick "De fattiga och de rika" i Svensk TV. Själv var jag ett foster när mamma såg serien. Senare gick en västern på TV där jag tyckte det var märkligt med att en bil förekom. Filmen var "De red för livet". På video såg jag "Spartacus". Redan förtexterna var fascinerande. Musiken fanns nog lite långt inne i huvudet. Den gemensamma nämnaren var Alex North, kompositören bakom dessa filmer. När jag fick Soundtracket på LP till "Spartacus", då började det.
Den 4 december för 100 år sedan föddes Alex North (några veckor efter min farfar). Hans föräldrar kom från Ryssland dit Alex åkte för att hålla på med musik. Efter det blev det musik inom teatern och samarbete med Elia Kazan i "En handelsresande död", vilket ledde till filmen "Linje lusta" (nu 60 år).
Tio år senare blev det "Spartacus". Alex fick mer än över att år att skriva musiken till Stanley Kubricks film, vilket är ovanligt. Storfilmen har jag sett ett flertal gånger och är en favorit. Man skall inte göra en alltför socialistisk läsning av filmen även om den är skriven av en svartlistad manusförfattare. Det är som är lite märkbart är ett klassperspektiv -de två kombattanterna, slavarna mot de rika romarna. Kapitalistiska anspelningar görs av romarna själva.
Främst är det "underdog" historia som tilltalade både titelrollsinnehavaren, Kirk Douglas och kompositören själv. Frihetskänslan gör sig påmind då man ser (om) den. Filmen känns inte lång även om den är runt tre timmar. Seg är annars serien "Spartacus: Blood and sand" som TV6 visar. Den verkar lite inspirerad av både "300" och "Gladiator". När kommer Spartacus (som han kallas) göra revolt? Handlingen byggs mest upp av intriger, som fungerade bättre i miljöerna i "Rome"-serierna.
För att återgå till North så är det inte bara jag som inte är förtjust i musiken. Kirk Douglas som skrev ett brev till North, att han tyckte om musiken. Scoret är även en av Norths egna favoriter och likaså Steven Spielbergs. Musiken gavs ut i en nyutgåva där olika filmkompositörer tolkade filmens kärlekstema.

Kubricks "2001: ett rymdäventyr" blev banbrytande när den kom. Man undrar lite vilken betydelse för North detta hade blivit om hans musik fick vara med i filmen. Det är tråkigt att Kubrick valde bort musiken, som är mer "konstnärlig" än filmmisk, med bland annat slagverk, orgel och kör. Även om musiken ingnorerades kan man höra lite spår av den ibland annat "The shoes of the fisherman" (från samma år som "2001") och "Dragonslayer". Som tur är finns musiken på CD.
Från en intervju med North är det intressant att höra hans inställning till musik och film. Elektronisk musik använde han mer sparsamt och orgel istället för synt. Han gillade inte våld i filmer och ogillade detta i "Drakdödaren".
North var politiskt engagerad och detta märks lite i samarbetet med Elia Kazan i bland annat "Viva Zapata!". Så kallad "wall-to-wall-music", musik som fyller filmen,
föredrog han inte. Musiken blir då ganska lågmäld. "The Children's Hour" (1962) har idyllisk romantisk musik. När skvallret och intrigerna börjar märks dissonantmusik lågt i bakgrunden. Den fungerar helt perfekt som för att förstärka de känslomässiga scenerna. Ett effektivt exempel är när man ser ilskan i ögonen hos en kvinnan när hon får reda på att hennes barnbarn har ljugit.

Förrutom jazzinfluenserna i Norths musik finns något balletartat, "svepartad" rörelse i musiken , vilket man höra i "Indianerna" (John Fords "Cheyenne Autumn"). Musik för balletter är ju något som North också skrev.
Alex North är känd genom sitt samarbete med olika regissörer, några kända filmer och "Unchained Melody", utgiven av många artister.
John Williams och Jerry Goldsmith beundrade honom och fick råd av honom. För Williams var han en "fadersfigur". Hos Goldsmith har detta märkts genom de CD utgåvor på Varese där Goldsmith dirigerade sin väns musik. Av dessa utgåvor gillar jag starkt "A streetcar named desire" och mindre "Viva Zapata!", om jag måste välja. I "Viva Zapata" är det mest den "revolutionära"-musiken som är finast.
"Whos afraid of afraid of Virginia Woolf" är fin helt igenom med sin gitarrmusik. Den står lite i kontrast till de andra mer pampiga som "The Agony and the Ecstasy".
Influenser i Goldsmiths musik är lite musiken för slagfälten i Norths "Spartacus" och Goldsmiths "Patton". I "Bite the bullit" kan man skönja lite i stilen också.

Jubilarer

2010-12-02T15:22:00.007+01:00

I år har det varit jubileum för några filmer. "Tillbaka till framtiden" och "The Goonies" fyller 25 år och släppts i nyutgåvor på Blu-ray. Radarparet från filmen, Michael J. Fox och Christopher Lloyd mottog pris på Scream-galan. En konsert har det blivit vid firandet av "Psycho" 50-år, såväl som en jubileumsutgåva på Blu-ray och likaså för jämngamla "Spartacus".
När det gått några decennier så tänker man på filmens stjärnor. Många är borta från 50-åriga "Oceans eleven", Paul Newman i "Exodus" och Janet Leigh i "Psycho och så vidare.
Det är tråkigt att en del av dessa går bort nästan samtidigt.
Leslie Nielsen (med fler i rollistan) i 30-åriga "Titta vi flyger". För "Spartacus" både Jean Simmons och Tony Curtis, alla i år.

Polarprismottagaren

2010-08-30T20:01:00.014+02:00

TV4 sände "Polarprisgalan" 30 augusti. Artister och filmfolk intervjuades på "lila mattan" om Polarpristagarna. Om Morricone var det mycket kring "Den gode, den onde och den fule", något som kan lätt fjantas till kring temat. Arne Weise var mycket imponerad av musiken när han varit på Cinemateket. Sisela Kyle uttryckte sig smart om filmmusik; att musiken har märkts mer förr än nu bortsett från Morricone. Stellan Skarsgård var den ende som inte nämnde västernfilmen utan "Slaget om Alger", som han kände till.
Morricone fick sitta bredvid drottningen. Musiken från "För en handfull dollar", "Den gode, den onde och den fule" framfördes fint. Barbara Hendrick sjöng långsamt, med ett avbrott i början, Deborahs tema ur "Once upon a time in America". Morricone blev förtjust och tackade henne. Prisutdelaren Skarsgård läste upp motiveringen till Polarpriset. Han bredde på om filmmusik att det inte är något tillägg, någon parfym utan mer som ett vin. Hans musik har räddat dåliga filmer. Morricones läste upp sitt tacktal (på flera sidor) snabbt. Han reflekterade över att han hade fått priset. Om de som gett honom förstått hans musik så förstod han varför han fick priset.
Trevligt och roligt med att Morricone fått Polarpriset, se och höra honom mer än på andra prisutdelningar. Av någon anledning verkar Polarpriset hylla kompositörer som Morricone, Burt Bacharach och Quincy Jones som blivit kända för sin filmmusik på 60-talet.

Sammandraget av prisutdelningen och festen efteråt var intressant. Stellan Skarsgård intrjuvades mer. Någon musiker utfrågades där det sas att Morricones musik är som en skatt att ösa ur. Musiken fungerar även bättre utan bilder.
Polarpriset tycket att priset till en filmmusik var extra viktigt då man tänker i bilder när man hör musik. Priset får även en extra status. Dirigenten Hans Ek fick frågan om favoritmusiken och han svarade "Bläckfisken".
Och så själva intervjuen med maestron själv, som var det bästa, där det frågades om hans reaktion kring utnämningen, Hendricks framförande och om framtiden.

Kulturkalasfilm

2010-08-22T13:52:00.005+02:00

Göteborg hade sitt Kulturkalas 10-15 augusti. Bio Roy hade en minifestival och bjöd på gratisfilm. Jag hade gärna velat se många av filmerna som förhandspremiärerna "Puss" och "Ond tro" med inbjudna gäster. Nåväl, jag tog mig i allafall till förhandspremiären "I rymden finns inga känslor". Kön var lång till släppet av biljetterna men som tur var spelade Göteborgssymfonikerna på Göteplatsen, så väntan var angenäm.
Biovisningen gästades av regissören Andreas Öhman och skådespelaren Bill Skarsgård. De var lite blygsamma om filmen. Man fick inte veta så mycket mer än att de ville göra en långfilm utav kortfilmen och lite prat om finansieringen. Skarsgård svarade på frågan om sig själv mot sin skådespelarfamilj och hur de kändes att se filmen ensam i en biosalong.

Förfilmen som visades var en kortfilm, "Ljuset". En pojke hade huvudrollen. Han fördrev tiden i ett hus under sommaren. Pappan låg mest och snarkade. Det visade sig att han hade alkohol. Kortfilmen var lite kryptisk. Ljuset stod för solljuset men hade det en mer betydelse? Och vad var betydelsen med myror i de olika scenerna, som pojken gav sig på?

Recension:BRÖDERNA KARLSSON

2010-08-02T10:35:00.001+02:00

Man lider med advokaten Niklas misslyckade dejting försök. Det är inte bara att han är singel, han är ensam, förutom att han har sitt arbete som går rätt bra. Så får han plötsligt reda på att han har en bror. Denne bror Hans skulle vara en klon. Inte bara att dem är lika till utseendet – de har samma frisyr och pratar nästan likadant. Brodern bor dock i Luleå och är bonde. Där skiljer de sig och Luleåbrorsarn är mer utåtriktad. En motsats.
Hans skulle prata på dialekt men att då fall skulle rikssvenskan, när han kommer till Stockholm, vara mer beräknande. Antagligen tona ner det som kan anses lite töntigt och fördomsfullt, även om det finns lite kvar i form av matlagning och ”det grabbiga”. Han får stå för, inte den onde, men den på ett sätt dålige tvillingen. Bonden är otrogen.
Med en enäggstvillingen i handlingen är det bäddat för skämt och förvecklingar. Skämten är när utbölingsbrodern strular till det för sin ordentlige brorsa. Det blir lite sex och naket. Ingen tror att Niklas har en tvilling.

För att handla om två tvillingar undviks det ganska bra att undvika att förvilla oss i publiken. Tekniken att se samma skådespelare samtidigt är imponerande. Björn Bengtssons spel är övertygande. Man kan se skillnad på dem fast det blir lite förvillande i slutet när Hans spelar sin bror Niklas. Niklas är sympatisk medan Hans är mindre sympatisk, fast det finns skäl till detta. Förklaringen til detta försöker täcka upp att rollfiguren Hans inte är så trovärdig. Genom att dem är bröder, och särskilt tvillingar, finns det ett band mellan dem. Det blir gripande med detta, så väl som Niklas kärleksrelationer. Allvaret ger en tyngd i komedin som annars är utmärkt som en komedi. Känslan av en bred kärlekskomedi finns här men den lyfter mer från andra svenska i samma fack. Det är lyckat som ”Grabben i graven brevid”men lite mer ovanlig på grund av tvillingtemat och att det inte är en bok som förlaga. Kärleken känns och kemin är bra mellan Bengtsson och Tuva Novotny (återigen i tantfrisyr). Resten av ensamblen är bra som Jessica Zandén som en ”lammköttshungrig” kvinna och Johan Rabeus i rollen som Niklas chef. Per Andersson (från ”Grotesco”) som en märklig tekniker, lika udda som att huvudpersonen har en tvilling. Riktigt bra fart, humor, underhållning och lite romantik i en film som kunde behövt mer trovärdighet när det finns lite allvar i botten.

Recension: INCEPTION

2010-08-01T16:28:00.005+02:00

Leonardo DiCaprios rollfigur spolas upp på en strand. Något är lite drömskt. Som åskådare blandas ens nyfikenhet om drömmandet.
Dröm på film är intressant och skildras olika. Antingen står det får något fantasiinslag, något knäppt eller så är det mardrömmar. Det drömska med typiska mardrömslika var typiskt med 1980-talet med Terror på Elmstreet-filmerna. En annan 80-tals film var ”Dreamscape”, där man kom åt någon i själva drömmarna. I ”Inception” finns lite av detta drag men det handlar om att få ut något i drömmarna. Själva titeln handlar om att plantera något i en dröm, idéer är farligare än virus som huvudpersonen Dom Cobb (DiCaprio) säger. Något som även nämns i filmen är att man inte vet när drömmen början. För filmmediet passar det ganska bra då man inte riktigt får se hur scenerna börjar. De bara dyker upp och deras sammanhang och följd gör att man får ett sammanhang. Om sammanhanget så utspelar filmen på olika plan, både i ”verkligheten” och i drömmen. Handlingsmässigt förstår man ungefär men berättarmässigt blir det svårare. Cobb är en ”arkitekt” som skapar drömmar. Han anlitas för att bryta ner personers undermedvetna försvar. Med sig har han ett gäng medhjälpare som även dem är med i drömmen. Så långt är det klart för det är lite osäkert vad som är verklighet ibland. De vanliga drömklichéerna undviks då drömmiljöerna är ganska ”verkliga”. Undantaget är Cobbs egna drömmar där en kvinna gäckar honom. Kvinnan spelas av Marion Cotillard. Rollfiguren heter Mal som för tankarnas till franskans ”dålig”. Cotillard är mest känns som Edith Piaf och en Piafsång har en viktigt funktion i handlingen. En kvinnlig arkitekt, Ariadne (Ellen Page), är det andra drömundantaget då hon förändrar miljöerna.
”Inception” är ganska originell både i handling och innehåll.
Det gäller att hänga med från början. En del dialog är det med förklaringar kring drömmarna. I början känns det ganska komplicerat men detta lättas mer när det blir action.
Så mycket annat utöver drömmarna blir det inte. Man får aldrig reda på uppkomsten till drömingripandet, vem som kom på det. Den verkliga världen är rätt så isolerad och man får mest lita på det som sägs.
En filmjämförelse som känns tydlig är Matrix-filmerna. Där handlade om två parallella världar där personerna var sövda i den ena världen för att få tillgång till den och bli väckta. Liknande är det här, fast inte med telefonkiosk utan med en ”kick” som väcker dem. Här är inte någon ideologi, ”stilism”, cyberpunk eller filosofi utan mer grundat i psykoanalysen. Man känner igen flera begrepp som ”projiceringar”. Våldet kommer undan med att det är ”projiceringar” som dödas och att det bara är en dröm, fast det är inte helt riskfyllt. Actionscenerna är häftiga och spännande och effekterna imponerande. Lite James Bond-känsla får man när gänget befinner sig i ett snölandskap. Intrycket av filmen är en blandning av action, effekter och psykologi. DiCaprios Cobb har ett liknande drag med den tragiska rollfiguren i Scorseses ”Shutter Island” och men ett detektivinslag. Annars skiljer sig nollfigurera en stor del. Med Cobb är det lite positivt. Mal som står visserligen för något mörkt men han hjälps av Ariadne, som får stå för det goda samvetet.
Christopher Nolans film är inte poetisk i bildspråket som Scoreses. Det blir aldrig flummigt kring drömmarna. Man köper det, kanske för man själv är lite insatt i det men det finns en del som gör en nyfiken. Hur vet den vakne när det är dags att avbryta drömmen och så vidare? Att använda sömnmedel är känt att påverka sömnen med att drömlivet försämras eller störd.
Nolan har återigen gjort en riktigt bra film och den toppar ”Dark knight”. Skådespelarvalet är väldigt lyckat med både blandningen av kända och okända ansikten. Skådisar som Cillian Murphy, Ken Watanabe, Michael Caine har Nolan använt förut. Nyare ansikten är Tom Hardy, som ger ett karismatiskt intryck. Joseph Gordon-Levitt (från "Tredje klotet från solen") är cool och påminner om Keeanu Reeves Neo från Matrix i actionscenerna.

Några 80-tals namn märks som Lukas Haas och Tom Berenger. Pete Postlethwaite med sina kindben matchar bra till Murphy, som spelar far och son. Page funktion känns mest symbolisk.
En sevärd, invecklad och spännande film. Den har vad som krävs för en smart film även om den kan verka alltför smart för biopubliken. Slutet är tvetydigt som är ett stort plus.

Recension: KNIGHT AND DAY

2010-07-25T17:51:00.001+02:00

Regi: Mangold

Tom Cruise (Miller) stryker omkring på ett flygplats och spanar in Cameron Diaz (June), släpandes på en väska. De möts, det pratas om reservdelar till en bil och om en Zefyr. Mystiska män jagar dem. Trailern gjorde inte filmen direkt rättvisa utan mest ett flummigt intryckt. Av handlingen framgick det att Diaz rollfigur fick välja vem hon skulle tro på.
Visst är det ganska flummigt när det skjuts och Cruise dyker upp lite varstans, men detta är mest i början.
Första intycket att det är en ganska ovanlig actionfilm. Upptakten är inte uppenbart en typisk spionhistoria utan man får försöka lista ut vad som är på gång, precis som June får. Med June så blir det lite som ”Tjejen som visst för mycket”.
”Knight and day” är annars fylld med de ordinära klichéerna kring action, miljöer och rollfigurer. Ändå är det en verklighetsflykt, mer än ”A-team”, med bara en ”verklighetsanknytning” med Millers bakgrund. Agentromantiken flödar med agentlivet och miljöerna med platser runt i världen. Man kan säga att det är som James Bond men mer lättviktig utan den politiska världsbild som låg till grund för spioneri. Här är skurkarna både ”interna” och europeiska, varken islamister, öststatare eller asiater. Skurkbilden är ganska befriande. En skillnaden med Bond är att det är mer jämställt mellan den manlige hjälten och kvinnliga hjältinnan i slutet. Trovärdigheten sviktar rejält som när huvudpersonerna hör varandra väldigt bra genom glasrutor (som när Miller hänger på framrutan på en bil i trafiken).

Handlingen är enormt tunn men vägs upp av bra actionscener, romantik, fina miljöer och Cruise och Diaz i huvudrollerna. Båda två har charm och kemi. Cruise är bra som påträngande galning och Diaz som dras med i det hela. Cruise påminner en del om Hawke i ”Mission impossible” (främst med solglasögonen) men hans uppträdade skiljer.

Lite skoj blir det emellanåt även om det inte är lika roligt som i ”Get Smart” eller ”A-team”. Av titeln så framgår det vad Knight är men inte day.

Recension:ECLIPSE

2010-07-25T17:49:00.000+02:00

Regi: Slade

I ”New moon” tröttnade man nästan på Bellas och Edwards kärlekshistoria med Bellas länktade och en segt, utdragen historia. Det som var nytt var vampyrklanen Vuluptori (med överspelande Michael Sheen som synts i Underworld-filmerna) som introducerades och varulvarna. Här var det ganska intressant med Jacob och hans kärlek för Bella. (Jo, jag får väl räkna mig till team-Jacob). Vuluptori förekommer även här och det är lika töntiga.
”Eclipse” har kvar det lite långsamma tempot från föregående film men annars är allt bättre. ”New moon” kändes ganska meningslös som inte tillfördes så mycket.
Humorn med Bellas pappa från ”Twiligt” finns här och det blir även lite roligt med triangeldramat när rivalerna Edward och Jacob möts. Mer beskrivningar är det kring varlulvarna som är rätt intressanta.
Hämnarinnan jagar fortfarande Bella och Cullens och vill försvara henne. Är utbytt mot Bryce Howard som känns lite ovant även om rollfiguren inte har märktes så mycket i filmerna. Mycket romantik, humor, en del action med en häftig slagsmålsuppgörelse i slutet. Snällt är det tillskillnad från liknande ”True blood”. Kärleken mellan Bella och Edward är kysk och gammalmodig. Bella säger sig vara onormal i filmen. Ja, det måste hon vara när hon verkar sura när två killar slåss om henne.

Recension: ROBIN HOOD

2010-07-12T19:40:00.001+02:00

Regi: R.Scott

Robin Hood har haft ett ganska långt uppehåll från filmduken och nu har legenden återkommit. Dick Harrison behandlade legenden i ”Mannen från Barnsdale”, allt från de tidigaste källorna till filmversionera. De flesta personerna från legenden och andra berättelser är med här som barden (?) Alen A’Dyle, William Marshal och Sir Godfrey. Det är en blandning av Robin Hood filmer som utvecklat legenden mer.
”Robin och Marion” från 1976 är ett exempel då Robin Hood är på korståg med Kung Rikard Lejonhjärta. Robin är trött på krigandet. Lejonhjärta blir lite av Karl den 12e med sitt krigande mot grannlandet som blir hans öde.
Hemma i England jobbar adliga Marion på sin makes gård, ungefär som Arns morsa. Hon utsäts för småpojkstjuvar och nekas hjälp av kyrkan.
Vid engelska hovet grälar vällustingen pris Johan med sin mor och här blir det en del intriger. Man påminns lite om filmatiseringen ”The lion in winter” med tvisterna med kung Henriks arvingar till tronen. Det handlar om att England är svagt och hotat av Frankrike. Filmmakarna har här missat lite det engelska kungadömets släktskap med Frankrike. Det är några olika berättelser och Robin blir den som knyter ihop dem. Själv är han både rotlös och föräldralös.

Av legenden är det mest namnen som är sig lika och konflikten i landet med Johan utan land. Lejonhjärta är osympatisk och en tyrann (i TV-serien Robin och Sherwood var han också osympatisk), till skillnad från andra versioner.
Det jag gillar med Scotts version är det är ganska historiskt förankrat och trovärdigt även om det ibland tänker på serien Tudors med annullering av äktenskap och plundring av kyrkor.

Porträtten av Lejonhjärta och hans bror är bra skildrade med de bra skådespeleri av Danny Huston och Oscar Isaac. Mark Strong är effektiv som skurkaktige Godfrey. Att man ändrat lite på legenden är inget som stör. Berättelsen och legenden om Robin är skickligt ihopvävt så till slut blir alla som växt upp med honom sitt lystmäte. I senare skildringar (Robin Hood Prince of thieves) har han en adlig bakgrund och här har man ”blandat” bakgrunden.

Fotot är fint och birollsskådisarna som brittiska TV-aktörer och några amerikaner som Kevin Durand (känd som skurk i ”Lost”) som Lille John. Broder Tuck gör en aldrig besviken och han står alltid för lite humor. Max von Sydow (sir Walter Loxley) är den största behållningen. Han blir en ersättning till Sean Connery (Robin och Marion och Robin Hood Prince of thieves) med sin utstrålning. Undrar lite på om filmmakarna tänkt på ”Sjunde inseglet” när dem rollsatte denne blonde skandinav.

Tyvärr är Kate Blanchet tråkigt. Visst är hon tuff genom att stå upp mot kyrkan och så men ändå. Hurvidare hon är jungfru så är hon visserligen gift men så mycket mer vet man inte då hon säger inte känna sig man så väl. Russel Crowe i titelrollen är det lite si och så med. Han är ganska nedtonad och inte en typisk hjälte man hejar på. Mest vill han vara en ensamvarg som först inte är den tjuv som ”vill ta från de rika och ge till de fattiga”. Robin och Marions möte är inte romantiskt och blir det aldrig heller. Crowe är lite som Ridleys film i allmänhet. Scotts ”Gladiator” och ”Kingdom of heaven” kändes mer engagerade. Här blir det inte lika spännande även om det är välgjort med bra handling. Vissa drag går igen från de tidigare filmerna som de politiska intrigerna, antikrigstankarna, relationen mellan far och son och en huvudperson med enkel bakgrund (här är Robins pappa stenhuggare). Det känns mest som yta. Kanske för att man sett så många Robin Hood skildringar. Hyfsat äventyr och ibland krigsfilm fast utan den riktiga matinékänslan.
En god början och ett gott slut, lite som när nye James Bond kom tillbaka. Ha inte för stora förväntningar bara.

Ny teknik

2010-07-02T19:30:00.001+02:00

Visst är härligt med ny teknik men lite krävande och då menar jag inte att det är dyrt. Real 3D och 3D kräver bra syn och det är svårt för dem som är färgblinda eller har andra synfel.
Ibland är det svårt att veta om effekterna som är som dem är eller om det är lite fel på ens ögon. Ja, som mest kan det vara att glasögonen för Real 3D är smutsiga (något som nu är avklarat då SF inte återanvänder glasögon). När det kommer TV-apparater som klarar 3D hoppas jag 3D effekterna kan matcha bättre biografversionerna, fast än är det bara på forskningsstadiet.
Det är lite lurt det där med hur bra ljudet och bilden skall vara med blu-ray. Om man tillfälligt har problem med hörseln är hemmabio inte så kul. Det jag uppskattar med blu-ray är nog mest ljudet, att inte behöva höja ljudet så mycket utan på låg nivå hörs det mycket skarpt. Man vet inte riktigt om överföringen bilden är riktigt lyckat eller hur omgjort ljudet är. Det är inte alltid man kan jämföra DVD och Blu-ray utgåvorna och det är tur att det ibland finns tester.

Sen kommer det till uppgradering av filmer. Jag vill gärna se mer kampanjer som Hemmakväll där man kan lämna in sina DVDer mot Blu-ray. Dock har Blu-ray ett problem, förutom när det gäller överföringen; varför är en del Blu-ray utgåvor nedbantade emot DVD-utgåvorna? Har det att göra med att extramaterialet inte är högupplöst eller man vill göra det högupplöst? Vill man spara plats för att få så bra kvalitet som möjligt?

Polarpristagare

2010-05-21T18:57:00.011+02:00

Den 17e maj utannonserades att artisten Björk och Ennio Morricone skall få Polarpriset. Flera jämförelser har gjorts mellan de båda, från bakgrund till stilar och filmanknytning. (De är ju båda även födda i skorpionen) Det är trevligt att priset skall gå till två med audiovisuell förknippning. För Morricones del är det enormt glädjande. Filmmusik passar bra in på ett av syftena bakom priser - att gå förbi fördomar och genrer där kvalitén går före. Det var dock ett tag sedan Morricone var lite i ropet och det är väl tio år sedan han gjorde musik till någon Hollywood (bred film). Man kan lite tro att de som gett honom priset inspirerats av "Inglourious basterds". Några verkar tro att Morricone skrivit musiken till filmen (som återanvänd musik). Quentin Tarantino har ännu inte jobbat med någon kompositör vilket är synd och det var tråkigt att Morricone inte var tillgänglig att skriva ny musik.
Rapporterandet om prisutmärkelsen har varit lite blandat. SVTs Kulturnyheter och Svenska dagbladet har rapporterat bra och där de som står bakom prisutdelningen kommit till tals. I andra fall har det varit lite väl mycket fokus på "Den gode, den onde och den fule" vilket är lite ensidigt. Det är ju inte denna film som priset handlar om. Visst är musiken banbrytande men exemplet är lite gammalt och "för" känt.

Miljö- och katastroffilm

2010-04-03T22:04:00.001+02:00

Miljöhotets aktualitet pendlar lite från bevakningen av detta som konferenser och rön.
Al Gores dokumentär ”En obehaglig sanning” satte fart på detta. Samma år kom dokumentären ”I elfte timmen”, en film som jag mest kände till på grund av Leonard Di Caprio. Di Caprio stod bakom en del av manuset och framför kameran som en presentatör, ”inramandes” filmen. Vissa likheter kan man göra med hyrfilmsaktuella ”2012”. Båda har tal i sin titel. Elfte står för tid för förändring. 2012 är antingen slutet eller början på en ny era enligt Maya kulturen och det år olika forskare kom fram till att något skall hända baserat på observationer och astronomi.
En viss domedagskänsla finns det alltså. John Cusack, Danny Glover och Woody Harrleson märks i Emmerichs film. ”I elfte timmen” har, förutom Di Caprio, kända namn och ansikten som Mikhail Gorbachev och Stephen Hawking. Solens påverkan på jorden, i form solstormar, finns med. I den ena är det mycket prat och i den andra är det istället effekter. En viss anknytning till gammal visdom förekommer. ”I elfte timmen” är det en urinnevånare som har slutorden och i ”2012” har två tibetanska munkar en dialog, som inte har någon funktion i filmen. Det om Maya kulturen nämns inte utan det är istället tibetaner. Kritik finns mot USA – i dokumentären är det politiken, oljebolagen och livsstilen. När det gäller detta är det vad myndigheter undanhåller för medborgarna. Lite konspirationsteorier har ”2012” med en tokig radiopratare (Harrelson) och forskare som omkommer, vilket är en mycket lös sidohistoria.
I motsats till Emmerichs tidigare filmer är inte USA som är den självklara ledarnationen utan i ”2012” är det samarbete som gäller. Lösningen och räddningen för båda är tekniken.
Båda filmerna har inte så mycket att säga. Sensmoralen är otydlig i ”2012”. Kanske är det att man skall hålla ihop? Det handlar inte om att människan gjort något mot naturen eller är onda mot varandra. Helt enkelt så är det jordens undergång och det går mycket snabbt och kraftfullt.
”I elfte timmen” är det mer sensmoral. I motsats till spelfilmerna från Hollywood handlar det inte om enstaka individer som förstör utan problemet bakom miljöförstörelsen är vårt tankesätt. Människan är inte skild från naturen och det som människan består av är omänskligt som svampar och bakterier. Mycket handlar om utveckling som behovet av kol, olja och effekter av upprustning. Industrin kan ta enorm fart i samband med krig.

Barber

2010-03-08T19:10:00.009+01:00

Med "Plutonen" kom jag i kontakt med ett modernt klassiskt verk, Samuel Barbers "Adagio för stråkar". Stycket förekom flera ställen i filmen som i början och när sergeant Elias jagas av fienden. Jag vet inte varför stycket användes flera gånger i filmen. Musiken är från 1936 och har ingen direkt anknytning till krig eller liknande. En körversion av stycket, "Agnus dei", är också känd. "Guds lam" passar bra i filmen med dem som offras fast det är ju inte "Agnus dei" som används i filmen.
Den nionde mars är det 100 år sedan Samuel Barber föddes.
Hans "Adagio.." har förekommit i flera filmer som "Elephant mannen", avsnitt i "South park", "The simpsons", "Seinfeld" och "Reconstruction". I Roland Joffés "The scarlet letter" var det "Agnus dei" som användes.
Jag minns stycket väl i "Lorenzos olja" när Nick Noltes rollfigur hasar sig med ryggen i förtvivlan, i en scen med stycket. Barber var en av 1900-talets mest kända i Europa. Användandets av hans musik i filmer, efter hans död, har antagligen ökat hans populäritet.

SHERLOCK HOLMES

2010-01-05T18:48:00.001+01:00

Regi:G.Ritchie
128 min

Efter ett antal TV-filmer och serier om den berömde är det väl dags för bioduken, efter några decenniers frånvaro.
Det som är uppdaterat är titelfiguren själv. Från att vara torr och lugn är han mer en vildhjärna. Istället för att ta opium deltar han i boxningsmatcher, något mer utåtvänt än drogmissbruk. Man kan tro på ”Fight club” fenomenet, då han klagar på tomheten i hans liv och boxningen skulle få honom mer levande. En annan möjlighet kan vara att han har en irländsk sida (slagsmål kombinerat med drickande samt att det irländsk musik som bakgrundsmusik). Själva fiolspelat är mest i form av knäppande på stråkarna.

Slutledningsförmågan finns kvar, som han använder mycket, och hans excentriskhet. Han stänger in sig och sysselsätter sig med uppfinningar.
Excentriskheten påverkar det sociala hos honom, exempelvis när Dr Watson skaffat sig en fästmö. Just relationen mellan Holmes och Watson är filmens kärna och som gör denne Holmes variant mer unik. Watson är den som får ta hand om den udde Holmes (annars inte så unikt) men Watson är inte en snäll, lojal ”knähund” som tidigare utan mer handlingskraftig och käbblar emot honom. Robert Downey Jr. och Jude Law är ett ganska bra par, om än lite ”ungdomliga”. Att det inte bara är Holmes ”föreställning” känns bra när han får hjälp i upplösningen och det blir mer en ”teamkänsla”.
När man inte trodde att Guy Richie kunde göra sämre filmer så har det vänt. Bildspråket, i slagsmålscener, är ganska typiskt honom, slutledningsförmågor är bildmässiga beskrivningar
och beskrivningen av hårda, kriminella typer känns igen. Denna film är en uppfräschning och allt håller hög kvalitet. En förklaring till det hela kan vara att han bytt sida och inte har kriminella som huvudpersoner, och därmed slipper en tröttsam upprepning av gangstergenren. Fast det är lite konstigt att han fått förtroende för en högbudgetfilm med tanke på hans tidigare floppar.
”Sherlock Holmes” är underhållande, med högt tempo med några skojigheter, häftiga actionscener och Downey Jr. som glänser i titelrollen. Han är den mest färgstarke i rollen sedan Jeremy Brett, från TV-serien.

Miljöerna imponerar stort över ett sekelskiftes London. Att ”modernisera” Sherlock är okej i denna typ av film och det är betydligt bättre att han får vara kvar i sin tid och inte flyttas fram till ”nutid” som Basil Rathbones Sherlock Holmes.
Filmen har fått kritik för att ha mer yta än substans och det håller jag med i när det gäller brottsintrigen. Originaliteten är miss här och det följer de vanliga konventionerna även om den kanske hör till en Sherlock Holmes historia. Varför måste boven vilja ha världshärvälde? Det känns lånat från filmer vars handling och miljöer utspelar sig vid samma tid som ”Shanghai knights”. Dessutom verkar det som hemliga sällskap och ordnar är obligatoriska i dessa berättelser.
Mark Strong som skurken Blackwood gör inget större intryck även om han ser lite vampyrlik ut. Man rycks med av Blackwoods kriminella metoder men när Holmes förklarar dessa i upplösningsdelen är det inte särskilt märkvärdigt eller avslöjande. Ändå är det positivt att fokus ligger mer på Holmes och Watson och man bryr sig inte så mycket om Blackwoods ondska.

LUFTSLOTTET SOM SPRÄNGDES

2009-12-31T09:47:00.001+01:00

Regi:Alfredsson

”Män som hatar kvinnor” var en hyfsad thriller och en lite våldsam TV-deckare. Både böckerna och filmerna ”Kvinnan som lekte med elden” och ”Luftslottet som sprängdes” hänger mer ihop än första delen (som det kan kännas i vissa trilogier), då den första delen brukar vara mer självständig. ”Kvinnan som lekte med elden” hade bra tempo men replikerna kändes inte bra ”leverade”, trovärdiga. Här förekommer det bara hos en rollfigur (Hans Alfredsson), som inte förekommer så länge i filmen. ”Luftslottet..” tar vid direkt efter andra filmen. Ronald Niedermann ses överfalla två poliser (den ene Lars Hjelm) och Lisbeth Salander befinner sig på sjukhus. I slutet av filmen ”Kvinnan som lekte med elden” började man förstå konspirationen och här fortsätter den. Filmen är ganska lång men ändå komprimerad på gott och ont. Historien är förenklad och lätt att hänga med i. Antagligen bidrar det lite med publiksuccén, för dem som inte läst boken. Det är pratigt men inte så segt som man kan tro. Ibland känns det lite hoppigt som man vet inte om rollfigurerna befinner sig i Göteborg eller i Stockholm.
Actionpartierna är inte så många men välbehövda, fast de är lite klichéaktiga med t ex folk som kastar sig undan utryckande polisbilar. Niedermann är cool som en tyst mördare som härjar landet runt. Anders Ahlbom-Rosendahl som obehaglige Dr. Peter Teleborian är det bästa med filmen.
Som helhet är det god underhållning (bland annat rättegångsscenerna) och främst i sammanhanget som en del i en trilogi. Trilogier är ganska sällsynta i svensk film.

PARANORMAL ACTIVITY

2009-12-25T15:56:00.003+01:00

Regi: Peli
86 min

”Paranormal Activity” har blivit en stor succé med ett litet dragplåster med att Steven Spielberg blev så rädd efter att ha sett filmen. Den har känts lite som ett jippo när man sett publikens reaktioner avfilmade. Vad är detta för fenomen? Skräckfilm plus publikens rädslor. När det gäller publiken har jag lite svårt att avgöra detta då jag var ensam i salongen men publiken har troligen en viss effekt på filmen, en förhöjare av effekterna i filmen. För både publiken och filmens innehavare handlar det om att skrämma upp sig. Det senare har varit förklaringen till verklighetens ”Amityville horror”, då man kan inbilla sig saker i mörkret, sover dåligt och saker förvärras. Man kan tro att det handlar om ren suggestion i denna film. Ett ungt par har flyttat in i en förort. Kvinnan Katie upplever märkliga saker. Sambon Micah tänker filma de märkliga aktiviteterna. Visst skulle det vara inbillning men vi får själva se resultatet genom kameran. ”Det är fångat med kameran”, som han säger fast det både syns och inte syns som filmas. Övernaturligheterna är som i ”Det spökar på Hill House” med mycket buller och oväsen. Först tror man att det är någon poltergeist (även samma del av USA som i filmen) men visar sig värre och anfäktelserna är mer åt ”Exorcisten”-hållet. Som skräck känns det befriande med avsaknaden av massa blod, flera mord och effekter. Formatet känns enkelt, klart och ganska äkta med en stor del trovärdighet. Visserligen avsaknas inte skräckfilmselementen som förkomsten av ett medium och rotande i en förklaring till fenomenet men det följer inte den vanliga mallen och blir då inte förutsägbart.
Låg budget brukar förknippas med skräckfilm och här blandas låg budget med amatörfilmskänsla. Det senare gör sig lite påtagligt med mediumets, Dr Fredrichs, andra besök hos paret.
Skådespelarna är bara fyra stycken (rollfigurena har samma namn som skådisarna), det utspelas i en lägenhet och har varken speciell ljussättning, musik eller för-/eftertexter. Bara en liten förklaring finns till det som sker som plats-, datumangivelser och en kort epilog. Kamerans tidsmarkeringar finns för att markera det paranormala. Det blir lite lustigt när man sitter och tittar på klockan. Annars känns filmens speltid rätt när man grips av historien.

Som en av dessa filmer som utspelar sig med subjektivkamera, där kameran är en riktigt ”kamera”, fungerar den väldigt bra. Fotot är inte ryckigt, oskarpt och det som sker känns inte spekulativt. (Kanske beror det på att Micah har en så bra kamera) Jag var tveksam med den uppmärksamhet liknande ”The Blair witch project” haft men denna film känns inte överdriven och jag gillar den.

Ett par som möter skräcken kan det bli ganska intensivt, liknande ”Open Water” (2003). Obehagligt med en realistisk ton. Man får låta sig egen fantasi påverka som mörkräddhetskänslan och man får köpa det man sker.
Rysligheterna byggs upp och blir värre och värre, även om det också blir lite tjatigt.

Slutet får en att hoppa till rejält och det behövs verkligen inga 3D-effekter här inte. Ett annat slut finns men jag tror detta är effektivast.

Exorcisten

2009-11-20T19:58:00.007+01:00

I år är det 35 år sedan "Exorcisten" hade svensk biopremiär. En del händelser har figurerat kring filmen som en pjäs som bygger på filmen och en påtänkt nyinspelning för teve, där författaren och regissören bakom originalet skulle stå bakom detta. William Peter Blatty menar att det är en möjlighet att få med bihandlingar som inte kom med i filmen. Ja det finns mycket att få ur filmen. En intressant vinkling som jag läste om är de sexuella undertoner i filmen. Visst det är en del svordomar och obsceniteter som man tar naturligt då det kommer från en demon? Att tänka på Regans besatthet som att hon är sexuellt utnyttjad är riktigt skrämmande. Jag tror inte att Blatty själv står bakom detta men det handlar om de mörka sidorna i människans psyke. Författaren har tagit upp detta i sina verk. Han ansåg att "The Ninth Configuration" (från 1980) var en uppföljare till "Exorcisten". En rollfigur från "Exorcisten", astronauten som Regan säger att "ni kommer att dö där uppe", är med. Han är ett psykfall bland andra Vietnamkrigsveteraner som behandlas av bland annat en psykiater Kane ("Killer Kane" som är titelpersonen i den alternativa titeln "Twinkle, Twinkle, "Killer" Kane"). Det är en lite märklig film, både rolig, gripande och djupsinnig. Den har lite likheter annars med "Exorcisten 3" (mest i romanen) med återkommande Jason Miller, Ed Flanders och filmkompositör.

3D

2009-11-12T22:44:00.007+01:00

Olika fenomen inom biograferna kommer och går som "luktfilm". Av 3D-filmer, från 150-talet, som visades på 80-talet så var de speciella med att man såg dem pappersaktiga glasögon i grön och rött. Filmerna hade några scener i 3D där det var en markering när man skulle ta på sig glasögonen. På bio är det en helt annat upplevelse. Glasögonen, som liknar solglasögonen (men som inte får användas som det) och skall användas hela tiden. Det är ganska häftigt med även trailers i 3D, som ett litet smakprov. "Avatar" verkar fungera utmärkt i 3D. Trailern för denna film är annorlunda från den vanliga trailern som visas. Här är det mer dialog och Sigourney Weaver som dyker upp. Tim Burtons "Alice i Underlandet" blir nog en dubbel psykedelisk upplevelse med tanke på filmen, Johnny Depp och 3D. Till skillnad från "Avatar"- trailern där 3D var mer uppdelade för- och bakgrunder, kommer verkligen figurerna ur bioduken mot en, som en katthuvud med massor av tänder. Läskigt. Det känns lite som filmen kräver koncentration då man lätt blir störd av andra i publiken och det kanske är bättre att se filmen andra gången i 3D. Sen är det lite svårt att läsa textningen, som i bland är skarp och ibland oskarp (beror nog lite på smutsiga glasögon).
Nu när bilden är perfekt och bilden effektfull önskar man lite mer som exempelvis skuggor ut i salongen och effekter bland ljudet, som exempelvis ljud i stolen där man sitter. Det bästa receptet är nog ändå rätt film (sagobetonad) med vettigt använda 3D effekter.

Zombier

2009-10-13T15:34:00.005+02:00

SVTs "Skräckministeriet" och radions P1:s "Tendens" har tagit upp att det är en våg på gång.
Zombier, på senare år mina favoritmonster. De är många, äckliga, vandrande döda. Det finns inte så stor variation på zombierna mer än om de äter kött eller hjärnor.
Vampyrer på film förändras lite för mycket på film, som sättet dem är och hur de skall dödas. Zombier är inte så föränderliga förutom att de kan läras upp eller vara snabba, fyllda av vrede som i filmer på senare år.
Smittan kan vara ett virus eller bero på radioaktivitet och med vad som är aktuellt i samhället när filmerna kommer.
Oftast utspelas handlingen i USA eller i Storbritannien. Genren kan variera med att militären eller vetenskapsmän är ett ondskefullt element och att huvudpersonerna är i underläge och exempelvis kan bli instängda med zombier.

Jag spelade "Dead rising: Chop til you drop" vilket var häftigt med imponerande filmsekvenser som i en zombiefilm. I spelet kan man använda gitarr som tillhygge. I "Zombieland" slåss Woody Harlesons med olika tillhyggen som en banjo, om det råkar vara en tillfällighet? Harleson spelar den kända melodin från "Den sista färden". Detta klipp blev ganska kul när SVT:s filmrecensent sa att musiken i detta filmklipp var ett exempel på att filmen vänder sig till ungdomar(!?).

Det jag uppskattar mest med zombiefilmerna är att de antingen kan vara riktigt hemska eller fyllda med humor. När såg man en rolig vampyrfilm senast?

INGLORIOUS BASTERDS

2009-08-23T10:56:00.001+02:00

Regi: Tarantino
153 min

Om Quentin Tarantino hade drömt ihop andra världskriget så hade det nog sett ut som i denna film. Andra världskriget är som en fantasi i en blandning av kända och okända personer. Filmen har smått parodiska inslag som mest riktar sig mot topparna som Adolf Hitler, iförd en mantel i en scen, och mot de allierade.Titelpersonerna ”inglorious basterds”, amerikanska judiska soldater, är lite för mycket med sitt rensande och skalperande av nazister och tur är att inte hela filmen handlar om dessa. ”Judisk hämndporr” har någon kritiker kallat detta. Skalperandet är inte direkt coolt och det är inte amerikanerna som tar hem poängerna, förutom Brad Pitt som deras ledare, Aldo Raines. Istället är det de övriga i filmen, tyskar och fransmän, som spelas just av tyska och franska skådespelare. Det är inte bara att tyskar talar tyska utan att det är bara tyskar som verkligen kan spela tyskar eller nazisttyskar. När de ”tyskaktiga” tyskarna spelar mot de mer lågmälda fransmännen känns det mycket trovärdigt, detta kombinerat med dialogen, som är väldigt bra. Filmens europeiska skådespelare är suveräna och det är bra att rollistan består av så många okända ansikten gentemot de mer kända skådespelare som varit tilltänkta.
Främst gäller detta Christoph Waltz i rollen som ”judejägaren”, överste Landa. Waltz blandar obehag med charm och fina manér. Hans kultiverade tysk är så förnäm att han skulle passa i peruk i något 1700-tals hov. De övriga är också intressanta som Daniel Brühl (från ”Goodbye Lenin”), den tyske hjältesoldaten Fredrick Zoller och Mélanie Laurent, som en hämnande kvinna. På de allierades sida blir Mike Myers i en roll ganska konstig fast väl passande i den parodiska inställningen mot de allierade. Tarantinos vurm för film märks och det är ganska naturligt att en biograf har en stor vikt i handlingen och en mängd filmreferenser samt Goebbles. Goebbles är ganska färgstark emot den bild man har mot honom som mer stel. Hitler däremot sällar sig till den skaran av löjliga porträtteringar. Ja, det har nog inte parodiserat så mycket av honom sen Mel Brooks. När han och Goebbles njuter av en våldskrigsfilm med krypskytten Fredrick Zoller nedmejandes amerikanska soldater är galet roligt.
”Inglorius basterds” bygger löst på ”Inglorious bastards” (1978) och har mest okonventionella soldater i ett självmordsuppdrag gemensamt. Inledningen har drag av västernfilm med förtexterna och en man på en gård som hugger ved. Spaghettivästernkänslan finns i början men avtar.
Annars liknar inte denna film direkt något annat man sett och det är en stor fördel. Man vet inte riktigt vad som kommer att hända. En del scener tar tid på sig men det blir aldrig segt och dessa scener är enormt bra, fyllda med det psykologiska spelet mellan de ”goda” och de onda. Den vill se massa action får vänta då detta byggs upp och mynnar ut i våldsorgier. Studien hur nazismen funkar är detta ett bra exempel på men det är inte en historielektion. Ta bara det som att Hitler skulle gå på biopremier i ett Frankrike där de allierade har invaderat. Hitler var inte så filminstresserad och varför i Frankrike och inte i Tysland? De historiska ”inkorrektheterna” gör en lite paff fast det är skönt med ärligheten kring felaktighterna.
Det hade vart bra att inte Hitler varit med och om jänkarna kunde skippats så hade det blivit ett mästerverk. Nåja, detta är den tredje av Tarantinos bästa filmer.

PUBLIC ENEMIES

2009-08-22T11:08:00.001+02:00

Regi: Mann
140 min

Det inleds med en utbrytning från ett fängelse då John Dillinger och hans kumpaner introduceras. J. Edgar Hoover får en utskällning när han vill skapa ett FBI. Han förlitar sig istället på specialagenten Purvis i jakten på samhällets fiende nummer ett, John Dillinger.
Michael Mann har en förkärlek till bovar och poliser. Medan verkliga tjuvar och poliser inspirerade ”Heat” är denna förlagan helt baserad på verkliga personer. Jämförelsen mellan ”Heat” och ”Public enemies” går inte att komma ifrån. Redan när rånarna öppnar eld med sina helautomatiska vapen börjar man tänka på ”Heat”. Katt- och råttaleken mellan polisen och den gäckande brottslingen känns igen, där ingen vill ge vika.
Dock känns mötet mellan de två kombatanterna mer trovärdigt med den båda i en fängelse, på olika sidor gallret, istället för på ett fik som i ”Heat”.
Temat med brottsligen som vill till kärestan, men riskeras att åka fast, finns också här. En skillnad, mot De Niros rollfigur i ”Heat”, är att Dillinger inte döljer för kärleksintresset att han är kriminiell, ”jag rånar banker”, säger han. Skildringen av kärleksrelationer/kärlekslivet blir inte abrubt eller flyktigt.
Kärlekshistorien finns hos Dillinger medan detta och privatliv saknas hos poliserna. Det finns lite av den där romantiken och passionen hos 30-tals gangstern, som i ”Bonnie och Clyde”. I filmen är mötet mellan Dillingen och Bonnie Frechette väldigt fint och utvecklas till en kärlekshistoria. Kärleken gör Dillinger mer mänsklig mot hans rånande och skjutande. Johnny Depp är kongenialisk som en gangster med ett allvar som ger tyngd som en ledare för ett gäng rånare likväl som att vara charmig mot poliser och kvinnor. Man funderar lite på om filmen är anpassad för Depp då någon kallar honom Johnny och att han träffar en kvinna med franskt påbrå (som hans riktiga fru). Av John Dillinger har det inte varit så många porträtteringar på film. Kändast är Warren Oates i sin titelroll, som passade till utseendet fast Depp är mer ovanlig i denna typ av roll.
Profilen med frisyr som framhävde öronsnibbarna och Dillingers slut är det jag mest vet om honom så det är rätt bra med en ny film. Filmen handlar om jakten på honom utan några större utvikningar förutom kärlekshistorien, som antagligen är mer filmisk än faktafylld. Det autententiska märks på vissa ställen men känslan av detta förtas ibland, vilket beror på en mängd anakronismer i filmen, som man kan läsa om.
Av titelns pluralform så är det otydligt om det syftar på bara Dillinger eller hans gäng. Sedan blir det lite konstigt när Dillinger blir den siste ”samhällsfienden” i filmen när det inte var så i verkligheten.
Skådespelarna bidrar med trovärdigheten med sina utseenden och sätt att prata. Billy Crudup är mycket trovärdig som en ganska ung Hoover medan Christian Bale blir lite stel i att gestalta en historisk person. Mann lyckas bra på att ha med brottslingar där skurken brukar vara mer sympatisk än motståndaren. Stephen Lang som specialagent är väl den som är bäst på lagens sida. Trots att historien påminds om andra rånarjaktshistorier, med verklighetsbakgrund, så håller filmen greppet hela tiden med sin spänning och action. Det är härligt att se biljakter där gangstrar står hängades på utsidan på och skjuter precis som i gamla gangsterfilm. Det är intressant med de historiska personerna som figurerna som exempelvis Frank Nitti och Dillingers relation till den .
”Public enemies” är inte lika snygg som Manns andra filmer och han satsar på att bryta det konventionella filmberättandet. Vissa scener saknar musik. Det är ganska många närbilder och fotot ser ibland ut som det är digitalt filmat. Kärleksscenen mellan Dillinger och Frechette blandar vänslandet med prat och ”eftersläckning”, lite i stil med franska nya vågen, som i sin tur inspirerade ”Bonnie och Clyde” (1967).

En svensk noll(?)budgetfilm

2009-07-10T17:25:00.007+02:00

"Arkusan Martinsson" heter en 52 minuters film av Jimmy Johansson där budget består för inspelningskostnaden av DV-band. Man kan nog kalla det nollbudget då kostnaden är mycket låg och att de medverkande är bekanta till filmaren.
En viss inspiration har varit från Kevin Smith, som man kan skönja i en scen med en kille som står ute och sjunger samt innehållet kring obsceniteter. Ungdomarna/yngre vuxna i filmen håller inte på med att dricka sprit och droger utan med masturbation. Detta och sperma är lite av en röd tråd, något återkommande hos personerna i filmen, som är ganska pubertalt. Filmen inleds titelpersonen i en masturbationsscen, som visar sig vara en dröm. Drömmar och dagdrömmar bryter mot den något realistiska tonen i filmen. Det är ganska grabbigt, lite påminnande "Farväl Falkenberg", med några tjejer som förekommer som fantasiobjekt. Miljöerna påminner lite om "Farväl Falkenberg" men exempelvis sentimentaliteten saknas. Det finns inget riktigt tydligt filmen vill berätta, som om samhället, ungdomars situation av att inte ha något arbete och så vidare. Kanske har det med min egen inställning till ungdomars liv eller att man har filmer som "Trainspotting" i åtanke.
Mest handlar det om udda personer som driver omkring, som "slackers". En kille har psykiska problem efter ha festat för mycket och en annan kille är rent allmänt tärande.
Här blir dock berättarröstens presentation av personerna ganska effektiv med en röst som är rätt vemodig. Amatör stilen märks tydligt på vissa ställen som i en scenen med en kille med pistol. Denna scen är väl typisk så fort barn och ungdomar filmar; med någon med pistol som skall råna. Scenen med en kille som skall råna för att försörja sina barn är både löjlig, utan humor och inte det minsta trovärdig. Andra scener pågår utan någon större poäng. Slutet är lite otydligt. Om det nu skall föreställa att berättelsen skall upprepa sig?
Om man inte ser till bristerna är en hyfsat välgjord film. Förtexterna är proffsiga till en en okej men något upprepande musik. Miljövyerna är rätt fina fast i en miljöbild skakar kameran lite. Jimmy Johansson är en kompetent filmare som kan filmmediet. Han leker med en scen i form av ett meta-filmiskt inslag. "Tänk om jag var med i en indie-film" säger titelpersonen och man får se bakom kulisserna. (Lite USA inspirerat då "indenpendetfilm" är något amerikanskt) Att det är lågbudget är inget fel i sig mer än att det borde vara mindre bekanta med filmaren som agerar. Sedan borde manuset styras upp lite mer.

Malden

2009-07-02T13:01:00.002+02:00

Ingen sjukdom eller mystisk död med spekulationer. Åldern tog kål på Karl Malden. Hans hyggliga persona antar jag bidrog till de roller han fick, oftast bi-roller. Jag vet nog bara en osympatisk roll, Daddy Longworth i "Revanch". Skurkroller brukar bli effektiva då annars hyggliga (!) skådespelare spelar dem. I "Revanch" var det mot Marlon Brando (motspelare från "Linje lusta" och "Storstadshamn), där han var kumpan, f.d kumpan, motståndare och starkt motvillig blivande svärfar till Brandons. Man kan förknippa Malden med mycket, förutom utseendet med en stor näsa. TV-serien "The street of San Fransisco" med Michael Douglas är ett exempel. Den gick på TV4 och blev lite utskälld av några. För min del är det som Zebulon Prescott, en härligt skrävlande och falsksjungande nybyggare i "Så vanns vilda västern". Den andra favoriten är rollen som den verklige Omar Bradley, vännen och kollegan som dämpade den framfusige "Patton".

En källa säger att Harve Presnel också har gått bort. Han har vart med i flera tv-serier samt krigsdramer som "Flags of Our Fathers" och precis som Malden, spelade den verklige General George C. Marshall i "Rädda menige Ryan".

Påsk

2009-04-11T19:05:00.009+02:00

Så här runt påsk kan man höra den svenska musikalverisonen av Andrews Llooyd Webbers "Jesus Christ Superstar" på radion. Det har ju gjorts många filmatiserar kring Jesu liv. Nicholas Ray gjorde "Konungarnas kung" 1961. Man fundera över varför inte "judarnas kung" som titel? Filmen har en förhistoria till Jesu liv och motsättningarna mellan det judiska folket och romarna. Den är nog den Jesus-film med mest action på grund av upprorsmakaren Barabbas krig med romarna i två slag. Filmen är väldigt stel gällande dekoren och har en del missar som att man kan se att en romares spjutspets är gjort av papp. Intressant är fotot med djupfokus och Miklos Rózsas musik. Judas är inte så svartmålad. Rip Torn spelar honom som en sympatisk rikeman som är kompis med Barabbas. Hans hopp är att Jesus skall besegra romarna genom mirakel. Skildringen av Pontus Pilatius är inte så sympatisk som exempelvis i Gibsons film, något som är tacksamt då det är mer historiskt korrekt. Jeffrey Hunter i titelrollen är inte direkt minnesvärld. Mer en historisk skildring än en religiös.

Angående "påskmusik" som jag skrev om förra året så är påsk inte bara filmiska Jesuskildringar, med dess musik utan en tid för häxor. Det jag kan komma på angående detta så är John Williams "Witches of Eastwick" som närmast kommer närmast tillhands. John Debneys "Hocus pocus" och Alan Silvestris "Practial magic"("Magiska systrar"), Stanley Myers "The witches"("Häxor"), George Fentons "Bewitched" är jag osäker på om de finns utgivna (förutom som promos eller bootlegs). Herbert Stoharts "The wizard of Oz" finns iallafall på märket Rhino.

Jarre

2009-03-31T09:14:00.008+02:00

En tråkig nyhet, av mina favorit filmkompositörer Maurice Jarre har gått bort.
När jag växte upp var Jean-Michel Jarre populär med sin elektroniska musik. Vid samma tid höll hans pappa Maurice på med nästan helt med elektronisk musik i sina filmscores. Under 1980-talet stod Maurice bakom musiken till framgångsrika filmer samt "Ghost" på 90-talet. Jag förundrades lite över att han övergick helt till elektronisk musik, både av att han var känd för sin symfoniska filmmusik på 60- och 70-talet. Han tillhörde ju varken den generationen eller hade bakgrund inom popmusiken. Av hans musik under 80-talet var Kevin Costner thrillern "Ingen utväg" den som fångade mitt intresset först. Flygfotot med slagverket i syntarna var suggestivt. Musiken hade en nerv och en känsla av obehag passande denna thriller. Slagverk var något som var Jarres första instrument och det kan höras i de första tonerna i "Lawrence av Arabien". I denna hans genombrott fick han två veckors tid till att skriva musiken, efter att det var tänkt att filmen skulle ha två kompositörer. En Oscar blev det för musiken och ledde till ett fortsatt samarbete med David Lean. Jarre gav konserten "Lean by Jarre" med musiken från Leans filmer som finns utgiven på CD.
Man kan sammanfatta Jarres filmmusik karriär med dels samarbeten med särskilda regissörer och dels filmer med etniskt, religiöst innehåll på exotiska platser. Förutom Lean så samarbetade Jarre med Peter Weir och Adrian Lyne. Med Weir var det de framgångsrika filmerna "Brännpunkt Jakarta", "Vittne till mord" och "Döda poeters sällskap" samt "Utan fruktan". Musiken till Lynes filmer "Farlig förbindelse" och "Jacobs ladder" var mycket lågmäld, framförallt i "Farlig...". "Jacobs.." är en av mina favoriter med sin kontemplativa stil och med ett vackert pianotema.
Musik av etnisk kulturell, religiös karaktär kan man räkna upp "Mannen som ville bli kung", "Mad Max - Beyond Thunderdome", det arabiska och semitiska i "The messenger", filmen om Muhammed, "Fiender", med den nyligen bortgångne Ron Silver, samt István Szabós "Sunshine" på senare år. För svensk TV är Jarre bekant genom miniserierna "Jesus från Nazaret" och "Shogun".
"No way out" och "Lawrence.." var mina första scores av honom på LP och jag samlade på mig en del vinyler av denne kompositör.
Filmvärlden har förlorat en stor kompositör. Jämsides med Georges Delerue så var han en av de kända filmmusikskaparen från Frankrike. Hans "Lawrence of Arabia" och "Dr Zhivago" har gått till filmmusikhistorien. "Nån stans, nån gång, möts vi igen min vän".... (vet inte vem som står bakom den svenska texten till Laras tema)

Sci-fi mässa

2009-03-08T21:42:00.010+01:00

I helgen var den årliga "Scandinavian Sci-fi, game & film convention", på Svenska mässan i Göteborg. Undertecknad var där på lördagen och möttes av lite kö på utsidan. En person gick utklädd som en svart vålnad från "Sagan om ringen", något som underlättade det korta väntandet, när denne spexande med sitt långa svärd.
Andra utklädda på själva mässan var i form av en ork, prinsessan Leia (från episod ett), Terminator, några stycken tjejer som ett S.W.A.T team samt några i montrarna, som exempelvis Robin (från Läderlappen) och Star trek klädda för att inte glömma utklädda från Stjärnornas krig-serien. Av det senare var en nyhet på mässan i form av att man kunde fota sig med kejsaren. Detta kunde jag inte motstå.
Nordic Garison hade anordnat detta fototillfälle. Kostnaden för fotograferingen gick till Diabetikerförbundet. Mycket folk var runt omkring, ibland kunde man inte komma fram och man kunde inte undgå att stöta till någon (som någon stormtroper). Av gästerna kunde man se bra även om det var trångt vid ingången till dem. Michael Biehn, satt bredvid Mads Mikkelsen, så lite uttråkad ut och gäspade enormt när de satt och väntade på fans. Danny Trejo fick jag se resa på sig och han är inte särskilt lång. Jag undrar om han är filmad i grodperspektiv på film? Han syntes lämna sin plats för att senare gå skjutandes en tjej framför sig. Trejo intervjuades i GT inför mässan och verkade vara mer en gäst som trivdes snarare, än motvilligt ditkommenderad.
Mässan/konventet var rätt okej. Lite annorlunda från förra gången jag var där. Då var det lite mer inslag av kommande spel som "The godfather" medan filmkanaler, SFs bio och tidningar profilerade sig här. Gratisknappar från Star Trek (och nya Watchmen) delades ut. Av prylarna fastnade jag för en väckarklocka med "Ghost busters"-motiv. För övrigt fanns det även disktrasor med Stjärnornas krig-motiv.

Oscar

2009-02-24T10:07:00.012+01:00

Galan har hållits. Jag förstår inte varför i Sverige det är pluralform på priset (Oscars) när andra prisgalor som Emmy, Grammy och så vidare har singularform. Själva galan hursomhelst var i alla fall lite uppfräschad till formen. Till synes modern i inredning så hade musiken inspiration från gångna tider. Den nye, för galan, "dirigenten" Michael Giacchino sa att han var inspirerad av storband från 1950-talet med orkester på scenen, istället för i orkesterdiket. Den gamla stilen märktes i den specialskrivna "Oscarmusiken" vars tongångar påminde om filmnoir-filmer, och annan ödemättad filmmusik från den tiden. Tenderade att bli lite tjatig och lite synd då den ersatte musiken från filmer vars nomineringar fick utmärkelser. Kända filmmelodier fick annorlunda arrangemang som "Lawrence of Arabia", "The big country" med fler. Lite musik spelades när presentatörerna talade som exempelvis Bernard Herrmanns musik från "The day the earth stood still". Oscarvärden Hugh Jackman var bra och hade trevliga sång och dans nummer. Undrar om det var lånat från Guldbaggegalan att värden bjöd upp någon från publiken att delta på scenen? Skämten var inte riktigt så roligare än tidigare. Ben Stiller föreställde nog Joachim Phoenix med skägg och solglasögon. Jack Black skämtade vid prisutdelningen att han satsade pengar på bolaget han inte medverkade i någon film åt. Sen gav han pris till en film som han inte medverkade i (undantaget fenomenet jag nämnt tidigare).
Skämtet med paret från "Pineapple express" kollade på icke-nominerade filmer var skoj. "The love guru" med sitt indisk inspirerade tema förväxlades med "Slum dog millionare". "Love guru" fick ju ett gyllene hallon som sämsta film medan "Slum dog.." fick Oscar som bästa film. Angående "razzies" så tycker jag "Lov guru" är rätt harmlös till sin helhet även om det finns en del kassa inslag. Dessvärre fick ju "Indiana Jones och dödskallekristallens rike" ett Gyllen hallon vilket var tråkigt. Visst lite flum i filmen men det finns andra uppföljare som varit mer flummiga.
När det gäller Oscargalan så var inslaget med fem utdelare till skådespelarpriserna, istället för två personer rätt trevligt och mycket högtidligt. Det negativa med nymodigheterna var otydligheten i nomineringskategorierna (vilka som var nominerade) och otydligheten över de bortgågna skådespelarna/filmarbeternas namn och titlar i bildkollaget. Vilka som vann var inga direkt större överraskningar då man hängt med i tidigare prisutmärkelser.
De svenska kommentatorerna i kanal nio var rätt bra. Dock kunde Orvar Sävström varit mer objektiv när det gällde Mickey Rourke. Denne sa ju själv att han var för kontroversiell för att vinna. Orvars uttalande om att Heath Ledger skulle nominerats bara för att han var död fattar jag inte riktigt. Det var ju Oscarprat innan han dog (under inspelningen tror jag) om hans prestation i "The dark knight".

Goldsmith 80

2009-02-10T22:05:00.003+01:00

Idag, den 10 februari, skulle Jerry Goldsmith fyllt 80 år. CD-bolaget Varese Sarabande är några som hyllar.
Goldsmith gick bort för fem år sedan och som jag fortfarande saknar.
De allra flesta av hans verk har jag men det finns alltid något kvar. Jag bara småkollat på DVDn "Film Music Masters: Jerry Goldsmith". En biograf finns också i form av en intervju ledd av hans dotter. Har dock bara läst ett utdrag från den. Tankarna går till hans musik som säger sitt.

"Bergman och musiken"

2009-02-03T11:15:00.011+01:00

Själv går jag som sagt inte och ser några filmer under Göteborgs filmfestival. Det är rätt trevligt med allt kring festivalen. I ett skyltfönster ställde Nordiska kompaniet ut lite filmkostymer, från Arn-filmen, SVTs Selma Lagerlöf filmatisering och en klänning från "The dutchess".
Göteborgssymfonikerna brukar ge konserter i samarbete med Göteborgs Filmfestival. Denna gång var det "Laterna musica - Bergman och musiken", något som känns lite anknutet till festivalen än stumfilm.
Jag kände inte till programmet för konserten och blev först lite besviken att det inte var någon originalmusik. Inget av Nordgren eller Werle eller ens något svenskt alls. Fast å andra sidan är specialskriven mer om filmerna än de som skapar filmerna. Från Bergmans sommarprogram han gjorde är jag insatt i hans relation till musiken och hur viktig den var för honom.
Första anblicken i konsertsalen hade en rätt snygg inramning - en stor duk med stillbild på Bergman och på scenen under ett piano.
Henrik Björlin (?) inledde med att presentera föreställningen och Bergman och musiken. Han hade samlat material från Svenska filminstitutet och sammanställt en mycket imponerande "mediashow" med stillbilder, filmklipp och rörliga bilder. Inspelat tal av skådespelare och medarbetare pratade till stillbilder. Filmklipp spelades upp mellan de olika musikstyckena.
Musiken hade en stor funktion, från att vara som musikterm i ett sceneri (beskrivet av Max von Sydow), att beskriva det outsagda i filmen, till enbart ren inspiration. Musiken är också en del att komma nära Bergman och säger något om honom. Något som känns bra när hans filmer blivit sönderanalyserade och det utkommit flera biografier.

"In trutina" från Carl Orffs "Carmina Burana" inledde konserten till klipp från "Det sjunde inseglet". Det hela var mycket imponerade, från de vackra svartvita bilderna och deras rörelser till det stillsamma tempot i musiken framfört av Weberkvartetten och sopranen Jeanette Köhn. "Trollflöjts"-inslaget var inte lika imponerande som mest bestod av in- och utzoomningar av en stillbild till musiken. Mozarts pianokonsertsmusik nr 14 i Ess-dur illustrerade inspelningsbilder från "Viskningar och rop" vilket gav lite känsla av Jane Austen-filmatiseringar, med sina glädjefulla toner. Bachs Sarabande-musik fick mer stå som en skildring till själva film med all dess innehåll av vemod och ångest. Efter detta kom "Djävulens öga" vars pianospel av Scarlattis musik kändes lite onödigt det spelades piano i filmklippet. Arvo Pärts kända "Fûr Alina" stod för dramatenföreställningen "Gengångare", alltså lite "teatermusik". Béla Bartóks Stråkkvartet nr 2 var det första exemplet på lite mer dramatisk musik mer synkad till bilderna. Man förstår filmmusikkompositöres inspiration av Bartóks musik och musikens anknytning till i skräckfilmer, med sina toner och pizzicaton på strängarna. Skräck var det som förekom i "Skammen" som musiken var hämtad från. Musiken passade mycket bra till de rörliga bilderna från Max von Sydow som körde bil i en bil i en bildruta och en folksamling som gick i en annan bildruta. Pianomusik förekom igen, i form av Chopin, till "Höstsonaten", en film som just handlar om pianister. Här fick man se Bergman ge regihänvisningar till en annan Bergman, dvs. Ingrid.
I samband med Ingmar Bergmans bortgång spelades mycket Robert Schumanns pianokvintett "In mode d'una Marcia", som nästan känns som Bergmans eget temat. Det är ett sånt där stycke som "växer i en", när man hör det mer och mer. De olika satserna och tonlägena fungerade helt fanatiskt till stillbilderna från "Fanny och Alexander", vars bilder var kronologiska och kändes som en film. Enormt kraftfullt. Stephen Sondheims "Send in the clowns" fick avsluta till ett bildspel som inleddes med "Sommarnattens leende" och slutade med Bergman iförd clownnäsa. Sopranrösten var lite svag i sången på engelska men själva melodin till bilderna gjorde det gripande. Clowner och cirkus var ett inslag hos Bergman. Det var lite sorgligt med alla bilder och klipp från en lång karriär. Det verkade så trevligt med inspelningarna där Bergman samtalar med skådespelare och själv hjälper till att flytta attiraljer. Sen fanns det en del komiska inslag som när han ger regihänvisningar i sin sista teateruppsättning "Gengångare". En bra blandning av film, teater och TV-produktioner, där även de sämre produktionerna, några av hans komedier fanns med. Musiken var en blandning av lite lättillgänglig till lite svårlyssnad musik (för mina öron). En sak man kan relatera till soundtrackförsäljningen var två inslag var s.k "musik inspirerad av". Orffs musik förekom inte till "Det sjunde inseglet" utan inspirerade Bergman när han jobbade med filmen. Erik Nordgrens musik är ju något man förknippar filmen med, vilket var tråkigt att det inte nämndes, eller specialskriven musik över huvudtaget. "Send in the clowns" fungerade som ett soundtrack till Bergmans liv då musiken skrevs 1973, långt efter "Sommarnattens leende". Jag vet inte om det var Bergmans musikval eller just för föreställningen.

Filmfestivalseminarier

2009-02-02T18:45:00.016+01:00

Några seminarier under Göteborgs filmfestival hölls i "tältet", ett tält på andra sidan av biograf Draken, än tidigare. Ett uppvärmt tält som kyldes ned med fläktar. Lite småbullrigt.

De seminarier jag gick på var med fokus på filmvetenskap. Daniel Brodén stod för "Svensk kriminalfilm som mörk samhällsspegel". Brodén har figurerat bland annat på radio och i en artikel i "Metro" om sin avhandling om svensk kriminalfilm. Det handlade både om kriminalfilm och om folkhemmet. Han inledde lite om genren och folkhemmet. Genren har varit kontroversiell och först inte så väl mottagen. Filmcensuren hade också en stor del i detta.
Brodén spårade den första kriminalfilmen till 1942 med Hasse Ekmans "Lågor i dunkel" och fortsatte med ett exempel från varje årtionde till "Dubbeldeckarna" och Wallander med ett brottsdrabbat lite samhälle som Ystad. Samhällssynen och synen på gärningsmännen har förändrats. Förövarna har skildrats som offer i och Sjöwall & Wahlöös "roman om ett brott". Brott är något som gått sönder.

Nästa seminarie handlade om Olle Sjögren och Karolina Westlings "Från könspolitik till kritiskt genusseende", en kommande bok de båda håller på med. Sjögren är kritisk till debatten kring feminismen med klichébilder och schabloniseringar. Laura Mulvey lanserade "den manliga blicken" på mitten på 1970-talet. Den höll sig mycket kring Freudianska tolkningar i filmexemplen utan hänsyns till olika faktorer som spelade in. (Vilket jag håller med om) Sjögren och Westling vill lyfta fram det kritiska genusseendet genom olika filmexempel. Exemplen var från 1940-talet fram till dagens filmer med både kvinno- och mansperspektivet. Feminismen skildrades utifrån Vardas bild av kvinnokroppen, "Pianot" med könsrollerna, kvinnokroppen och den psykiska relationen, "Marie Antoinette" att vara drottning och "Stranger than fiction", med mannens inrutade liv.
Männens del i feminismen är att kunna ironisera bilden av sig själv. Hallströms "Jag är med barn" visar på slitningen mellan macho och mjukis när Magnus Härenstams rollfigur skall bli pappa. Satiren är en täckmantel och nödvändig men får ej få en bumerangeffekt, menar Sjögren.

Guldbaggevinnare

2009-01-13T21:34:00.002+01:00

Trevligt att dokumentärfilms priset gick till Mark Hammarbergs och Ester Martin Bergsmarks film ”Maggie vaknar på balkongen”. Jag intervjuat dem inför en av deras tidigare produktioner, "Svälj".

och Guldbagge galan...

2009-01-13T21:10:00.008+01:00

Årets Guldbagge gala var som de brukar vara. Lite mindre mingel i början. Cissi Elwin uttalade sig om att det går så bra för svensk film som deltig i många festivaler. Fast det var då ingen svenskt på European film awards som ändå är viktig, motpol till USAs Oscargala. Galans värd Johan Glans skämtade mycket och en del skämt kändes förutsägbara. Visst är galan underhållande men det är väldigt vad alla presentatörer skall skämta eller försöka vara roliga. Filmparodierna var inte lika lyckade som tidigare år som då parodier på Beck och på Arn. Patrik 1,5 (cm) var dock rätt fyndig och mycket vågad. Inte så mycket allvar eller hyllningar. Kollaget över bortgångna skådespelare var mycket bra och mycket bättre gjort och mottagen (applåderna efteråt) än Oscar- och Emmygalornars motsvarigheter.
Av alla filmer som hade vinnare så hade jag bara sett en (plus Arn- riket vid vägens slut) vilket är rätt trist. Att man inte har sett filmer som Oscarsnomineras är en sak då de inte har haft svensk biopremiär är en sak. De svenska filmerna går ju oftast upp i storstäderna om de inte är publik magneter.
När det gällde priset för bästa film så kunde man räkna ut det på grund av utdelaren. Oscargalans utdelning av Scoreses "The departed" var av hans kollegor och vänner. Stina Ekbland delade ut priset till Jan Troells film. Ekblad var skådis i hans "Så vit som en snö" så man kunde räkna ut vinnaren genom detta.

Golden Globe galan

2009-01-12T16:16:00.006+01:00

Så har Golden Globe galan gått av stapeln. En intressant gala jämfört med Oscar och Emmy-galorna. Det mesta mycket avskalat och vara mer rätt på. Inga kommentatorer från svenskt håll.
Inga intervjuver med gäster och nominerade och inga yttre inslag eller vad man skall säga som på Oscar-galan. Inga hyllningar av filmfolk, levande eller bortgångna förrutom Steven Spielberg som fick ett specialpris (intressant tal), de bortgånga producenterna Sidney Pollack och Anthony Minghella (stod bakom en nominerad produktion) samt Heth Ledger som belönades, poststumt, i bästa manliga biroll. Man blandar ihop Emmy och Golden Globe då det handlar om TV-priser. "30 rock" och ”John Adams” har redan Emmy belönats och så även här. Det känns då inte som riktiga överaskningar. Ibland blev det lite rörigt i de nominerade klasserna både att det är film och TV och de som vann flera gånger. Exempel på det senare var Danny Boyles "Slumdog Millionaire" som fick flera priser som man inte kunde hålla reda på. Priset gick till filmens kompositör vars namn inte kunde uttalas rikigt.
Av ett filmklipp som visades från "Slumdog Millionaire" var det en scen med ett "Vem vill bli miljonär"-inslag som verkar plankat från Lecontes "Min bäste vän". Lite trist när TV-dramatik blandas in i filmer. En rollfigur deltar i "Vem vill bli miljonär" och använder sig av "livlinan". Skall vännen svara i telefon?

Tonvikten verkade ligga mer på biofilm än TV. Kate Winslet som sa hon inte brukar vinna något fick två priser. Mickey Rourkes belönades för sin "come back".

Inga nomineringar TV-musiken nominerades inte utan musiken för biofilmer. Många filmskådisar fick priser i TV-klasserna. Svensk anknytningarna "Mamma mia" och "Maria Larssons eviga ögonblick" blev utan priser. Mina favoriter "Wall-E" och "Vicky Cristina Barcelona" fick priser. TV-serien "Cranford" blev utan och serier som inte visas på TV här i Sverige fick priser. Lite synd.
Galan hade en del skämt från presentatörer. Sasha Baron Cohens skämt om kändisar som får dra ned på sina utgifter på grund av finanskrisen var roligast. Madonna sade upp sin assistent dvs. sin make.

filmrecension YES MAN

2009-01-05T11:41:00.000+01:00

Jim Carrey spelar återigen både en bankman och en man vars vardag förändras genom ett löfte. Löftet är något mer jordnära än någon magisk mask, ett löfte mot sin son eller
något skänkt av Gud, som i ”Bruce den allmsäktige”. Man behöver bara säga ”ja” som Carreys Carl Allen gör.
Sett till detta och till Carrey är det inte så hysteriskt som i exempelvis Fun with Dick and Jane. Det är mer lagom över det hela. Inte vansinnig humor utan mest småtrevligt. Carrey är något nedtonad och man tänker på hans utseende som verkar lite föryngrat kombinerat med det faktum att medskådisarna är yngre. Bradley Cooper har synts många gånger som en bästa kompis (exempel i ”Alias”).
Carl chef spelas av Rhys Darby som påminner en del om sin rollfigur i TV-serien "The Flight of the Conchords", och här är han mycket nördig. Ett kärleksintresse, Allison, dyker upp. Zooey Deschanel är bra i rollen och betydligt bättre än i ”Liftarens guide till galaxen och ”The happening”. De äldre skådespelarenas John Michael Higgins och Terence Stamp rollfigurer får stå för en slags vidom då de representerar ”ja-sägar rörelsen”.
Det bästa med ”Yes man” är att den är lätt att relatera till. Visst vill man inte ha med någon att göra och bara kolla på DVD hemma. Samtidigt vill man pröva på massa nytt som kurser med mera. Sensmoralen är enkel – det är bara att bejaka det man egentligen vill. Filmen är rätt snäll som ger lite småpikar till terrorismstämpling och mot rörelser liknande ”ja-sägarna”. Det enda lite elaka är det sexuellt motbjudande mot en gammal granne (Fionnula Flanagan). ”Yes man” säger jag ja till. Missa inte sluttexterna där Carl och Allison provar på något som jag själv inte skulle våga.

Recension "Body of lies"

2008-12-21T20:19:00.001+01:00

Regi: R.Scott 125 min
Trailern till filmen gav inget bra intryck. Leonardo Di Caprios rollfigur pratade och gormade i mobiltelefon med Russel Crowes rollfigur och klipp med lite action. Ingen bra trailer som gav något men man skall inte döma filmen efter trailern. Det är mer än att Di Caprio och Crowe pratar i mobiltelefon även om de gör det. Mycket teknik är det när Crowes Ed Hoffman, som är CIA boss som sitter och ser via bildskärmar Di Caprios Roger Ferris rörelser när denne jagar terrorister. Hoffman är den lönnfete, cyniske amerikanske flerbarnspappan som sköter jobbet via telefon och möten. Hans motsats Ferris är yngre kan fältet bättre och är mer insatt i den arabiska kulturen och språket. Filmen är av lite samma anda som Ridleys Scotts brorsas Tonys ”Spy game” fast Crowe och Di Caprio är mer olika än Robert Redford och Brad Pitts mer likställda. Redfords Muir var en läromästare till Pitts Bishop. Här är det mer boss och underordnad förhållande. Ferris vill att operationerna skall gå mer rätt till men Hoffman vill lägga sig i. Hoffman är en representant av USA med sin tuffa stil medan Ferris tar avstånd från USA och får offra sig på uppdrag. Detta blir tydligt när Ferris arbetar med Jordaniens underrättelsetjänst ledd av Hani (färgstarkt spelad av britten Mark Strong).
En anledning att jag såg filmen är naturligtvis att det är en Ridley Scott film. Hans filmer hoppar mellan miljöer och tidsperioder. På senare tid har hans filmer fått lite mer politiskt innehåll och där arabkulturen haft stor inflytande. Scott bryr sig inte så mycket om kritiken mot USA i filmen. På ett sätt är det bra att politiken tynger ned filmen som i exempelvis Redfords ”Lions and lambs” men att det är en liten dos av det. Berättandet är snyggt och spännande. En stor del av handlingen utspelar i arabländerna och mer än i USA vilket är en stor fördel för motsatsen tenderar bli lite tjatig. Skådespelarensemblen är inte så stor. Crowe påminner lite om Bill Clinton. DiCaprio får lägga i en del i sitt spel särskilt när han spelar mot äldre. I början har han ett Fidel Castro-skägg som är lite distraherande men lyckligtvis trimmar han det senare. DiCaprio får både spela tuff och charmig. Det senare övertygar mest, och han påminner lite om en nedtonad Jack Nicholson, när han intresserar sig för en kvinna. DiCaprio brukar spela liknande rollfigurer, ”den sårade hjälten”, och här råkar han ut för riktigt med stryk, värre än i en Scorsese-film. En tortyrscen är rätt ruggig om än inte utdragen.
En hela tiden intressant film som håller en lite på spänn. Även om det är olika namn, miljöer, politik som figurerar så hänger man i hela tiden. När Ferris försöker köra med en bluffoperation är det rätt häftigt, lite liknande som McNulty gjorde i sista säsongen av ”The wire”, för att komma åt sitt mål. En väl rekommenderad politisk/terrorist thriller är ”Body of lies”. Scott tacklar inte av när det gäller filmer.

"Lagens våldsamma män"

2008-12-21T11:17:00.002+01:00

P1 "Kulturradion: Klassikern" hade ett intressant inslag om "The French Connection", om hur den mottogs, poliserna i den, bildspråket som influerat efterföljande polisfilmer och Don Ellis musik. Ellis nämndes ett par gånger och musikens funktion var på som att den stod på egna ben och utöver något som passade klippningen.

Recension "TWILIGHT"

2008-12-20T13:57:00.001+01:00

Regi: Catherine Hardwicke
Aha, det här är en ungdomsvampyrfilm. Fast det är också en ungdoms-, highschoolfilm och en kärlekshistoria. Bella Swan flyttar från Arizona till sin polispappa i staten Washington. Det är en ny skola och nya kompisar samt några bekanta från hennes barndom. Bella är lite utanför även om hon snabbt får bekanta. I skolan finns ett gäng nyinflyttade ungdomar, fostersyskonen Cullen. Bella intresserar sig för en av dem, Edward. Bästsäljaren ”Om jag kunde drömma” av Stephenie Meyers (fyller 35 på julafton) har jag bara hört talas om. Att det baseras på en bok märks lite i början genom Bellas berättarröst och själva berättelsen. Tonvikten läggs lite på landskapet, på rollfigurerna och deras relationer. Detta märks lite på handlingen som ibland står lite still. Det blir lite två filmer, en om Bella och en vampyrhistoria. Som vampyrfilm är det tacksamt att filmen inte frossar i blod utan mer åt existensfrågor när det är om odödlighet. ”En vampyrs bekännelse” var föregångaren här men det är inte lika påtagligt då det inte handlar om en vampyr. En blond vampyr med hårpiska påminner förövrigt om Brad Pitt.
Frossandet verkar kanske nått sin kulmen med ”30dagar och nätter”. Här är det hela rätt snällt som barntillåtna vampyrer vilket är lite unikt.
Visst är det lite klichéer men dessa läggs inte ut som man är van vid. Tankarna förs lite till ”Lost boys” med utanförskap och ungdomsvampyrer som jagar i flock, fast bättre.
Sen verkar nya vampyrer vara olika från film till film med nya varianter på dem. Vampyrerna här är ”dagsvandrare” som undviker mer solljuset för de avslöjar dem i stället för att förgöra dem. De verkar i vildmarken vilket gör man först tror de är varulvar (en varganknytning finns). På senare år har ju vampyrerna ändrat sig genom att även vara på den goda sidan som i ”Oskyldigt blod” och ”Blade-trilogin”. Så är det även här. Det är en vampyrfilm med viss modifikation och lite av en highschool film. Huvudpersonen Bella är feminin men lite pojkaktig. Hon inte intresserad av tjejigheter som av att prova klänningar och visa upp sig. Bella är en blandning skräckfilmernas ”the final girl” och tönttjejen i high schoolfilmerna. I alla fall hänger hon med töntarna. De förmögna Cullens är outsiders, som håller sig för sig själva men som tjejerna trånar efter.

”Twilight” har fina miljöer och bra, något bildsköna, skådisar som är rätt karismatiska. Vampyrkillarna ser lite anemiska och stirriga ut. Replikerna är småroliga, bland annat mellan pappan och Bella. Främst av allt är det en romantisk film och det är detta som är det som övertygar och allra bäst i filmen. Överlag är det en bra film men känns lite lång. När Bella lär känna vampyrerna blir det lite småtöntigt. Vampyrerna är en slags förfinad variant av ”Familjen Addams”. Romantiska vampyrfilmer är det inte ofta man ser. Senast var det väl Bram Stokers ”Dracula” från 1990-talet. Slutet är bäddat för en uppföljare som håller på att filmas.

Recension: "The day the earth stood still"

2008-12-20T10:27:00.003+01:00

Regi: Scott Derrickson 103 min
Förtexterna med stjärnor, filmbolaget Fox och filmens titel för tankarna till
“Alien.” Något främmande finns där ute långt borta på en avlägsen plats för några decennier sedan. Det har varit uppmärksamhet kring filmen med att den haft världspremiär, ligger etta över besöksstatisten över biofilmer samt att filmen är en nyinspelning av en science fiction klassikern ”Mannen från Mars”, från 1951. På 1950-talet var det kommunistskräck, rädsla för atombomben och det kalla kriget som genomsyrade science fiction filmerna. Idag är det terrorism och i detta fall miljöförstöringen. Planeten måste räddas och människorna är planetens fiende och inte utomjordingarna som har anlänt till jorden. Detta är likt från originalet liksom Klaatu, beskyddarroboten Gort, Helen Benson ensam med ett barn och militären som med alla medel försöker angripa de ”fredliga” utomjordingarna. Repliken ”Klaatu barada nikto” sägs också.
Det som är uppdaterat är naturligtvis att utomjordingarna inte har tefat utan färdas i glober. Människorna är inte rent krigiska utan destruktiva mot planet som inte är ”vår” enligt Klaatu.
Rent filmiskt är den nya ”The day the earth stood still” inte så lyckad. Originalet som hade samma historia var bättre på detta då den var mer originell jämfört med andra av dåtidens sci-fi filmer. Något främmande i snö och kyla känns igen både från Carpenters ”The thing” och Arkiv-X filmerna. Inledningen med ett gäng olika experter som sammankallas känns igen från ”Sphere” och tv-serier som ”Threshold” och ”Fringe”. Om det inte är originellt så kunde det var lite mer spännande mer stillsamt och mer effektivt uppbyggt. Exempelvis så kunde det vara otäckt när utomjordingarna kommer som i Spielbergs ”Närkontakt med tredje graden”. Derricksons tidigare ”Besatt” var ju så effektiv på att skrämmas.
Berättande är lite hafsigt ihop slängt vilket märks i skådespeleriet. Spelet mellan de olika experterna i inledningen är rätt fånigt. Jaden Smith som spelar adoptivsonen Jacob till Jennifer Connellys Helen Benson är ganska irriterande till en början. Försvarsministern spelad Kathy Bates är inte så intygande som kvinnlig auktoritet. Robert Knepper (en överste) med sin mustasch och frisyr är hämtad direkt från ”Prison break” fast utan dialekten och proteshanden. Kyle Chandler spelar en liknade fegis som i ”King kong”.
Som tur är blir det bättre när Keanu Reeves anländer som halvutomjordingen Klaatu. Han ser verkligen cool ut i en stulen kostym och hans lågmälda spel blir aldrig fånigt. ”Utomjordingspelet” är övertygande när han inte har några känslor men börjar få en empatisk förmåga, liksom i ”Terminator-filmerna”.
Hans födsloprocess har lite drag av den i ”Matrix” och han är lite av en Messias figur även om godheten är tvetydig. Är människorasen värd att räddas? Att vi inte är redo att ändra oss är tänkvärt.
Ett möte med en kinesisk kollega (James Hong) ifrågasätts lite utomjordingarnas uppdrag. Det här som filmen blir lite intressant och skiljer sig något från poänglösa nyinspelningar om utomjordingar som tar över i ”The invasion”.
Människorna som visas är osympatiska och själviska.
Det finns ingen tydlig ledare som en hjältemodig president som skall ena folket. Helen Benson är den som visar lite vettig beslutsförmåga. John Cleeses nobelprisprofessor bidrar även han med lite sympati. Cleeses rollfigur är en av flera äldre visa britter som synts i senare sci-fi filmer. Rollinhoppet är inte så stort utan är mer för att rättfärdiga utomjordingarnas syfte.
En dyster bild av mänskligheten är effektiv. Som publik skall man tänka över hur vi lever. Vi måste göra något åt miljön. Å andra sidan kanske är det något som bara gäller amerikaner? Även om utomjordingarna anländer till alla jordens hörn så handlar det om USA vilket märks lite med Jacobs bakgrund. Han förlorade sin pappa i Irak. Sedan finns det lite produktplacering som Windowsloggan i en högteknologisk dator och McDonald’s som nämns och syns. Bra effekter, Reeves och en intressant frågeställning fast det är en ojämn film som inte riktigt överraskar. Scott Derrickson må vara ett riktigt fan av science-fiction klassikern men resultat märks inte som jämförelsevis som med Jacksons ”King Kong”. Det kunde bli lite bättre och det kunde bli sämre. Miljöhot har skildrats bättre i ”Wall-E” och ”I am Legend”.

"Musikaliskt berättande"

2008-12-20T10:20:00.002+01:00

"Musikaliskt berättande" var titeln på Vetenskapsradion forums program 15 december i p1. Programinnehållet var om musiker och kompositören Johnny Wingstedt som disputerat med en avhandling om musikens berättande funktion på film och i dataspel. Han tog Williams "Hajen" tema som exempel och visade på musikens sex olika funktioner. Intressant även om "Hajen-musiken" är ett gammalt exempel och så självklar och lätt att förstå. Avhandlingen säger nog mer än vad som sades i programmet.

Födelsedagar och bortgångar

2008-12-12T20:46:00.010+01:00

I år är det 10 år sedan Frank Sinatra och Ernst-Hugo Järegård gick bort, och saknaden är kvar. För femton år sedan såg jag Sinatra på Scandinavium i Göteborg. En stor upplevelse.
Idag skulle de båda fyllt år. Det skall komma en dokumentär med Järegård på DVD som jag ser fram emot.
I morgon skulle Robert Prosky, som nyligen gått bort. Han blev känd i "Spanarna på Hill Street" som efterträdare till Michael Conrad, både till skådespelare och hans rollfigur som avled.
För mig var Prosky minnesvärd både i denna serie och som Grandpa Fred i "Gremlins 2 - det nya gänget", en avdankad skådis. Bägge rollfigurerna var snälla och mycket sympatiska.

Den 6:e

2008-12-06T20:28:00.004+01:00

Så här på undertecknads födelsedag kan man glädjas att att Europas motsvarighet till USAs Oscar-gala (Academy awards), European Film Awards hålls.
I bästa film klassen känner jag till "Happy-Go-Lucky", som nyligen haft premiär, samt "Barnhemmet".
Övriga filmer som jag hört talas som får några nomineringar är "Citronlunden", ”Flammen & Citronen” (danska motståndsrörelsen under 2a världskriget) och "Försoning". "Hunger" känner jag mycket till som också finns med.
För bästa filmkompositör håller jag tummarna Dario Marianelli för ”Atonement” eller
Max Richter för ”Waltz with Bashir”, vars musik är rätt cool.

Bland dagens "födelsedagsbarn" finns Nick Park(50 år), skaparen till "Wallace och Gromit" samt "Fåret Shaun" en favorit på SVTs Barnkanalen, (10 år äldre än mig) Ulrich Thomsen, Patrick Bauchau 70 år, känd från serien "Carnivale", filmkompositören Piero Piccioni vars musik till "Kristus stannade i Eboli" är bekant. För att inte glömma Gunnar Hellström som skulle fyllt 80 år.

Crichton

2008-11-06T18:10:00.006+01:00

Så har cancern tagit en av mina favorit författare, Michael Crichton, som även var manusförfattare, skapare till TV-serier, filmregissör och producent. Både blandningen av filmmedverkan av det han skrev gjorde honom speciell. Böckerna och historierna hade inslag av tvärvetenskap, thrillers och science-fiction. Gemensamt med honom är hans regidebut "Westworld", baserad på eget manus, är lika som mig själv. Filmerna hade genomgående teman och thrillerhistorierna hängde ihop med tiden som bakterie-, sjukhuskräck på 1970-talet som i "The Andromeda strain" och "Coma" till robotar och teknik som hotar samhället på 80-talet i "Runaway" till genteknik på 90-talet i "Jurassic park" och omvänt sexövergrepp i "Skamgrepp", som SVT faktiskt råkar visa (av en tillfällighet). Filmerna hade gemensamt med dels mina idoler Sean Connery spelade i "Det stora tågrånet" och i "Blodröd sol" och Jerry Goldsmith skrev musik till flera filmer som "Coma", "The great train robbery", "Runaway", "Congo", "The 13th Warrior" och "Timeline" (vars score refuserades). Musiken var alltid intressant i filmerna som, ett av de första syntscoren i, "Andromeda..." av Gil Melle, Fred Karlins "Westworld", Ennio Morricones "Disclosure", Elliot Goldenthals "Sphere" och John Williams "Jurassic Park". Då menar jag även jämfört med filmerna där de riktiga lågvattenmärkerna är "Congo" och "Sphere" samt "The 13th warrior" som inte var något vidare. Spännande och häftiga historier där "Jurassic park" är i toppen. Några av hans böcker finns kvar att läsa för egen del. En del är inte utgivna på svenska. Sen lever hans historier vidare med både uppföljare till temaparksfilmerna "Jurassic park" och nyinspelning av "Westworld".

Biografkonferens

2008-10-24T11:22:00.012+02:00

Den 8e oktober var det en Biografkonferens, "Biografen i ett kommunalt sammanhang", på Bio Capital i Göteborg, detta som en sammanfattning och avslut från olika träffar runt om i västra Götaland angående biograffrågan i ett kommunalt sammanhang. Initiativtagare var kultursekretariatet, konst- och kulturutveckling i Västra Götaland med flera. Jens Lanestrand, från konst- och kulturutveckling, höll i själva konferensen. Kulturchefen Kristian Berg inledde följt av kulturchefen i Åmåls kommun Stefan Jacobson som berättade om biograf och kulturlivet i Åmål. Jacobson hade tidigare på träffen jag var på i Bio Frideborg pratat om situationen i Åmål. Han bistods av Kalle Bäckström från Saga bion i Åmål. Bäckström förklarade de kulturella skillnaderna mellan Åmål och Säffle, där han också driver biograf. Bara några mil mellan städerna är en stor skillnad på kulturellt klimat. Bibliotekschefen Gunvor Alexandersson föredrog seniorbion i Mark, som är ansluten till biblioteket. Det var intressant med kopplingen mellan socialt umgänge och de speciellt valda filmerna; både att titel skall vara lätt att komma ihåg och själva innehållet i filmerna. Projektledare Göteborg International Film Festival– en festival för hela regionen, Paula Wahlbom, drog sin verksamhet och om kortfilm.
Ramon Reissmüller handläggare biografstöd Svenska Filminstitutet Biografsverige – så ser det ut presenterade sin verksamhet och om biografutvecklingen, som var rätt intressant om tekniken bland annat. Lars Nordström ordförande kulturnämnden
Västra Götaland tryckte hur viktig del Biografen är i kulturlivet. Efter lunchen pratade Jens Lanestrand om regionalt stöd för biografen. Han följdes av en paneldebatt med tidigare talare och politiker från kulturdepartementet. Det bästa med debatten var moderatorn Roger Wilson, känd röst från radion, som var mycket proffsig i sitt sätt att fråga och insatt. Frågorna var mer intressanta än svaren. De flesta i panelen trodde på biografens efterlevnad. Erik Kristow, representant från regeringen fick stå lite till försvar. Lars Gillegård från Våra Gårdar inflek med lite statistik från olika Folketshus. Några i publiken ställde frågor. Någon var kritisk till bidrag operan och på biobiljett priserna. Lars Nordström replikerade med att vi i publiken skall gnälla mer över biografsituationen.
Det hela var rätt intressant även om jag tycker de missade några del småsaker. Det handlar bara inte om tillgängligheten av att kunna se film utan hur man ser film idag. Kristian Berg sa att Youtube inte kommer att funka mot biografen. När det gäller det handlar om att se korta klipp och att det skall vara mycket effekter. Sen kanske det handlar just en del om biljettpriser när det i något fall ungdomar har drivit "piratbio", offentlig visning av illegalfilm för en större publik.
Sedan fick den som ville träffa och prata med debattledarna enskilt. Själv deltog jag i filmquizet lett av med Anders Annikas från Göteborg Filmfestival. Frågesporten var en tankenöt. Lätta frågor blandat med riktigt svåra. Vilken delstat utspelas "Den sista färden" exempelvis? Något lite ovanligt i frågesporten var nyckelord hämtade från www.imdb.com som beskrev filmerna i fråga. Jag knep bara "Mamma Mia". Vårat lag kom trea.
Vid buffén på kvällen hade de flesta åkt hem. Buffén var mycket god och bestod av spansk mat till musik av en gittarist. Detta som inspiration till förhandsvisningen
av Woody Allens film "Vicky Cristina Barcelona", som presenterades av Göteborgs filmfestivals konstnärliga ledare Marit Kapla.

Bond ska inte bli gay

2008-10-17T08:59:00.008+02:00

Biljetter och scener från nya James Bond-filmen "Quantum of Solace". Daniel Craig dementerar ett rykte om Bond skall vara med en man i en framtida film. Lite har man trott på ryktet på ett sätt. Craig har spelat gay i en "Capote" film och att spela homosexuell är en utmaning för en skådespelare. Sen är det alla förändringar som Bond-figuren gått igenom. Filmkritikern har hållit med detta "rykte", att Bond borde förändrats. Detta har blivit mer legitimt, när en kunnig person uttalar sig. Ett exempel är Leonard Maltin som ljög i Peter Jacksons "Forgotten silver".
Att höra Craig dementera ryktet är skönt. Angående ryktet så säger jag bara: varför? James Bond har genomgått flera förändringar som spelats av en australisk skådepspelare/fotomodell (långt från det Brittiska fastlandet), han varit i rymden, fått sin machomanlighet uppläxad av en kvinnlig chef samt kört en osynlig bil. Allt detta långt ifrån Ian Flemings rollfigur. Jag börjar tänka på förändringen på 1980-talet med tekniken. Svartvita filmer skulle färgläggas och i samma veva ville George Lucas inte se sina skapelser Indiana Jones svära eller att prinsessan Leia skulle visas naken med hjälp av filmteknik. Farhågor med tidens rand.
Om Bond skall förändras så kan han gärna bli fransman eller byta namn. Den förändring Bond-filmerna går igenom nu är att de sneglar lite på Jason Bourn filmerna, både till miljöer, han är personligt driven (nya filmen är en direkt uppföljare till den förra) och han är allt för olydig att följa order. Så kallad "rougeagent" tror jag det kallas.

Paul Newman

2008-09-29T13:58:00.003+02:00

Beskedet om behandlingen av lungcancern kom lite som en förvarning, förberedelse för hans bortgång. Newman hörde till de dem där filmpersonerna som James Stewart, Ingmar Bergman och Robert Altman som kändes odödliga. Då tänker jag på att de var verksamma i riktigt hög ålder. Paul Newman körde ju både racerbil och spelade teater. Det är ledsam när man tänker tillbaka på alla filmer man sett honom i. Den första måste nog ha varit "Hombre"(1967) på TV, en västernfilm där han spelade ett halvblod eller om det var i "Det våras för stumfilmen"(1976). Rollen var ett exempel på rebellroller, outsiders han spelade likt "Cool hand Luke" med flera. Dessa roller liknande de James Dean och Marlon Brandon, fast inte lika intensiva, på gränsen till överspel. Mer coolt och tillbaka draget. Förrutom dessa blev han en amerikansk Cary Grant i spionthrillers som "En läcka i ridån"(1966) och "Jagad av agenter"(1963). Fel man på fel plats. "Jagad av agenter"(The Prize) har jag sett ett antal gånger. Främst för att den utspelade sig i Sverige med den tidsbild och bild av svenskarna i den. Sen för att Goldsmith skrev musiken. Man kan nog dela upp Newman i flera rollfack. Det ena är ensamvargen i västerns, polisfilmer eller dramafilmer med klassperspektiv.
Det andra buddy-filmerna med Robert Redford som han är mest känd för. Här är inkluderar spelaren som "Fifflaren"(1961) och "The color of money"(1986). Som parhäst kan man räkna med de filmer han gjorde med sin fru Joanne Woodward. Sist är de roller på äldre dagar han gjorde mot yngre kvinnor som guvenör i "Blaze" (1989) mot Lolita Davidovich och "Where the Money is"(2000) mot Linda Fiorentino.
Jag kommer mest att minnas honom i drunkningsscenen "Hårt mot hårt" (1971)och i senare filmer som bråkig i "Nobody's fool" (1994), vid pappa i "Message in a bottle"(1999) och "Road to perdition"(2002). Sträviga, sarkastiska men härliga rollfigurer med en glimt i ögat. För att inte glömma titelrollen i "Buffalo Bill och indianerna"(1976), där han fick spela ut i en lite enmansshow.

Två film och musikprofiler

2008-09-28T13:09:00.002+02:00

I början av september avled Don LaFontaine och Arne Domnérus. Två "bakgrundsröster" dvs. en trailerröst och en "saxofonröst". LaFontaines röst gjorde filmtrailarna speciella, som kunde parodieras på. En del anser att rösten fick filmerna att framstå som mästerverk. Detta tycker jag inte stämmer alltid. I en del äldre filmtrailrar blev det dock rätt töntigt när för mycket av filmen förmedlades av LaFontaine. Synd att det inte finns en förteckning på www.imdb.com över hans trailerarbeten. Gällandes Domnérus så förknippar jag han mest som musiker till musiken till "Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton" på TV. Han framförde även musiken till Tage Danielssons "Herkules Jonssons storverk".
På www.imdb.com är han krediterad som nyhetsinslag kring hans död. Konstig merit...

Arn den 2:e

2008-09-04T19:37:00.003+02:00

Var på Sverigepremiären av "Arn - riket vid vägens slut" på Folketshus. Tiden var vid midnatt. Ett tjugotal besökare. Enkelt arrangemang i form av boklotteri av föreståndaren. Jag vann den sista boken i romansviten. Här på Folkan i Lysekil är dördelen att det oftast är bara biotrailers innan filmen. Sönt med tanke på skriverielser i somras på bioreklam i tjugo minuter på SFs föreställningar. Passande nog var det trailers till två svenska filmer, troligen blivande givna publikdragare, "Rally brudar" och uppföljaren (eller fortsättningsfilm) till "Vi hade i alla fall tur med vädret".

Själva "Arn"-filmen var sevärd. Bra tempo, särskilt för en midnattsföreställnig. Recension finns på min sajt.

Hayes

2008-08-12T21:48:00.002+02:00

Isaac Hayes har gått bort. Han var mångsidig, både att ha varit musiker och att vara skådespelare. På senare tid känd som Chef i "South Park" men för mig mest känd som, vid sidan av Quincy Jones en "afroamerikansk" filmmusikkompositör bakom Oscarbelönad musik till "Shaft". En musiksnutt av dens tema är känd som signatur för svts "Sportspegel". (vad ny svensk sport har med blaxploation, amerikansk polisfilm attgöra?)
För övrigt har jag inköpt, från en secondhand butik, hans "Tough Guys" (från 1974) på LP, en film Hayes också medverkade i. Häftig..

Outgivet av Bernstein

2008-06-23T22:40:00.002+02:00

Skivbolaget Varesé Sarabande har gett ut en Elmer Bernstein samling med tidigare outgivet och oanvändmusik, dock i begränsad utgåva. Över 70 minuter musik som skulle används till "Gangs of New York" och en CD med musik från "The scarlet letter". På Varese hemsida kan man höra några smakprov på musiken. Man anar en stor skillnad på den använda och oanvända musiken. Det är lite svårt att tänka Bernsteins musik till Scorseses film med både Peter Gabriels musik och ett konsertstycke av Howard Shore. Lite drag av americana kan man skönja av Elmers musik. Hade vart intressant att inte bara höra den outgivna musiken utan att höra den i sammanhang med filmen (som med Norths 2001 - Ett rymdäventyr). En ratning jag inte kände till var till "The Scarlet letter" (från 1995), vars kompositör blev John Barry.

Hårdingar ur tiden

2008-04-08T18:47:00.002+02:00

På senaste tiden har en del, 80-90 åriga, skådespelare gått bort.
Jules Dazin var inte bara skådespelare utan spelade hårding i "Rififi".
Paul Scofield har ja inte sett i många filmen men hans karisma gjorde att man mindes honom. Ett fårigt utseende med en speciell röst. Han var som gjuten för 1600-tals dramat "The crucible". Som god var han mycket trovärdig i "Quiz show". Richard Widmark har man sett i desstå fler filmer, främst västerns. Som cynisk officer i "Så vanns vilda västern" är mitt största minnet.
På något sätt var de ganska lika med sina bistra utseende och bittra rollfigurer de spelade. Detta stämde mycket in på Charlton Hestons rollfigurer i science fiction filmerna "Apornas planet" och "The omega man". Cool men desillusionerad med drag av misantropi. Medierna har inte nämnt "Apornas planet" så mycket som de senare sci-fi filmer han gjorde. "Apornas planet" var ju ändå en föregångare och verkade passa in i hans politiska ställningstagande som filmen också är lite präglad av. Senare byttade han politisk åskådning. Han var faktiskt vän med Roland Reagan, som även han hade alzheimer. Även om Heston var cynisk på bio så förekom han i bibliska filmer. På senare år förknippar jag hans röst som speaker röst i dokumentärer som handlade om bibeln. Man hade önskad att han fått ett bättre avslut än som utnyttjad i Moores dokumentär "Bowling for Columbine".

En tuff filmhjälte finns i allafall kvar. Jag ser i framemot nya Indina Jones-filmen.

Clarke och Minghella

2008-03-19T16:27:00.003+01:00

Två britter har gått bort. "Gått ur tiden" känns lite dumt när det sci-fi författaren Arthur C. Clarke, med sina idéer. Kubrick skrev den berömda "2001: Ett rymd äventyr" tillsammans med Clarke. Jag trodde filmen baserades på Clarkes bok (som jag har) men boken utgavs efter filmen.

Clarke blev 90 och har nog inte bidragit så mycket mer för filmen. Desstå tråkigare är att Anthony Minghella också avlidit. Han skrev avsnitt till "Jim Henson's The Storyteller", som jag gillade på svensk TV. Jag kommer att saknas de storslagna episka stilen som "Den engelske patienten" och "Åter till Could mountain". Hans Mr Ripley version var även den intressant. För mig återstår det att se "Breaking and Entering" samt "Damernas detektivbyrå".

Rosenman avliden

2008-03-06T16:37:00.001+01:00

Leonard Rosenman har gått bort. För mig som liten fanns han i bakgrunden, kort i hotfulla toner i trailern till "Beneath the Planet of the Apes", som låg innan "Stjärnornas krig" på betamax-hyrfilm. Sedan var det den animerade "Lord of the rings", den musik av honom som jag lyssnat mest på.
Rosenman slog igenom med sin musik till James Deans filmer (de kände varandra). Man kan äga att musiken kom i samma veva som Norths musik, det vill säga den hade jazzinfluenser, drag av avant-garde. Det fanns något suggestivt i musiken, en känsla av stark längtan.
Mitt problem med Rosenman är att jag blandar ihop honom med Laurence Rosenthal, en annan samtida 20-talist. Båda har gjort "uppföljarmusik" (Rosenthal till Young Indiana Jones). Den senare har dock gjort mer för TV och mindre kända produktioner.

Biograf slut

2008-02-24T10:42:00.005+01:00

Biograferna Capitol och Svea läggs ned i Göteborg. Idag, på samma dag som Oscargalan,stängs Palladium. Som cineast känner man sig själv lite utrotningshotad. Vad är vitsen med att gå på bio? Jag vill se film på bio och både utbudet skall vara stort som platserna för att se film. På grund av Bergakungen så går mindre på Palladium. Inget direkt ont med Bergakungen men känslan av ett parkeringshus när man går till en salong, där man är enda besökaren, kan bli trist. Nu var jag ingen större besökare av Palladium. Dels berodde det på filmerna och visningstiderna, som dock verkade bli bättre på slutet. Jag var där två gånger, varav den första hade lite dålig stämning med bråkiga ungar. Visst var bigrafen inte så fräsch men ändå unik med många sittplatser, balkong och en takkrona. Mest har Palladium stått för ett slags landmärke när man gått i Göteborg. Den närmsta biografen som man passerade. Det var lite tråkigt att Filmstaden downtown lades ned men det var bättre det än Biopalatset(ägt av Astoria).

Scheider borta

2008-02-11T18:24:00.000+01:00

En tråkig nyhet att Roy Scheider gått bort. Mest förknippar jag honom med min favoritfilm "Hajen" och flera 70-tals filmer och i huvudrollen i "All that jazz", även om han gjort fler roller. Några av hans nyaste produktioner har inte haft premiär än så något nytt finns kvar, som med Ledger.

Göteborg filmfestival

2008-01-31T17:39:00.000+01:00

Göteborg filmfestival är igång. Själv rör jag mig i utkanterna av festivalen, med att går på konsert på konserthuset, Cinemixseminarier och kollar kändisar. Järntorget är en bra plats för att se filmfolk, som tex Cissi Elwin, Emma Gray-Munthe och Fredrik Sahlin. Cinemixseminarerna är intressant, jag var bara på två (en om välfärdsfilm).

Chock och Oscarnomineringar

2008-01-23T08:49:00.001+01:00

Heth Ledger blev 28 år. Hans död är en total chock. För någon vecka sen dog Brad Renfro, som blev 25 år. Två mycket bra unga skådespelare. Renfro var obehaglig i "Apt pupil". Ledger var bra i bland annat "Monster's Ball" fast varit svag i filmer som "De fyra fjädrarna". Genombrottet "The patriot" är ett annat bra exempel, en film man drar sig för vilja se nu.
Renfro blev inte en stjärna som Ledger, som kanske berodde på hans bakgrund. Ledger var även en familjefar.

I detta elände kanske man kan glädjas av Oscarnomineringarna, om nu Oscargalan blir av pågrund av manusförfattarstrejken. Aftonbladet har inte med nomineringarna för bästa musik. Man kan bli glad över att både Michael Giacchino och Marco Beltrami fått sina första nomineringar.

De omutbara-"förföljare"

2007-12-11T21:50:00.000+01:00

För 20 år sedan såg jag den barnförbjudna "De omutbara", en spännande, våldsam film med Morricones kraftfulla score. Nu planerar de Palma en uppföljare som utspelar sig innan denna film. Gerard Butler skall axla Connerys Oscarvinnande roll. Vem skall spela den "unge" Capone? Inläggen är många om förslagen på skådespelare som skall gestalta gangstern.

Alien-musiken får upprättelse

2007-11-17T21:34:00.000+01:00

Jerry Goldsmiths "Alien"-musik för upprättelse då Intrada släpper all musik från filmen. Tidigare har den som haft region 1 versionen av DVDn kunna höra musiken. På dubbel-CD utgåvan finns även sessioner, uttagningar av några musik stycken. Själv har jag tyckte det är lite svårt att välja mellan några spår som exempel de olika versionerna på "main titles".
Det är bra att originalmusikstyckena till två scener finns med som ersattes med musik från "Freud". Jag fattar fortfarande inte hur producenterna kunde stå för att behålla temp-musiken. Visst Alien kanske har Freud-influenser men inte bokstavlingen så att musiken från den filmen kunde användas.
Finnt att Goldsmiths score för upprättelse på CD. Innan fanns bara en kortare version på LP (som också finns på dubbel CDn). För mig blev framförandet av musiken av Göteborgsmusikerna en nytändning för musiken. Nu blir det säkerligen igen med detta CD släpp.

Stockholm filmfestival & Shore

2007-11-17T20:57:00.000+01:00

Stockholm filmfestival verkar inte vilja vara sämre än Göteborg filmfestival och instiftar filmmusikpris, tillika konserter kring festivalen. De verkar dock "slå på större" med en mer känd kompositör som Howard Shore (som i och för sig inte är så oväntad gästval med tanke på regissören Cronenberg som festivalfavorit). Det är bra att festivalen har en nättidningen man jag har svårt att hitta mer information kring musikpriset mer än i pressrealease. Vilka sitter i juryn och vilka kompositörer är nominerade? Antar det är ur festivalens filmer.

Det låter även spännande med Shores trilogisymfoni i Konserthuset.

Grapevine

2007-10-31T18:43:00.000+01:00

Nyhetsbrevet Grapevine har fått ett nytt format och har ett tema om film. Numret tar upp allt från klassiker, clichétyper på film, barnfilm och olika erbjudande och tävlingar.
En sida tar upp filmmmusik och då i synnerhet soundtracks som "music inspired by". Några kompositörar nämns som Gabriel Yared, Michael Nyman, James Horner och Thomas Newman.

World Soundtrack awards

2007-10-21T11:01:00.000+02:00

Prisutdelningar kring bästa filmmusik och kompositörer, där man själv kunnat rösta på nätet, i Ghent.
Årets kompositör blev Alexandre Desplat, som jag röstade på.
Clint Mansells "The Fountain" fick två priser.
Hederspris för "livsgärning" (Vet inte hur man skall översätta Lifetime Achievement Award rätt) gick till Mikis Theodorakis. Denne kunde inte närvara pga hälsoproblem. Jag hörde att han var dålig redan under OS i Athen.

Ishams nya sajt

2007-09-11T15:26:00.000+02:00

Music from the movies tipsar om Mark Ishams nya sajt. Den kan verkligen rekommenderas att besöka för man blir på gott humör, både av introsidan och som sajt i helhet. Snygg, informativ och smakprov från hans musik spelas på den. Humorn finns även på webbshopsidan. Kolla in muggarna:-)

Luciano e morto

2007-09-06T21:47:00.000+02:00

Luciano Pavarotti, han som var en inkörsport till operamusik eller operaarior är borta. På spelfilm hade han huvud/titelrollen i Schaffners "Yes, Giorgio" (1942), en film med en kärlekshistoria mellan en amerikanska och en italiensk operadiva. Kanske inte så bra film och inte så bra agerande av Pavarotti (blevGyllene hallonet nominerad) men en gullig historia och charmig film, där Pavarotti spelade mer sig själv än en rollfigur. Sen bidrog musiken till sitt, inte bara operamusiken utan originalmusiken som fina "If we were in love", med text av Alan Bergman och Marilyn Bergman och musik av John Williams,fin och Oscarnominerades.

Nilsson musik?

2007-08-13T21:07:00.000+02:00

Bland amningsfilmerna på Borås BB skulle det finnas en film, "Hon behöver dig"(?), med musik av Stefan Nilsson. Antagligen är det inte specialkomponerad musik för denna film. Skulle varit kul att veta vad det var för musik som användes.

Bortgångar, repriser

2007-08-13T21:06:00.000+02:00

Bergmans bortgång har känts ofattbar, bland annat för att han alltid varit aktuell, särskilt på somrarnarna med regissörer som bjudits in till Fårö. Nästa år skulle han blivit 90. Ingmar Bergman är den regissör man känt bäst, inte bara som filmskapare utan som person, med sina biografier och uttalanden. Många regissörer har varit kända för en men det har oftast berott på att de även varit skådespelare. Alfred Hitchcock kan man nog jämnföra med mest, då om profil (Bergman med sin basker). Med Bergman var det som man kände honom lite när man kände till hans magproblem. Bortgången var som en avlägsen släkting gått bort.
Lättare har det varit att förhålla sig Antonionis bortgång. Jag minns hans framträdande på en festival på TV för ett tiotal år sedan. Han kunde inte prata efter ett slaganfall.
Samtida både när det gäller bortgången, filmer med existentiellt innehåll och nästan populära samtida, på 60-talet. Dock har kvalitén inte varit samma som Bergmans under hela karriären. Jag uppskattade hans tidiga filmer som Äventyret och Febern. Blow up var okej också. Lite sämre med Zabriskie point, ofta visad på kanalen TNT, och en av de sista medregisserad av Wim Wenders.
Några av hans andra amerikanska filmer skulle jag gärna vilja se. SVT visar i alla fall Yrke: reporter. Bergmanfilmerna har mest varit den ordinära kanonbildningen. Cassavetes-serien har varit precis samma filmer som för några år sedan. Jurassi Park filmerna visades förra året också.

"Hertingen" 100 år

2007-05-26T23:20:00.000+02:00

Idag är det 100 år sedan "västernikonen" John Wayne föddes. Sajten om honom är rätt snygg. På imdb.com hittar man cancerstiftelser i hans namn. Han dog i mag&tarmcancer, som kanske var följderna av en film han spelade in i Utah som var en plats för radioaktiva gifter (andra skådisar från filmen och regissören dog alla i cancer).
Man har sett honom i tidiga roller i så väl sena roller till hans sista. Wayne passade i de flesta roller, förrutom romare i "Mannen från Nazareth". "De gröna baskrarna" var lite pinsam också.

Star Wars 30 år

2007-05-25T17:37:00.000+02:00

Idag fyller "Stjärnornas krig" 30 år, dvs. filmpremiären var för 30 år sedan. Intressant reportage i SRs P1 Studio ett, om George Lucas, om positivt och negativt om honom. Bl.a att han är orsak att filmer förstörs på grund av special effekterna.

Man borde fira detta...

Larry 100 år

2007-05-22T22:34:00.000+02:00

Idag, den 22:e maj, skulle Laurence Olivier fyllt 100 år, en av mina favoritskådisar. Det mest karaktäristiska med honom var den där blicken, tillsammans med rösten. Kända roller och känd fru, Vivian Leigh.
Oförglömlig i Maratonmannen och var lika övertygande som nazist, nazistjägare eller Richard III. Jag läste hans biografi för flera år sedan som var intressant läsning med teaterlivet och äktenskapet.
Hans sista fru, Joan Plowright, är fortfarande flitig skådis.

Spider-man 3 musik

2007-05-13T11:56:00.001+02:00

Man saknar lite att Danny Elfman inte skrivit musiken till den tredje delen, men spider-man temat finns med i filmen. Christoper Young har istället skrivit den nya musiken. Man kan tro att det beror på att Spindelmannen visar upp en mörkare sida, då Young skrivit mycket skräckfilmsmusik. Musiken man noterar är först lite körinlag sen vacker , lite vemodig musik när Sandman "skapas", för att senare har lite valthornsglisandon senare när man ser honom dyka upp. Förekomsten av Peters mörkare sida med hämndinslag har hotfulla toner.Som en bonus kan man se kompositören i en scen i bakgrunden under repetitionerna av en musikal i filmen. Han finns till vänster, brevid pianisten. Antagligen skall han föreställa den som skrivit "källmusiken".

Ny filmmusikserie på radion - Synk

2007-05-11T22:05:00.000+02:00

Den 14:e maj är det start för en programserie om filmmusik, "Synk", i radions P2, klockan 12.30 med repris på lördagar. 4 program blir det i vår och 4 till hösten. Musiken speglar 100 år av filmmusik med ämnen som skräck, deckare, komedi, kärlek och sci-fiction. Musikern och jorunalisten Mikael Strömberg står för denna serie.
Filmmusik på radion har varit olika. Från "populärmusik" inriktigningen i p3,p4 till presentation av filmer i program som Mats Johnsson sände i Radio Göteborg till program om filmmusikkompositörer i p2.Och så den nya programserien "Synk". Denna serie känns unik och ny som handlar om själva filmmusiken, utifrån upplevelser och de genrer den finns med i. Man blev spänd på detta program efter vad som står att läsa om det. Blandannat begreppet "radiobio". Mikael Strömberg började personligt om musik i vardagen. (Även jag själv har tyckts höra Hajen temat på stan, i en dörröppnare. På Avenyn i Göteborg kan man höra en gatumusikant som spelar temat till Gudfadern och Love
story). Musiken i programmet vävdes in på olika sätt, lite som p2s program man kan höra på kvällarna.
Författaren till "Låt den rätte komma in" läste från sin bok och Pendereckis "Exorcisten-musik" förekom i bakgrunden. Musikstyckena blandades med dialoger från filmer och med varandra som Psycho och Aliens (inte Alien). Tonvikten låg på Aliens-musiken i programmet. Även
Zimmers Hannibal och Da vinci code musiken spelades. Ett inslag med en intervju med en fotograf i samband med ett biobesök av Spider-man 3, var om upplevelserna kring musiken i filmen. Danny Elfman nämndes som filmens kompositör(!?), vars musik har drag av bland andra Debussy. Hans musik från Serenada Schizophrana spelade i bakgrunden. Peter Bryngelsson pratade om skräck och musik. Bland annat försämras ens hörsel förmåga när man blir rädd och musiken upplevs i det undermedvetna. Mycket intressant sades som musiken som en Greta Garbo effekt och som Laterna magica.

Påskfilmmusik

2007-04-08T18:14:00.001+02:00

Så här till påsk brukar jag lyssna på musik från Jesus-filmer.Kristus har porträtterats på olika sätt som går igen lite i musiken. "The greatest story ever told" visade en slags söndagsskole-jesus och var som en religiös målning. Regissören Steven gav ingen direkt
regi vilket märks i filmen. Alfred Newmans musik är en av mina favoriter. Jag har LPn. Musiken gavs ut som helhet på tre skivor.
Gemensamt med Jesus-musiken är att den innehåller blåsinstrument och kör eller bara någon enataka stämma. Newmans musik har en
blandning av hans egen stil och klassisk musik (Händels Messias är med i musiken). Mycket finstämd. Musiken finns även som en svit på en samlings dubbel-CD "Man of Galilee - the essential Alfred Newman film music collection" på Silva screen. Den skiljer sig lite från soundtrack albumet då det är vokala inslag.

Den på TV ofta visade 30 åriga "Jesus of Nazareth" skrev Maurice Jarre. Det var i samma veva han höll på med TV-filmatiseringar och
filmen om Muhammed. Här är det en blandning av det episka (exepelvis Onde Maretenot från "Lawrence av Arabien") och etnisk, judiska
(med oika instrument). Jarre har skrivit rätt mycket till judiska som Enemies - a love story och Szabos Sunshine. Jesus-serien
handlande om alla de personer kring titel personen och albumet på RCA innehåller teman för de tre vise männen (? Three kings) och
Salome samt nyckelhändelser. Krucifixeringsmusiken är vemodig till skillnad från Shifrins och Debneys musikaliska närmade som är mer
skräckfylld och dramatisk.Temat är minnesvärt, särskilt som det upprepades efter varje avsnitts slut. Anthony Burgess skrev manuset till serien A.D domino som visade i Kanal 5 någon påsk för flera år sedan. Serien behandlade (tacksamt)
lärjungarna och kristendomens början, efter Kristus korsfästelse. En gripande serie om lärjungarna som blev martyrer men även några
romare som blev kristna (samt en kvinnlig gladiator). Det romerska influenserna märks en del i Lalo Schifrins musik, med parader och
festmusik. Temat är mycket fint som speglar kärleksbudskapet och uppoffringarna. Det var särskilt effektivt i en steningsscen.
För 20 år sedan kom Scorseses kontroversiella "Kristi sista frestelse". Peter Garbiel soundtrackalbum kallades "Passion" som jag köpte
efter jag hade börjat med att lyssna på filmmusik och är en av mina tidigare favoriter. Musiken fick kritik i en recension i en tidning
av att musiken inte liknande något, stilen kunde inte placeras i något fack. Man kan kalla det för världsmusik och den skiljer sig från
tidigare orkestral tonsättning från Kristusfilmer. Gabriels musik har en tidlös känsla och mycket etniska inslag.
1999 kom minierien "Jesus". Kanske var den lite påverkad av millennieskiftet och den tid vi lever i, i slutet när man ser Jesus i
nutiden. Filmen tog upp en intressant frågeställning när Jesus mötte satan och denne visade på hur världen kommer se ut med världskrig
i framtiden. Patrick Williams skrev musiken där Jesus får ett trumpettema. Spåren är från händelser och gärningar, från barndomen till nutid ("I am
with you"). Lloyd Webbers "Pie Jesu" sjungen av Sarah Brightman finns med, som förekommer när Maria har sine döde son i knät. Original
musiken finns på Angel records och tillsamman med Capitol finn musik från och inspirerad från "Jesus - The epic mini series", som är
seriens titel.
Katolske Mel Gibson stod för "The Passion of the Christ" med katolske Jim Caviezel i titelrollen och den katolske kompositören John
Debneys. Debneys score påminner en del om en del om Gabriels musik med de instrumentala och vokaliska inslagen (Shankar).
Allra starkast är musiken i korsfästningen och mot slutet. En märlig sak när man läser om de som framför musiken är att Mel Gibson står för "chants and vocals".

300

2007-03-29T09:30:00.000+02:00

SVTs "KUlturnyheter" tog upp kritik mot Snyders "300", om bland annat skildringen av perserna som blodtörstiga. En tanke jag fick om en filmatisering av persernas angrepp om Grekland (dvs. Athen och Sparta) är att det kan tolkas politiskt. Grekland var det enda hindret för Perserriket att utvidga sig mer.
När det gäller slaget om Thermopyle kan man faktiskt kalla Perserna för blodtörskiga, både för att persernas ledare Xerxes utkrävde hämnd mot de upproriska grekerna och att kung Leonida fick sitt huvud spetsat på en påle. Annars var nog perserna inte så grymma då det fanns religionsfrihet i de erövrade områdena. Jag har bara sett snuttar från filmen som var estetik liknar den i "Sin city".Man har tagit lite friheter med mytologika inslag och monster. Detta är lite ok att med lite fantasiinslag. Själva händelsen kan man se som en saga med 300 soldater som stod upp mot en fiende vars antal var över 10 000. Däremot fattar jag inte VARFÖR spartanerna slåss i badbyxor? De riktiga spartanerna var elitsoldater och vars rustningar var som dagens skydsvästar(i kevlar). Fienden var sämre rustade och beväpnade. Grekerna gymnastiserade visserligen nakna men inte "nakna" i stid. Idotisk filmisk framställning som framhäver muskulösa manliga bara bringor. I en sekvens ser man Leonidas kasta sitt spjut. Spjuten var inte kastspjut. Fast man kanske skall skylla på Frank Millers förlaga.

Clio på bio

2007-03-12T18:46:00.000+01:00

Ulf Zanders "Clio på bio" (- om Amerikansk film, historia och identitet"), Historiska media är ett måste för den som både gillar amerikansk(anglo-saxisk) film och historia. Man får en bred förståelse för traditionen inom amerikansk film än en mer ytlig bild att filmerna är rasistiska och patriotiska. Filmerna kan både uppfattas som detta och vara det men detta ligger i en berättartradition, uppfattningen av den "andre" och dramaturgins krav på skurkar. Rasismen mot svarta har att göra med Griffiths "Nationens födelse" som behandlas. Filmen fick stor betydelse för senare filmer om det amerikanska inbördes kriget. Förlagan till "Borta med vinden" hade en del rasism som ströks i filmatiseringen. Resten av kapitlen handlar om västernfilmer, andra världkriget (före och efter), Spielbergs "krigsfilmer", kommunistskräck, politik och orientalismen (muslimer och asiater på film). Kända och mindre filmer benämns och det är bra att tv-serier tas med, både gamla och nyare. En liten miss är att inte Singeltons "Rosewood" tas upp då det är dem svartas motsvarighet till judarnas uppror i Warsawa (serien "Förintelsen") och en motvikt till filmer som bara visar svarta som passiva offer. Boken är övergripande och ger intressanta vinklar på en del områden. Bland annat ges några exempel där engelsmän är skurkar vars förklaring beror på det dålig samvetet hur indianer och svarta behandlas i USA. Det vill säga har sitt ursprung i frihetskriget. Historiebeskrivningen i filmer är något man funderar över och Zander ger förklaringar hur detta skildrats, något som kan bero på exempelvis myter och den historiska korrektheten inte var så noga för de emigranter som som gick på bio. Själv tror jag man vill uppleva en annan tid när man går på bio snarare än att få en historielektion.
Mina invändingar mot boken är inte så stora. En del områden dominerar mer i boken. "De bästa åren" med dess handling är rätt utförlig. Läsningen blir rätt lång kring detta och då man själv vill se filmen är beskrivningen av handlingen något man inte vill veta. Annars är handlingsreferaten bra av filmerna som inte är för långrandiga. Bilderna från filmer i boken är fina men skulle haft lite mer anknytning i texten samt bildtext.

Oscargalan och musiken

2007-02-26T18:30:00.000+01:00

Årets Oscargalan var en trevlig tillställning med udda och kul inslag. Presentatören Ellen DeGeneres var inte så vansinnigt rolig som tidigare värdar utan skämten var mer jämnt fördelat till uppträdande från andra skådepelare och från prisutdelare. En skuggbildsföreställning var påhittig med människokroppar som föreställde exempelvis loggan till "Snakes on a plane". Dessutom framträdde en kör som framförde olika ljud till saker, händelser som visades på en duk.
Galan hade en del om filmmusik dels genom musikfilmen "Dreamgirls" med sina Oscarnominerade sånger och heders Oscar till Ennio Morricone. (Dock blev det inte samma effekt med "Dreamgirls" som musikfilmen "Förortsungar" på Guldbaggegalan, som fick flera priser. Bland annat för musiken.)
Inslaget med Morricone var ett rätt långt med Celine Dion som framförde en av hans musikstycken och en rörd kompositör som tackade på sitt språk med utdelaren Clint Eastwood som översatte till engelska.
För andra året i rad fick Gustavo Santaolalla en Oscar. Förra gången tänke man om musiken när man såg "Brokeback Mountain" att den blir säkert belönad. Santaolallas musik fungerar mycket bra i filmerna och står inte ut, lite på grund av instrumenteringen. i "Babel" var mycket världsmusikaktig och "udda". Inget illa om musiken men det är lite orättvist att samme kompositör blir belönad ingen. Oscar komitéen verkar alltmer fastna för icke-Hollywoodsk filmmusik utan mer "smalare", europeisk stil. "Hollywood"kompositörer verkar inte ha en chans, av vad man kan se av nomineringarna. Synd att inte Thomas Newman kan erhålla någon statyett någon gång.
William Ross stod för Oscargalans musik som tyvärr var lite för sentimental. Man hade önskat sig mer fanfarbunden musik och medryckande melodier.

Basil Poledouris fanns med i memorian över bortgångna men Shirley Walker saknades.

Svensk filmbok om genrer

2007-02-17T19:56:00.001+01:00

Med John-Henri Holbergs Filmtema (på BTJ förlag) finns en bra förteckning på svenska av genre och uppdelningar av filmer. Den tar upp olika områden som biografier, drama, episka filmer, fantasy, krigsfilmer, kriminalfilmer, musikaler, romantiska filmer, noir, science fiction, skräck, västern och äventyrsfilm. Det som är mindre bra att det känns som rabblande av filmer i början och en del upprepningar av del filmer. Några filmer är särskilt utvalda men det står mer om regissören och hans övriga filmer än själva filmen som nämns.
Utan detta kunde boken blivit lite tunnare då den är rätt tjock. Några omdömen han gör är lite märkliga som Crash är Cronebergs bästa, Karl-Alfred är en bra Altman film och att Entrapment är bättre än Ocean's eleven. Annars är hans utgångspunkt vettig att man inte skall se på vissa typer av film (fördomar som är rätt vanliga). Författaren nämner i början att filmerna är valda utifrån hans personliga tycke.
Filmerna som tas upp är till största delen amerikanska. Många kända och välbekanta men även mindre filmer gås igenom.
Svensk film nämns mest iform av Bergmans filmer och svenska komedier. Barn och ungdomsfilm beskrivs inte alls och ger boken ett vuxenperspektiv, att det är filmer som rör sig till vuxna. Kapitlet om filmen i klassrummet av Fredrik Holmberg, som avslutar boken, förstärker att boken är för lärare.
Frånsett början av boken, som är rätt seg läsning, är det en rätt intressant och nyttig bok. Visst skummar man igenom en hel del filmer man sett eller känner till. Boken är lite mer för dem som inte sett mycket film men J-H för mer en del kunskap och fakta kring filmer. Själv tycker jag särskilt kapitlet om noir-film är intressantast med för mig lite ny information.

Stumfilmskonsert

2007-01-27T20:51:00.000+01:00

Idag har jag varit på konsert i konserthuset i Göteborg.
Carl Davis dirigerade till två Greta Garbo film. En fantastisk upplevelse.

Kommentarer om konserten finns på min skandinaviska filmmusiksajt.

Dirigenten och kompositören fick återvända många gånger till podiet för att mottaga publikens ovationer.

Amerikanska filmpriser

2007-01-17T16:56:00.000+01:00

Vid Emmy galan fick mini-serien "Elizabeth I" flera priser och ny har den fått, ungefär i samma klasser, Golden globes. Jag fick nöjet att se denna mini-serie på NRK. Helen Mirren är härlig i titelrollen. Hennes Elizabeth är rätt humoristisk till en början och inte lik de tidigare gestaltningarna dessutom pendlar hon mer i humör och nycker.
Den bild man har är det något groteska gestalt som Bette Davis gjorde henne. Den andra delen har liknande handling som Davis filmen med hennes förhållande med den unge earlen av Essex, som Errol Flynn spelade. Seriens handling är också en fortsättning på Elizabeth från 1998 som fortsätter med förhållandet mellan drottningen och Robert Dudley, Earl av Leicester. Jeremy Irons blev även han prisad för denna roll och det slår gnistor mellan honom och Mirren. Både kul och gripande.
Det är inte ofta Irons har sådan här utstrålning. I övriga roller passar Patrick Malahide och Ian McDiarmid väldigt bra in, som drottningens rådgivare. McDiarmid som man alltid kommer att förknippa med kejsaren i Stjärnornas krig, är som klippt och skuren som knarrig 1600-tals typ. Ewen Bremner gör ett inhop som den skotske kung James, passande då Bremner brukar spela skruvade typer och jag har för mig James var lite störd och pervers.
Serien känns modern i dialogerna samtidigt som den har det tidstypiska. Det senare märktes i det ohyggligt grymma våldsscenerna. Förrädare torteras genom att tarmar vrids ur. En halshuggning går inte korrekt till. Något som man bara hört om men aldrig sett på film förut. "Elizabeth I" är väl värd sina priser och jag hoppas svensk TV visar denna lysande serie.

Den något överskattade "Farväl Falkenberg" blev utan Oscarnominering. Nu håller jag tummarna för att Biers "Efter bröllopet" skall få priset som bästa utländska film.

Filmbok

2006-12-27T22:49:00.000+01:00

I dagarna har jag läst antologinSolskenslandet - svensk film på 2000-talet (red. Erik Helding, Ann-Kristin Wallengren, Atlantis). Den intresserade mig främst på grund av filmerna om Johan Falk samt Film i Väst och landsortsskildringar, ämnen som jag behandlade i min D-uppsats. Närläsningen av de 15 första minuterna i Noll tolerans och andra filmanalyser är mycket intressanta såväl som en artikel om filmkritiker och filmer som Terrorister - en film om de dömda och Ett hål i mitt hjärta tagits emot. Man förstår den svenska genren som innehåller landsortsbeskrivningar och filmer som teman och element som i exempel i Hon dansade en sommar som går igen i modern svensk film. Spännande läsning och boken är väldigt färsk. Det är bra att en del svenska filmer behandlas då man annars mest märker omdömen via recensioner. Bristerna i boken är att den kunde varit bredare. En del filmer tas inte upp utan det blir mest centrerat till publiksuccéer (kanske beror det en del att det bara några år in på 2000-talet) En liten kompensation är fotnoterna som tar upp en del som inte kommit med.
Några analyser blir likartade (som Så som i himmelen) och en del upprepningar förekommer i filmen (om Moodysons filmer). Dock blir det motsägelse fullt när det handlar om regionala filmcentran i kapitlet "Filmfinansiering och regionalism". Michael Krona tar upp att vissa berättelser och filmer bör utspelas i Stockholm och att det är naturligt att produktionen hamnar där då produktionen och upphovsmännen befinner sig där. Helt naturligt är ju inte detta då filmers handlingar flyttas till andra delar av sverige där de spelas in. Det blir inte kopior av Stockholm som byggs upp utan städerna blir antingen anonyma eller fungerar som förorter till Stockholm. Det nämns i ett annat kapitel att Ulf Stark var missnöjd med att handlingen i "Buffalo Bill och jag" flyttades till västkusten. En sak jag saknar om just de regionala filmcentra som Film i väst är aspekten av själva filmandet i Fyrstad regionen. Artiklarna tar upp de ekonomiska och geografiska ('Sveriges mest kända korvkiosk') aspekterna mer än fördelar varför man väljer att filma i västsverige, Skåne eller Norrland. Filmmusiken nämns på få ställen som i "Noll tolerans", "Grabben i graven brevid" (med poplåterna) och "Sista sommaren", utan att nämna kompositörerna. I författarpresentationerna står det för övrigt att Ann-Kristin Wallengren skriver artiklar om filmmusik.

Arnold score

2006-12-18T00:18:00.000+01:00

David Arnold har skrivit musiken till "Amazing grace", en film om bland annat mannen som skrev den berömda sången, en slavhandlare (spelas av Albert Finney). Musiken kune lyssnas på i sin helhet på filmens sajt. Det visar på att Arnold kan skriva fin musik till kostymfilm. Ett brott från hans Bond-musik som haft lite technoinfluerad.

Filmmusik i "The Holiday" - rollfigur tonsätter

2006-12-17T22:26:00.000+01:00

Billy Connelly har gjort det i en Colombo deckar och nu spelar Jack Black en filmkompositör i "The Holiday".
Hans Zimmer har gjort fin romantisk musik med en del gitarrmusik. Ett tema låter lite som början hos Morricones "Deborah's tema" från "Once upon a time in America". Filmen har många filmmusikreferenser. Filmkompositören Miles i filmen spelar Morricones "Cinema paradiso" i sin bil. I en Videobutik går han loss på hyrfilmerna med att nynna filmernas teman. "Triumfens ögonlick" har fin musik av Vangelis, till "Driving Miss Daisy" hummar han melodin och säger Hans och att temat är lysande, temat till "Borta med vinden" sjunger han. Om "Hajen" säger han att det är brilljant att skildra skurken med bara två toner.

En av årets stora filmmusiköveraskningar.

Julfilm

2006-12-16T20:23:00.000+01:00

Nu går "Vägen till Betlehem" och "The Holiday" som med passande jultema. I USA har "Black christmas" premiär på juldagen, en nyinspelning av en 70-tals skräckis. Lagom till efter trettondagshelgen har också "Miss Potter" premiär. För svensk tv-publik har den en anknytning då den handlar om författarinnan till "Beatrix Potters sagovärld" som visats ofta på TV. Undrar om författarinnan var lika söt som René Zelleweger, som innehar titelrollen?

Morricone får en Oscar

2006-12-16T09:51:00.000+01:00

Vid Oscargalan 25 februari 2007 får Ennio Morricone en hedersoscar. Han har nominerats flera gånger men aldrig erhållit någon Oscar. Lång tid för ett riktigt erkännande. Kan det bero på hans ålder mån tro?

Filmdekor till salu

2006-12-12T19:01:00.000+01:00

Filmdekor i Uddevalla ska läggas ned och dekoren skall auktioneras ut, av Lysekils Auktionsbyrå. Förstår inte varför dekor Pippi på de sju haven och Fanny & Alexander finns med. Jag trodde det bara var dekor från Film i Väst produktioner.

Rymdmusik i AdLib

2006-12-09T10:31:00.000+01:00

Inför Christer Fuglesang färd upp i rymden spelades en del filmmusik från rymd, sci-fi filmer som Alien, Apollo 13, Det svarta hålet och Stjärnornas krig i P2s Adlib. Dessutom togs "2001 - ett rymdäventyr" upp med både musik i filmen och den refuserade musiken. Mycket tacksamt inslag även om lite fel sades.

Ännu en kompositör är borta

2006-12-02T10:04:00.000+01:00

Shirley Walker blev, som Basil Poledouris, 61 år. Tragiskt på många sätt då hon är en av de få kvinnor bakom filmmusik. Filmmusik världen är mansdominerad och hon skrev mycket action- och fantasy musik. Jag minns att Danny Elfman sa att hon var mer erkänd än honom när Elfman jobbade med Batman(?). Tråkigt att hon inte blev mer känd kanske berodde det på de genrer hon jobbade med. Hon jobbade mycket med TV.
Hennes "Memoirs of an invisible" är fin och man kan höra all hennes musik som isolerat spår på region 1(?) utgåvan av "Final destination".